När man betraktar offentligheten slås man snabbt av att de dominerande känslorna tycks vara apati och en aning hysteri. Starka känslor och idealism tycks höra det förflutna till, den moderna människan är en desillusionerad och atomiserad kastrat utan positiva framtidsvisioner. Detta är samtidigt något som tas för givet, det talas aldrig om det och man kan rentav påstå att vi saknar de begrepp som krävs för att identifiera problemet. Vad gäller begrepp har vi istället ersatt orden ”visioner” och ”starka känslor” med ”extremism”, i grunden betyder det numera inget annat.

Så har det inte alltid varit. Tidigare generationer tvekade inte att analysera även samhällens och civilisationers känsloliv och moraliska tillstånd. Vi finner här Nordaus degenerationsbegrepp, Spenglers distinktion mellan Kultur och Civilisation, ibn Khalduns asabiya och det utbredda tänkandet kring dekadens. I sammanhanget är även Georges Sorel (1847-1922) högintressant.

Georges Sorel
A struggle that, seen from their class origin, was broadly opposing two sections of the bourgeoisie: the cosmopolitan upper and middle bourgeoisie, with a “scientist socialism” (Marx, Lassalle…) striving hard to discredit, on behalf of concepts and proletarian messianism, an empiricist national petty bourgeoisie (Proudhon, Sorel…) that was deeply rooted in reality and the working world.
– Alain Soral om klasskampen inom arbetarrörelsen

Sorel räknas som en inspirationskälla både för syndikalismen och den italienska fascismen. På många sätt stod han över kategorierna ”höger” och ”vänster”, även om hans problembeskrivning snarast för tankarna till en originell konservativ revolution. Sorels diagnos är kulturpessimistens, Europa befinner sig i dekadens. Detta löses inte genom ekonomiska reformer eller ”framsteg”, vad som behövs är en moralisk nytändning. En möjlig sådan identifierade han i den revolutionära arbetarrörelse som kom att utvecklas i syndikalistisk riktning, inte minst då den genom sin kamp skulle tvinga borgarklassen att återfinna sina mer heroiska sidor. Men en möjlig källa till moralisk regeneration kunde också vara rojalister och fascister, Mussolini erkände Sorel som en av sina inspirationskällor. Även i Norden kan man spåra inflytandet från Sorel, det gäller inte minst finlandssvenske högerradikalen Örnulf Tigerstedts betoning av myten och närmandet mellan höger och vänster.

I jämförelse med Marx framstår Sorel som en anti-determinist. Han framhäver mytens betydelse för att motivera människor, liksom viljan. Hos Sorel finner vi också varningar mot parlamentarism och toppstyrda organisationer, vilket snarare ligger i linje med anarko-syndikalismens ”direkta aktion” än med Mussolinis statsbygge. Han för på så vis tankarna till Robert Michels och ”oligarkins järnlag” liksom till Bakunins varningar för den röda aristokratin.

Inte sällan talar man om Sorels försvar av det politiska våldet, och kopplar detta till en förenklad bild av den italienska fascismen som en våldets och oförnuftets kult. Man missar då att Sorels försvar av våldet har tydliga gränser och förutsättningar. Bland annat är han noga med att det sociala kriget, liksom det militära, inte ska motiveras av hat och grymhet. Det gamla europeiska synsättet, med jus ad bellum och jus in bellum, återkommer alltså hos Sorel.

Sammantaget hjälper Sorel oss att identifiera aspekter av det moderna samhället som är djupt problematiska. Materiellt är det relativt rikt, men mänskligt är situationen mer tveksam. Thumos har ersatts av apati och viss hysteri, ideal av feghet och egenintresse, och asabiya av atomism. Den oligarkins järnlag Michels varnade för genomsyrar snart sagt alla organisationer, vi lever i det tillstånd Sorel beskrev som ”det gamla Antiokia”:

We have entered an era that can be quite well characterized by the name of the old Antioch. Renan has very well described this metropolis of courtesans, charlatans, and merchants.

Under Sorels tid gick det att identifiera massrörelser som tycktes kapabla att vända denna utveckling, idag handlar det oftare om kollektiva dödsryckningar, om motstånd mot olika fenomen snarare än om något positivt. Samtidigt påminner Sorel oss om vikten av vilja och myt i historien, en historia som inte är förutbestämd. Än är hoppet inte ute för Europa och hennes folk. Var och en bör reflektera kring vilken myt som kan passa idag, medveten om att det samtidigt handlar om en moralisk regeneration och därmed en positiv snarare än negativ vision. Var och en bör också sträva efter att genom sitt eget exempel bidra till att samhället präglas något mer av idealism och heroism. Läst på rätt sätt är Sorel fortsatt av värde.

Alain de Benoist har skrivit en värdefull artikel om Sorel här:

Georges Sorel – Benoist

Relaterat:

Georges Sorel – Tankar om våld
Georges Valois
Ulf Modin och dekadensen

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.