Vildsvinsmöte, del 2/2

Natur, Okategoriserade


Direkt fortsättning från förra inlägget:

Något lämpligt räddningsträd fanns alltså inte, bara tunna småbjörkar och högstammade ädellövträd. Allt fler svin strömmade ut ur grandungen och verkade inte det minsta flyktbenägna. Tvärtom. Också galten, stor som en älg på knä tycktes det mig, hade nu fattat ett obehagligt intresse för min närvaro. Han gav ifrån sig ett dovt morrande. Utan att tänka en sekund mer lade jag benen på ryggen och retirerade vilt klafsande tillbaka i den sanka, sjönära marken.

När jag vände mig om såg jag till min förfäran att svinen följde efter. Inte i ramningsfart, men tillräckligt fort för att minska avståndet och för att jag skulle känna den där mystiska, primitiva Rädslan som moderna människor sällan eller aldrig får uppleva. Den tar liksom tag i en, långt ner i stenålderssjälen och blir på något sätt den klangbotten med vilken alla andra slags rädslor, befogade eller inte, måste skapa resonans. Detta att bokstavligen vara ett jagat villebråd kändes som den arketypiska urskräcken, mer äkta och renodlat än det mesta man kan vara med om. Skrämmande, men också härligt berusande – så länge man klarar sig… Kanske är det detta skräckfilmsentusiaster försöker uppnå, fast under trygga former på bio. [Not: Den som blir jagad av ett ”ungdomsgäng” kan ju också erfara stark rädsla, men knappast berusningen av att få uppleva något ursprungligt.]

Jag ilade till ekgläntan och kvickt som ögat upp i jakttornet. Tacka för att vildsvin inte kan klättra på stegar! Med bultande hjärta åsåg jag hela flocken följa tätt efter. I allt var det nu uppemot tjugo suggor, lika många kultingar och så galten, alltid i mitten. Jag såg framför mig hur jag skulle tvingas tillbringa resten av dagen i detta ynkliga torn, omringad av blodtörstiga svin som bara väntade på att jag skulle ge upp och falla i deras våld.

angry_boar

Men detta var inte ödets mening. Än en gång blev jag överraskad av deras beteende. I stället för att stanna nedanför jakttornet fortsatte gruppen i bibehållen fart och riktning förbi mig och vidare in i skogen, kanske på väg mot den utfodringsplats jag sett på vägen hit. Jag kände mig lättad men också snopen, nästan förnärmad. Lite dum.

När hela flocken passerat satt jag kvar i tornet en bra stund, dels för att hinna torka, varva ner och begrunda ormvråken som cirklade högt ovanför gläntan, dels för att försäkra mig om att gruppen inte tänkte komma tillbaka. Jag ställde ifrån mig den treuddiga enestaven. Även om jag dessbättre aldrig behövt den som vapen känns det alltid tryggare att ha den med på vandringar. Om inte annat kanske den går att skrämmas med.

Just när jag hade bestämt mig för att klättra ner och försöka ta mig hem kom några eftersläntrande suggor travande över sankmarkerna och följde i de andras spår. Och efter stund kom ytterligare några. Tydligen var det ett stort vildsvinsmöte borta vid foderplatsen. Till sist vågade jag mig i alla fall ner och tog mig på snabba och tysta fötter genom björkhagar, bokbackar, ekdungar, öppna fält och träskmarker fram till stängslet som jag följde, allt på behörigt avstånd från svinen. Jag skrämde upp en hare, en liten skogsödla och några duvor, men annars lyckades jag via denna stora omväg komma ända fram till utgången utan att dra till mig alltför mycket oönskad uppmärksamhet. Sällan har en gammal rostig grind varit en så efterlängtad syn!

Nu kan det ju tyckas minst sagt trivialt att kliva in i ett vildsvinshägn och få syn på en flock på väg mot utfodring. Måhända triggade min närvaro deras aptit, eftersom någon skötare kanske brukar uppenbara sig i samband med matdags. Inte alls märkvärdigt egentligen. Men för mig var detta ett smärre äventyr. För allt jag hade hoppats var ju att få åtminstone en liten, hastig skymt av något av dessa skygga, intelligenta och kanske också farliga djur. Innan jag åter klev upp på den halvmurkna stättan kastade jag ett öga tillbaka mot skogen. Någonstans därinne fanns de.

***

Härförleden körde jag åter förbi området och kunde då konstatera att stängslet har börjat rasa. Grinden stod på vid gavel. Det stora hägnet är därmed bara en del av andra i skogsområdet. Ingen behöver vara instängd där.

Det värmer mitt hjärta att de svenska vildsvinen själva återerövrat sitt fria och vilda liv och numera befolkar syd- och mellansveriges skogar i stora antal. De hör hit. De har funnits här i tio tusen år och har satt djupa spår också i kulturen, till exempel den i fornnordisk folktro förekommande Glo-son, ”glödsuggan”, som med sina rakbladsvassa ryggborst sades kunna sprätta upp folk genom att springa mellan benen på dem. Jfr. ”razorback”. Andra kända forngrisar är ju den ständigt återuppstående slaktgalten Särimner i Valhalla och Frejs guldglänsande Gullinburst eller Gyllenborst, möjligen en föregångare till Glo-so.

frejgullinburst1

Frejs syster Freja red ut i strid gränslande sitt Hildesvin, med sadel får man innerligt hoppas… Och självaste Beowulf bar en hjälm med vildsvinstecken på. Exemplen kan göras många. Även i andra indo-europeiska kulturer, som den keltiska och grekiska, har vildsvinet en framträdande mytologisk roll som symbol för beslutsamt mod (galten) och livgivande moderlighet (suggan).

Under 1600- och 1700-talen trängdes den svenska stammen successivt undan, på grund av hänsynslös jakt men också genom rasblandning med tamsvin, tills det inte fanns ett enda vilt exemplar kvar i landet. Länge levde de sedan bara instängda i hägn och djurparker, men på 1970-talet började de av någon anledning rymma (med eller utan hjälp), och sedan dess har den vilda stammen på kort tid vuxit sig stark igen, trots riksdagens försök att stoppa det. Milda och fuktiga vintrar och brist på naturliga fiender sägs förklara den explosionsartade ökningen.

Jag kanske inte vill ha dem alldeles inpå knuten, och visst måste antalet hållas på en hanterlig nivå, men att se spår lite varstans och då och då få skymta en flock inger mig hopp om framtiden, också vår egen. Det som till synes har gått förlorat kan faktiskt återvända. Det som legat gömt kan återta sin plats i solen.

Vad vårt folk behöver nu, i dessa mörka tider, är väl just detta: att återupptäcka sitt beslutsamma mod och sin livgivande moderlighet.

norse_boar

Styrka och Värdighet
Nilrik