Om Strindberg inte gått bort 1912, var hade han då hamnat? Hade han korsat Östersjön efter revolutionen i Ryssland, intresserad av det röda samhällsexperimentet? Och hade han i så fall, likt Nils Flyg och Emma Goldman, så småningom reagerat med förfäran på det han där fick bevittna? Strindberg hade innan 1912 intresserat sig för alkemin och det övernaturliga, han hade brevväxlat med både Nietzsche och ariosofen Lanz von Liebfels. Denna brevväxling märks bland annat i En blå bok och Tschandala. Är det tänkbart att den för strömningar i samtiden känslige Strindberg fördjupat detta intresse om han levt längre, och så småningom hamnat som hedersgäst i Tredje riket? Skulle en sådan Strindberg rentav genom några förflugna ord kunnat förändra världshistorien?
Bibliotek
Frågan är ett intressant stycke kontrafaktisk historia, inte minst för den som likt undertecknad betraktar Strindberg som en av Sveriges konservativa revolutionärer (om än en egenartad sådan). Författaren Johannes Nilsson behandlar den på ett givande sätt i Järnpillret, på podcasten Bibliotek. Nilsson torde vara välkänd för många av Motpols läsare, han har under åren både skrivit böcker och bloggat (läsvärda Hövding recenserades på Motpol när den gavs ut). Bland hans senaste projekt finner vi podcasten Bibliotek, där han tillsammans med författaren och komikern Kristoffer Svensson utforskar podmediets potential. Som namnet antyder lyssnar man här inte på ett par kamraters samtal om politik eller kultur, utan på längre berättelser. Nilsson och Svensson står för huvuddelen av materialet, men det har också dykt upp andra författare (bland annat Christian Andersson, som en del gamla uvar kan känna igen från bloggen Esgieqroue).
Nilssons berättelser har ofta ett närmast socialrealistiskt fokus. I Revolt tas vi med till äldrevården, en värld av både kroppslig och själslig misär. I En röst från insidan, skriven tillsammans med en intagen, är det istället den svenska så kallade fångvården som står i centrum (och jämförs med den danska). Detta är, i en medierad tid som vår, värdefullt, på sitt sätt revolutionärt. De flesta av oss har begränsad inblick i hur det exempelvis fungerar på ett fängelse eller för de äldre. Det är media som väljer vart våra blickar ska riktas och vad vi ska få veta. Vårt samhälle är medierat, präglat av förmedlare. Oberoende skildringar av andras liv och villkor är därför särskilt nödvändigt. Hos Nilsson blir det också god litteratur, då han förenar det med en psykologisk, introspektiv förmåga och en avsaknad av dualism. Inget budskap skrivs lyssnaren på näsan, tolkningarna är öppna. Man kan välja att identifiera sig med berättarrösten, man kan också välja att inte göra det. I Revolt kan man exempelvis finna revolten både berättigad och ynklig.
Gränslandet mellan psykologi och världsbild är ofta ett fruktbart område, så även i Nilssons berättelser. Detta märks inte minst i Anabola, där berättarrösten skildrar en tids användande av denna illa sedda genväg till manlig styrka. Han reflekterar samtidigt över hur medvetande och kropp i vår civilisation kommit att skiljas åt, till den grad att vi lätt ser kroppen som något vi ”har” snarare än något vi är. Likaså tas frågor om manlighet och fysisk styrka upp, med det intressanta inpasset att det manliga skönhetsidealet är funktionellt (till skillnad från det kvinnliga). Bitvis känner man igen Yukio Mishimas resonemang i Sol och stål. Berättaren tar också upp ressentimentet, frestelsen att avfärda exempelvis skönhetsideal man inte orkar leva upp till. Där är kopplingen mellan psykologi och världsbild särskilt tydlig.
Järnpillret
När man är tjugo år, har man löst världsgåtan, vid trettio börjar man tänka över den, och vid fyrtio finner man den olöslig.
– August Strindberg
I centrum för Järnpillret står förhållandet mellan ideal och verklighet. Berättaren är en ung student som blir den åldrade Strindbergs assistent i samband med en resa till Berlin. Strindberg är ”senil-reaktionär”, han har vid det här laget bland annat läst sin Evola (i ärlighetens namn en betydligt bättre influens än Liebfels). Både åldrandet och den ännu kraftfulle Strindberg skildras inkännande, i synnerhet den äldre, reaktionäre Strindberg är en givande bekantskap. Den gamle Strindberg för tankarna både till Nikanor Teratologens ”Morfar” och till Erwin Neutzsky-Wulff. Men i centrum för handlingen står den unge studenten. Han är vänsterradikal, men det visar sig snart att detta snarare beror på att hans familj gjort en klassresa och han själv varit mobbad. Hans oförmåga att förena sina ideal med sina handlingar gnager på honom, när han dessutom faktiskt försöker göra det slutar det illa.
Alltför mycket kan inte sägas om handlingen utan att förstöra upplevelsen, men det är både en intressant idéroman och en psykologiskt spännande historia. Nilsson är känd för att gärna skriva om tabubelagda ämnen, här stöter vi på både Hitler, Ernst Jünger som kokainist, avvikande sexualitet och prostituerade. Som ovan antytts är det dock ingen politisk berättelse, Hitler med flera utgör snarare bakgrund till den existentiella och psykologiska utveckling huvudpersonen genomgår och de val han tvingas göra. Frågan om ideal och verklighet är fortsatt intressant, även om det idag kanske inte är proletariatet som idealiseras utan andra grupper. Risken för att pendla mellan verklighetsfrämmande idealism och passiv nihilism är däremot lika stor nu som på 1930-talet.
Sammantaget är Järnpillret en givande berättelse. Den tar upp intressanta frågor och ämnen, och är både välskriven och spännande. Inte minst som en första bekantskap eller introduktion till Bibliotek är den lämplig. Nämnas kan även att Nilsson översatt och läst in Theodore Kaczynskis Det industriella samhället och dess framtid i tre delar på Bibliotek. Många av Motpols läsare bör alltså kunna finna projektet givande, det är också ett lovande exempel på kultur som står oberoende av etablerad media och kulturindustri.
Om skribenten: Joakim Andersen
