Maria Ludvigsson och althögern

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Debatt, Ideologi, Inrikespolitik, Invandringspolitik, Liberalism, Media, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Vänstern

  • 54
    Delningar

Den senaste tiden har diverse borgerliga krönikörer och etablissemangsliberaler försökt positionera sig mot alternativhögern. Erik Helmerson var en av dem, senast sällade sig Maria Ludvigsson på SvD till den trista skaran av ytliga althögerkritiker. Hennes text är betitlad Identitetsvänstern och alt-högern sitter i samma båt (av begripliga skäl länkar jag inte till etablerad media, den som tvunget vill bidra till att de får annonsintäkter får själv hitta artikeln). Ludvigssons artikel ger både vad gäller form och innehåll intryck av att vara ett hafsverk, trots försöket att genom en Ebba Grönreferens framstå som kulturrelevant.

När liberaler kritiserar althögern är det ofta genom försök att få det till att den ”sitter i samma båt” som den just nu allt mer illa sedda identitetsvänstern. De båda ideologierna har gemensamt att de inte är liberalismer, men mycket mer än så är det inte. Ludvigsson försöker i sin text referera till auktoriteter, man kan inte låta bli att dra på smilbanden när hon skriver att ”Oxfordstatsvetaren och libertarianen” Tom Palmer ”på lärt vis” härleder identitetspolitiken till Ludwig von Mises och begreppet polylogism. Det är enligt Ludvigsson en marxistisk logik, av detta bör vi ”på lärt vis” dra slutsatsen att althögern är marxister. Jag har under åren stött på många tröttsamma teorier som att ”muslimer är nazister” baserat på en historisk allians under Andra världskriget eller att ”Hitler var vänsterextremist”, men få av dem har varit på denna nivå. Både Marx och althögern vantolkas med besked av Ludvigsson, vilket på sitt sätt kanske är en bedrift om än en herostratisk sådan.

Liberalismens spöken

Ludvigssons text illustrerar varför liberaler har så svårt att förstå samtiden. De ser, eller låtsas se, idéer som fritt svävande, närmast spöklika fenomen som flaxar omkring i en idévärld utan någon som helst koppling till historiska processer eller grupper med intressen. Ludvigsson hittar ytliga likheter mellan althöger och identitetsvänster, men hon frågar sig inte vilka historiska processer de är svar på eller vilka gruppers intressen de försöker företräda. Därför kan hon dra slutsatsen, på lärt vis, att de är allierade, när de i själva verket är varandras svurna fiender. Detta är ett av de sätt på vilka etablissemangsliberalerna blandar bort korten och förvirrar oss.

En historisk analys av identitetsvänster och althöger tyder nämligen på att de i hög grad är svar på det mångetniska samhället, och att det mångetniska samhället skapar konflikter och alienation. I USA är detta en följd inte minst av slaveriet, i Sverige av invandring, men i båda länderna har det länge funnits färgade människor som känt sig som främlingar i det samhälle där de levt. Detta på grund av att de upplevt att majoriteten inte är lik dem. Det är ofta en tragedi, men den kan också väcka avund och fientlighet. Med den demografiska förskjutning som pågår är det idag även många vita som upplever ett liknande främlingskap, som under loppet av en livstid gått från självklar majoritet till minoritet i allt fler sammanhang, dessutom förhånade av populärkultur och media. Till detta kommer reella intressekonflikter mellan olika etniska grupper i ett mångetniskt samhälle. Grupp A vill av naturliga skäl ha mer pengar, status och makt, gärna från grupp B. Grupp B vill helst undvika detta. Et cetera. Ludvigssons ”polylogism” missar det.

Liberaler talar sällan om sådant, och därför kan identitetsvänster och althöger framstå som obegripliga och otäcka fenomen som plötsligt bara dyker upp. Värt att nämna är dock att det egentligen är Ludvigssons liberaler som ”sitter i samma båt” som identitetsvänstern, de är de facto allierade. Det är liberaler som öppnat gränserna så att dagens situation uppstått, det är liberaler som anammat ”anti-rasistiska” idéer som tillåtit identitetsvänstern att utan kritik flytta fram sina positioner, det är liberaler som godkänt ett system av dubbla måttstockar för färgade och vita, det är liberaler som stiftat lagar mot althöger men inte mot identitetsvänster et cetera. Identitetsvänstern får anställningar i stat och kommun, althögern riskerar jobbet när deras åsikter blir kända. Det är bisarrt att påstå att de sitter i samma båt, och ett hån mot läsarens intellektuella förmåga. Idéerna kan i någon mån påminna om varandra, men intressena skiljer sig åt och detsamma gäller förhållandet till makthavare och etablissemang. I grova drag överlappar althögerns och folkets intressen, om man exempelvis antar att massinvandring eller inskränkningar i yttrandefriheten inte ligger i folkets intresse. Men Ludvigssons hästskoteori, där ”extremerna förenas” förhindrar oss från att inse det. Inbillar vi oss att idéer är något spöklikt som svävar omkring hamnar vi fel.


  • 54
    Delningar
  • Parsifal

    Kålsuparteorier utgör en stor frestelse för många debattörer. Så behändigt att bunta ihop två olika företeelser och sedan avfärda dom. Då har man markerat avstånd och bevisat att man tillhör de ”anständiga”. De som får vistas i finrummet utan att bli störda av dissidenter och heretiker som inte ställer upp på den ”analys” och verklighetsbeskrivning som gäller i etablissemang och systemmedia. Att analysen är intellektuellt undermålig gör inte så mycket, det är avståndstagandet och markeringen som är det viktiga. ”Anständigheten” har pinkat revir och tagit avstånd från mörka krafter som fiskar i grumliga vatten och har en obehaglig människosyn.

  • jean soupapes
  • Palnatoke

    Det är ju ett gammalt liberalt reptrick. Att försöka klumpa ihop ”extremister” för att själva framstå som normala. Men precis som artikelförfattaren skriver så är det liberalerna som banat väg för identitetsvänstern. De båda förenas också i den s.k värdegrunden. Nåja, från MSM-journalister förväntar jag mig aldrig någon intellektuell hederlighet.

  • Parsifal

    Oskorei! Har med intresse tagit del av din artikel ”Kampen hårdnar om Sverigebilden” på Fria Tider. När jag läste om ”de politiskt korrekta som likt tankeläsare alltid tror sig veta andras motiv” och att PK-aktörer alltid förutsätter att deras skyddslingar kan disciplinera sig och sköta sina arbeten opartiskt men ”invandringskritiker har per definition aldrig samma självdisciplin (och bör därför utsättas för yrkesförbud)” slog mig tanken att det måste bottna i något slags övermänniskotänkande. Invandringskritiker och andra dissidenter är helt enkelt en form av undermänniskor vars motiv är lätta att genomskåda och aldrig kan nå upp till samma grad av självdisciplin som de i den rättänkande, politiskt korrekta eliten.
    Kan det ligga något i detta eller finns det alternativa förklaringar?

    • Perceptivt. En del av dem tror nog på fullt allvar att det är så, alternativt att just” hat” är begränsat till invandringskritiker och är en känsla som trumfar allt annat. En del av dem låtsas tro det.

      • Parsifal

        Apropå debattklimatet i systemmedia så noterar jag nu att begreppet Åsiktskorridor nu inte längre tycks räcka till för att beskriva situationen. Den måste kompletteras med en Verklighetskorridor enligt Johan Hakelius i en artikel i Fokus, Nyfikenheten hotar journalisten. ”Verkligheten har blivit ett minfält.”
        Se: http://www.fokus.se/2018/02/nyfikenheten-hotar-journalisten/