Veckan som gått har bjudit på både positiva och negativa nyheter. Det kan därför vara av intresse att närmare studera några av dem ur ett antiliberalt och identitärt perspektiv.
Några av de mer principiellt betydelsefulla händelserna har inte fått det mediala utrymme de förtjänar, och heller inte gett upphov till de debatter de borde. Ett exempel på detta är att oppositionen, från SD till V, tycks förmögen att enas i sitt motstånd mot regeringens planer på fortsatta utförsäljningar av statliga bolag. Detta ligger i linje med en insikt som är gemensam för både genuina nationalister och ”nationalvänster” – verksamheter av central vikt för samhället ska också ägas eller kontrolleras av samhället. Inte minst gäller detta om de är naturliga monopol.
Politisk korrekthet som hydra
Vi har också bevittnat hur ministrarna Bildts och Billströms agerande i det fördolda för att något minska inflödet av irakier till Sverige 2007 lett till upprörda reaktioner från bland annat miljöpartisten Maria Wetterstrand. Få partiledare har annars varit villiga att kommentera saken, även socialdemokrater och folkpartister torde i grunden vara medvetna om riskerna med att än mer bli den officiella retorikens fångar. Reaktionerna visar samtidigt hur det politiskt korrekta idékomplexet fungerar som en hydra. Några mer framträdande ledargestalter finns sällan, utan det rör sig om ett större antal högljudda och alltid lika upprörda andrarangspersoner. Dessa är också, precis som den lerneiska hydran, medlemmar av det täcka könet. Incidenten illustrerar alltså något om hur den politiska korrektheten kan tolkas som en invasion av feminina sentiment och härskartekniker i den politiska sfären, överhuvudtaget av sub-individuella fenomen. Känslor och förgivettaganden snarare än nykter analys tillåts alltså styra diskursen.
Jasminrevolution och geopolitik
Vi har också kunnat bevittna hur den såkallade jasminrevolutionen i Tunisien fortlöper. Det rör sig om en utveckling med betydande potential både i positiv och negativ riktning. Som händelserna i Turkiet visat leder ökad demokrati i Mellanöstern ofta till ökat inflytande för islamistiska folkrörelser, samtidigt som utländska aktörer sannolikt verkar för att påverka utvecklingen. Händelserna i Tunisien är oavsett vilket av stor betydelse för Europa, som Jean Thiriart visat går Europas naturliga gränser vid Sahara och den som saknar kontroll över Nordafrika saknar därför också möjlighet att både försvars- och migrationspolitiskt bygga ett Fästning Europa. En vänskapligt sinnad regering i Tunis är därför av stort värde, något som varit känt sedan kejsar Fredrik den andres dagar. Avtalen om samarbete, bland annat för att begränsa massinvandringen, mellan Libyen och EU är ett mer samtida exempel.
Av intresse är också den diskussion som uppstått kring konflikten mellan Syndikalisterna och Berns, där syndikalisterna anklagas för att använda sig av rent kriminella metoder för att tvinga företagare att vika sig. Detta kan å ena sidan vara början på en normalisering av den offentliga synen på den utomparlamentariska vänster Syndikalisterna tillhör (av principiellt intresse då överlappningen mellan Syndikalisterna och kriminella ”antifascistiska” grupper vad gäller medlemskapet är betydande). Länge har dessa grupper kunnat verka i det fördolda, skyddade av media på grund av att kampen mot ”extremhögern” ansetts överordnad. Å andra sidan ges Syndikalisterna möjlighet till repliker på ett sätt som deras motsvarigheter på högerkanten aldrig fått, i den mån man kan ana en normalisering befinner den sig alltså än så länge definitivt i sin linda.
Veckan har alltså innehållit inslag med både goda och mindre goda förtecken. Ett genuint positivt tecken i tiden är den inbjudan till seminariet Identitär Idé som gjorts i veckan.
Om skribenten: Joakim Andersen
