En kulturs beundran för en annan är som regel ett vittnesbörd om den beundrande kulturens vitalitet och öppenhet, om fruktbarheten hos den mentalitet med vilken den möter sin omvärld. I detta avseende är den frihetliga och expansiva anglosaxiska kultur som växte fram efter medeltiden och som kom att utgöra grunden för det brittiska imperiet den kanske mest beundransvärda och högstående av människans alla kulturskapelser. Dess beslutsamhet och disciplin, hårdhet om man så vill, var alltid förenad med nyfikenhet och upptäckarglädje, med en vilja att förstå – och, förvisso, att lära sig dra nytta av vad man upptäckte och förstod. Men vad är då denna önskan att dra nytta av, att göra bruk av, om inte den praktiska kärleken till livet och dess möjligheter, varförutan det som återstår är blott såsom en ljudande malm, en klingande cymbal? Om beundran kan förefalla som en väl positiv karaktäristik i detta sammanhang så klargör den dock kontrasten till, säg, de mongoliska erövrarnas attityd, där lusten att stapla berg av människors avhuggna huvuden var ett mer framträdande drag än önskan att tränga in de tankar huvudena rymde, eller Kinas syn på jordens andra folk som barbarer som ska underkasta sig den Himmelska ordningen och dess kejserlige representant och i sitt eget intresse acceptera rollen som ödmjuka tributgivare. Den som tror att Kinas kommunistparti har frigjort sig från denna tretusenåriga sinocentrism misstar sig. Det finns trots allt en unik form av ömsesidighet, av att vilja se den andre sådan han ser sig själv, hos den brittiska mentaliteten. Det faktum att merparten av det brittiska imperiets forna kolonier kvarstått som medlemmar av Samväldet är talande. Och om vi nu frågar oss varifrån denna attityd kan ha kommit så finns det goda skäl att erinra om att denna en gång så fruktbara och livgivande engelska mentalitet har en av sina rötter, kanske rentav den viktigaste, hos de nordmän som under vikingatiden kom till England först från Danmark och Norge och som sedan i form av Vilhelm Erövrarens lätt förfranskade normander gjorde sig till landets härskare genom segern vid Hastings. Den nordiska vikingakulturen har således i två parallella högriskprojekt sått fröet till såväl det stora Britannien som till det som i sinom tid skulle bli det Ryska imperiet. Dessutom var vi ju snuddande nära att upprätta en förbindelse över Atlanten nästan femhundra år före Columbus. Det är intressant att spekulera över vad som kunde ha hänt om Amerikas ursprungsbefolkning fått möjligheten att inspireras av nordisk organisationsförmåga och äventyrligt entreprenörskap. Vilket utomordentligt kreativt kulturskapande barbari som en gång var vårt, kan man inte låta bli att utropa! Med ett sådant barbari vem behöver då kultur?