Kunskap är makt – kunskap om historia, ännu mäktigare. I alla tider har människor försökt sig på att tolka historien och i dess stora vidder finna svaren på de frågor som vardagen och framtiden ställt. Somliga har lyckats bygga omfattande förklaringsmodeller, ofta med en deterministisk udd, vilka gjort anspråk på att förutsäga framtiden. Hur kommer det sig att så mycket fokus ägnats historien? Den betyder mycket för oss. Den avslöjar varifrån vi kommer, hur vi varit och vad det är som format vårt samhälle och i förlängningen, vår värld. All historia handlar om ursprung och härledning; den förklarar sådant vi själva från vårt eget begränsade nutidsperspektiv inte klarar av att förstå. När vi tittar mot historien tittar vi mot en enda stor spegel; vi ser vad människan är, inte vad hon varit. Vi förstår att det finns konstanter och variabler, att det finns ständiga innehåll och skiftande former; historiens drama upphör aldrig, det är en pjäs utan slut, med en oöverskådlig mängd av fascinerande akter, vissa mer gripande än andra, men alltid äkta och betydelsefulla för de som deltog i dem.
1.
Europa, förstådd som civilisation, som en statisk abstraktion, som ett begrepp fyllt med värde och mening, som ursymbol och kultursfär, som en skådeplats för mäktiga historiska händelser, har i våra dagar tappat sin forna glans. Historien för en europé handlar i första hand om Europa, dennes egen spegelbild. På samma sätt som historia på ett allmänt plan avslöjar hur människan varit och alltid kommer att vara, påminner Europas historia europén om vad denne är och förblir, så länge han alltjämt andas. Europa är sammanhanget vilket ger de olika europeiska folken sin övergripande mening, som tydliggör deras kulturella och andliga samvaro. I den mån det gamla Europa ännu finns kvar känns de traditionella attributen igen: den av Rom ärvda juridiska traditionen, de politiska idéerna från Grekland och den kompromisslösa frihetsandan, sammanvävt i den från Jerusalem hämtade kristendomen, vilka ännu sätter tydliga spår i våra samhällen. Dessa substanser utgör tillsammans Västerlandets essens; utan dessa substanser kvarstår endast en tautologi, innehållslös och utan mening. Det är därför inte förvånande att de som önskar Västerlandets förstörelse också ägnar all sin kraft åt att angripa just dessa substanser, att genom förvillande åtgärder byta ut dem mot alternativa substanser och därigenom förleda de europeiska folken till att tro att deras organiskt framvuxna sammanhang plötsligt bär på andra värden och meningar.
2.
All förändring medför såväl förbättringar som försämringar; det händer sällan att någon tjänar på en förändring utan att någon annan samtidigt förlorar på den. Upplysningen och dess starka betonande av förändring i sig tog inte hänsyn till detta; i den ideologiska iverns avlade framtidsdrömmar fanns inget rum för förtydliganden. Självklart visste folk om vilka som tjänade på förändringarna. I den mån vissa grupper stod i stormens väg försökte de hindra dess framkomst med alla till buds stående medel. Inte sällan fann de sig i en oöverkomlig situation, där själva ödet tycktes understödja förändringsivrarnas målsättningar. Följaktligen ansåg fler och fler sig tjäna på omvälvningarna, vilket gjorde att deras takt ökade. När upplysningsivern var som störst var det få som ifrågasatte dess idémässiga grundvalar; man förstod förvisso att någon bakom kulisserna tjänade på det – ofta missnöjda och avundsjuka adelsmän, eller obskyra präster och köpmän, vilka först och främst såg till sin egen vinning och inte det egna samhällets stabilitet – men man gjorde inte tillräckligt stor sak av det. Då, precis som nu, måste man vara medveten om att varje större förändring för med sig både försämringar och förbättringar och att det hela tiden pågår en kamp att skymma detta faktum med ord och fraser. Den som lyckas se igenom de medvetet utlagda rökridåerna kommer finna sig stå på rätt sida av historien.
3.
Vår civilisation står inför stora utmaningar. Dess existens hotas i första hand inte av andra civilisationer och kulturer, utan av sin egen letargi. Den mäktiga essens som utgjort grunden för Västerlandet har skylts undan, den anses inte längre vara av betydelse för oss, den moderna tidens människor, vilka efter ”mordet på Gud” inte längre är i behov av religion och mysticism. Vi har ju vetenskap och demokrati! Precis som Aten och Rom hade under sina sista glänsande dagar, innan deras storhet skingrades och deras folk kastades in i hundratals år av krig och träldom. Europa, Oikoumene, den kristna värld av gemenskap mellan olika nationer, florerande med ändlösa led av seder och traditioner, så färgrik och fylld med sägen, har de senaste tvåhundrafemtio åren förtvinat och antagit formen av ett sterilt och uppifrån pådyvlat enhetsdöme, där all variation och kulturell pluralism aktivt bekämpas. Den europeiska unionen, vår tids ismonster, utgör en samlingsplats för karriäristiska lismare och byråkrater, ett konglomerat av så kallade proffspolitiker, avlönade och upphöjda i egenskap av åsiktsförfäktare, vilka saknar den särskilda fostran och rigorösa utbildningsbakgrund som skall krävas av ett verkligt betydande ledarskikt. EU har använts som ett verktyg för att kväva den europeiska kulturella pluralismen till förmån för upplysningsinspirerande ord och fraser, vars förankring i de enskilda nationerna ofta varit obefintlig. Organisationen betraktas med rätta som en lekplats för inflytelsesuktande byråkrater; en kvällsvandring bland Bryssels och Strasbourgs röda distrikt paras inte sällan med ett möte med valfri lobbyist, vilken säkrar den offentliga tjänstemannens förtroende i samma vända som denne själv bereder sig en ekonomiskt löftesrik framtid. När väl allt tömts och glömts dagen därpå återvänder den livsglade byråkraten till parlamentet, där han rapar ur sig några floskler, dels av vana, kanske dels av fylla (Juncker!) för att senare mot kvällen upprepa proceduren. Samtidigt som detta med allmänhetens pengar betalda uppdrag pågår får vi veta att samme tjänsteman är instrumentell för bevarandet av den europeiska freden, som i sig är nödvändig för att tygla det människohatande barbari som sägs bubbla under den sköra civilisatoriska fernissan.
4.
När väl tvivel uppstår över detta eländiga förhållande ser maktens innehavare till att det snabbt kvävs i sin linda. Förintelsen, den moderna världens egen arvsynd, utgör den samlande plattformen för hela EU-projektet och trumfar alla invändningar. Utan EU kommer världsdelen ånyo bli fascistisk och nazistisk – om det får det inte råda någon tvekan(!). För kännaren av Europas historia tycks det mer än märkligt att man inte kan förankra organisationen djupare än till resultatet av ett eländigt krig för sjuttio år sedan. Var det verkligen skam och total underdånighet som inspirerade Beethoven att komponera sina symfonier? På vilket sätt är den femte symfonin mindre sammanbindande än en ugn i Auschwitz? Utgör den senare verkligen grund för en löftesrik gemenskap? Om det vore sant hade mänskligheten efter fallet från Edens lustgård – allegoriskt eller bokstavligt fattat – aldrig någonsin längre ägnat sig åt onda handlingar. Man behöver inte vara kristen för att inse att arvsynden är en beskrivning och ett exempel; problemet är att den moderna arvsynden gör ett ytterligare anspråk – den vill vara regulativ. Den är beskrivning, exempel och lag i ett. Förintelsen är enligt denna uppfattning Europas främsta grundval – åtminstone när vi talar om den moderniserade varianten av världsdelen. Samma sak gäller för Tyskland, där varje nyfött barn i det närmaste döps i en hink med aska; skammen att tillhöra ett hatat folk, vilket för drygt sjuttio år sedan ansågs inställt på att förgöra och förslava större delen av mänskligheten, är ett tungt ok att bära. Likväl gör tysken det han skall – han levererar det finansiella underlaget till den på abstraktioner uppkomna unionen, vilken därigenom tillåts sväva vidare i en eter av världsfrånvändhet. De andra europeiska nationerna vill inte vara sämre och utgår från samma narrativ – därigenom rättar de sig underdånigt in i ledet.
5.
Europas historia är sprängfylld med stora personligheter. Där finns militärer och statsmän, tänkare och kritiker; djupt andliga själar och profana karaktärer. Där finns politiska idéer, filosofiska uppfattningar och konstnärliga inriktningar – kort sagt, allt det som kännetecknar en livskraftig civilisation eller kultur. Det finns ännu glimtar kvar av det gamla Europa, inom såväl arkitekturen och konsten som i de enskilda folken. I den mån vi kan tänka oss att på nytt leva i en livskraftig civilisation, måste vi samtidigt förstå hur lång tid det kommer ta att återvända dit. Historiens cykliska episoder, om uppgång och fall, födelse och död, kan vi inte utan vidare snabbspola oss igenom; vi måste i alla tider, under vår, sommar, höst och vinter – vara ärliga och äkta gentemot oss själva, att inte låta tillvaron förtära vår vakenhet. Om alla forntidens stora personligheter hade rättat in sig enkom efter tillvarons diktat hade aldrig någonting av mening skapats. Riktig storhet kommer ur trots, att våga sträva mot alla odds, att riskera sin egen persons välbefinnande för att uppfylla stora målsättningar. Den som betraktar Europas nuvarande situation och förtvivlar, får aldrig glömma det. Det är nuets starka grepp som får oss att tro att saker och ting är oss övermäktiga. Tiden för aktion kommer – huruvida åtagandet lyckas är osäkert, men möjligheten finns alltid.
6.
Ingen kan vänta sig att ett hälsosamt samhälle skall kunna uppstå när människorna som befolkar det är ohälsosamma, både andligt och materiellt. Man kan aldrig helt separera ideal och verklighet – föreställningen om det ena behövs för att förverkliga det andra, samtidigt som våra tankar om hur verkligheten kan förbättras alltid kanaliseras i idealets form; varje ideal – eller inbillning om man så vill – härrör ur en idémässig arketyp, en tankens förlaga, inspirerad av verkligheten. Exempelvis är det vi kallar fantasy, en av vår tids mest hyllade genrer, alltid inspirerad av historiska och faktiska händelser. Alla fantastiska och mystiska varelser är hämtade ur de verkliga folkens mytologi; de olika folkgrupperna och husen i sagornas värld är likaledes hämtade ur riktiga gruppers heraldik och världsuppfattningar – om än med vissa justeringar. Det går inte att föreställa sig någonting som är helt nytt och utan föregångare. Om en människa skulle placeras i ett rum med fyra tomt gapande väggar, utan att ha någon som helst uppfattning om den utanför pågående tidens verklighet, ignorant om historiens konstarter och kulturuttryck, utan kännedom om sublim musik och storartade händelser, hade alla tekniska hjälpmedel i världen aldrig kunnat förmå densamme att skapa något av betydelse. För att Europa som civilisation skall kunna leva vidare räcker det inte att värna henne genom att hänvisa till ideal – dessa måste också ha en klangbotten i verkligheten, alltså utgå från någon slags förlaga.
7.
Den faustiska civilisationen uppstod i ett kristet sammanhang. Utan kristendomen som sammanhållande essens är Europa blott en deskription, ett geografiskt begrepp, en politisk abstraktion. Den som varit i Sixtinska kapellet kan inte tänka sig att dess fantastiska takmålningar kunde ha utförts utan religiös iver och enkom utifrån teknisk kunskap. Att tala om dess funktionalism, eller att koppla målningarna till någon slags övergripande ”överbyggnad”, att föreställa sig att det bakom målningarna ligger ett dunkelt, profithungrigt motiv, pragmatiskt och krasst – det går helt enkelt inte för sig. Vare sig vi talar om Sixtinska kapellet, stavkyrkorna i Norge, Shakespeares dramer, preludiet till Lohengrin, Bachs fugor eller Beethovens symfonier, inser vi att det i hela historien finns oräkneliga exempel på äkta former, alltså skapelser vilka inspirerats av en religiös iver, av en vilja till beständighet och där de tekniska medlen att förverkliga dem varit tillgängliga.
8.
Det finns skapelser som inte har något med teknik att göra. Nationalstaten är en skapelse, en organiskt framvuxen sådan. Under flera hundra år har den existerat, som en avgränsad sfär för ett eller flera folks möjligheter att leva i en relativt fredad samvaro, utan konstant betydande risker för liv eller egendom. Samtidigt är den fulländade nationalstaten i tidig 1900-talsform ingenting som är bundet till Europas fortvaro, vilket många verkar tro. Återigen så måste det betonas att den mänskliga samvaron handlar om mellanmänskliga relationer och inte i första hand om förhållandet mellan olika stater. Staten är inte synonym med samhället. Den som lever inom ramen för en korrupt stat kan likväl finna andrum där ett livskraftigt samhälle existerar; möjligheten att ta sig till ett sådant samhälle beror inte sällan på ekonomiska förutsättningar. Det är precis vad segregation handlar om: viljan att leva i ett bra samhälle, trots statens många försök att likställa oss och instifta en särskild form av samhällsliv överallt. Någon tanke på att det skall vara möjligt att leva i olika lokaliteter och regioner med tillhörande lokala sedvänjor och kulturuttryck, skyddade och respekterade för sin unika betydelse och fredad från statens klumpiga händer, ja, den finns helt enkelt inte – för det har vi kommit för ”långt”, sägs det.
9.
Det moderna projektet, vilket handlar om att förenkla och kvantifiera så mycket som möjligt, tar ingen hänsyn till unicitet eller kvalitet. Det som kan kvantifieras faller lättare inom ramarna för abstraktion och planering; varje ny och mer omfattande administrativ indelning utgår från sådana premisser, vilket inte minst kommunsammanslagningarna vittnar om. Det viktigaste är inte längre förmågan att hävda sin egen tillvaro så oberoende staten som möjligt, utan istället att kunna erbjuda ”service” och ”tjänster”, vilket en mindre och ekonomiskt belastad kommun inte kan göra – i den mån vi utgår från att dessa begrepp handlar om att erbjuda minimistandard inom områden som infrastruktur, skola, vård och omsorg. Så talar man också om kommuninvånare som ”kunder” och inte som medborgare, som recipienter av tjänster och produkter, vilket i sig utgör en indikation på att man står så långt ifrån tanken på autonomi och självbestämmande som möjligt. Där invånarna i merparten av Europas länder idag står i ett klientförhållande till sina egna stater, står å andra sidan de enskilda staterna i ett klientförhållande till ismonstret EU. Vägen till oberoende går inte i första hand genom att motarbeta EU, utan genom att arbeta för oberoende på det lokala och regionala planet. En dylik utveckling pågår i flera av medlemsländerna, vilket gör det möjligt att samarbeta över statsgränserna för ett sådant ändamål.
10.
Det nuvarande förhållandet är relativt nytt, även om kontrolltendenserna inom ramen för nationalstaten varit starka sedan dess uppkomst. Dessa tendenser har gradvist stegrats, från folkskolornas instiftande under 1800-talet och den medförande standardiseringen av det tidigare så mångskiftande språket, till våra dagars ökade skatteuppbörd och centralisering. Även det som kan benämnas lärdomsväsen har blivit mer och mer standardiserat. Varje nyhetsstudio befolkas av ”certifierade” personer, vilka antingen har en formell utbildning eller titel att luta sig mot. Så kan exempelvis löjeväckande påståenden skyddas inom ramen för forskningens aktiviteter; det räcker med en löst och slarvigt författad artikel i en facktidskrift för att det skall ge upphov till svallvågor i opinionshavet. Det behöver inte vara särskilt vetenskapligt förankrat – det viktiga är att det åtminstone framstår som det. Modernitetens exempel på falska förevändningar är otaliga. Dess betonande av vikten att ständigt centralisera, att förenkla och kvantifiera, hänger samman med en djup, nästan diabolisk kontrollvilja, vilken anses vara helt nödvändig för att driva igenom skrivbordsgeneralernas högtravande ideal. Denna vilja går igenom också på det internationella planet, där organisationer som IMF och Världsbanken fungerar som plattformar för oerhörd maktkoncentration, vilken anses nödvändig för att kunna forcera igenom världsbetydande reformer. Några motsvarande exempel på maktkoncentrationer i det traditionella Europa hittar vi inte, även om den dirigerade populärkulturens karikatyrer av maktfullkomliga kejsare och påvar, av korrupta präster och onda adelsmän, sannerligen har försökt få oss att tro det. Det skatteunderlag som finns i den moderna staten kunde den forna tidens härskare bara drömma om. Där kungar härskade med vapenmonopol och med löften om att upprätthålla sedvänjor och lokala rättigheter, härskar den tillförordnade statsledaren av idag med ”public service” och en strikt dogmatisk mediemakt, vilken knappt tolererar några former av lokalitet (förutom som karikatyr och källa för kommersiella ändamål – se Bonde söker fru, Ack Värmeland, Halvvägs till himlen, etc). Några äkta former, kopplade till den faustiska civilisationens tradition, återfinner vi knappt längre i vår vardag, men viljan att skapa sådana former är inte död. Den ligger vilande i den starka personlighetens själsliv, redo att bryta ut. Vad den saknar är plattformar varifrån den kan riktas.
11.
”Vår dröm är frihet”, diktade Viktor Rydberg. Det är hela Västerlandets mest kraftfulla tema, tillika dess olika nationers innerligaste önskan – att vi än en gång skall vara fria medborgare i samhällen styrda av en värdig statsmakt; att vi på nytt får leva ut och uppfylla all vår potential inom ramen för erkända gränser, utan att underordna oss världsfrånvända abstraktioner. Föreställningen om Europa Aeterna, ett evigt grönskande Europa, som återigen har plats för kulturell variation och inrymmer en pluralistisk inställning till lokalt och regionalt uppkomna seder och bruk, är den autentiska personlighetens största och mest gäckande ideal. Den horisontella strävan har tömt sina möjligheter; ånyo är det dags att rikta blickarna mot himlen och återuppta den vertikala strävan som vägledde oss innan abstraktionens mästare styrde ner oss i fördärvet. Drömmen om frihet kommer emellertid att förbli en dröm så länge som alla goda krafter misslyckas med att förankra sin strävan i mellanmänskliga organisationer. Att bygga upp sociala plattformar och att sträva efter ständigt mer oberoende underlättas av att människorna som gör det anammar en kontext för sina handlingar, vilka därmed ges mening. I den mån vi kan prata om en övergripande Kontrarevolution med stort K, alltså Revolutionens (modernitetens) motsats, så inser vi snabbt att det historiskt sett har saknat resonans hos uttalade konservativa och kontrarevolutionärer. Det hör till saken att dessa angriper det onaturliga och konstlade med en partikulär blick, men om avsikten är att motverka utvecklingen på planetarisk nivå, duger det inte att förhålla sig till kategoriska imperativ; det krävs pragmatism, men en pragmatism som utgår från innehållets vikt och inte formens.
12.
Såväl Roms som Atens ruiner har överlevt, långt efter det att de ursprungliga byggnaderna förpassades till historien. Den äkthet och skönhet som än i dag återspeglas i de många bevarade monumenten vittnar om att förgängligheten, om inte besegras, åtminstone kan tyglas, att den långsamt gnagande tidens krafter inte biter på det sublima, att vår andliga iver utgör en förutsättning för vår egen varaktighet. Europa Aeterna, som vi intuitivt förknippar med så många vackra skapelser, med så många dramatiska öden, med enskilda folks och staters uppgång och fall; med begåvade konstnärer och kloka uppfinnare; med visa statsmän och orädda krigare – kommer att leva kvar så länge det finns folk som värnar dess minne.
13.
Den som påstod att vi måste lära oss av historien för att inte upprepa den var fel ute. Historien upprepar sig endast i den mån dess dramaturgi gäller; somliga perioder är mer omvälvande och händelserika, andra upplevs gå snabbare och kan uppfattas som mer andligt rika, men det övergripande förloppet, eller riktningen, förblir densamma. I slutändan är alla försök att skapa betydande former – alltså konstverk, byggnader, båtar, samhällen, stater, etc. – beroende av deras relation till ett tydligt vägledande innehåll. Att erkänna betydelsen av detta förhållande inom ramen för allt som rör den mänskliga samvaron är avgörande för att skapa varaktiga sociala plattformar, på samma sätt som det är avgörande för konstruktionen av ett livskraftigt samhälle. Att förstå detta förhållande är också avgörande för möjligheten att bevara det vackraste av allt: eviga Europa, vår ändlösa dröm om frihet.
Om skribenten: carlfaust
