En fotnot till Platon

Filosofi

Frågan om begreppen är medfödda eller inte, en teori som kanske inte har tagits på riktigt allvar sedan platonismen dominerade filosofin men som filosofer likt den originelle amerikanen Jerry Fodor och andra med moderna vetenskapliga kunskaper om hjärnan och människans biologi i övrigt har argumen­terat övertygande för (LOT 2 m.fl. böcker), gäller om begreppen motsvaras av en allmän förmåga hos hjärnan att bilda och processa begrepp (när den påverkas av lämpliga ”läsbara” yttre stimuli) eller om det finns neurala strukturer och processer som motsvarar de enskilda begreppen och begreppsoperatio­nerna, d.v.s. om vår hjärna bestämmer vilka begrepp vi kan ha och hur vi arbetar med dem. Att hjärnan har en genetiskt betingad förmåga att bilda begrepp är självklart. Så det frågan gäller är snarare hur in­flytelserik denna förmåga är. Om hjärnans genetiskt betingade utveckling och uppbyggnad inte bara möjliggör begreppen utan dessutom bestämmer vilka begrepp vi bildar och hur vi använder dem då är begreppen i realiteten medfödda. Men detta innebär inte att de är medfödda i färdig form, vilket Platon hävdar på något ställe, eller i den form som vi är medvetna om dem på, om vi nu är medvetna om dem, vilket inte är säkert, utan att de blir till och utvecklas som en följd av att hjärnan blir till och utvecklas och att de får sin färdiga form när den får sin. Det innebär m.a.o. inte att begrepp som röd boll eller svart svan är medfödda och finns redo att användas någonstans i vår hjärna oavsett om vi någonsin kommer i kontakt med en röd boll eller en svart svan eller inte, utan att det är förmågan att registrera något som rött och runt eller svart och ”fågelartat” som är det, och att denna förmåga kommer att rea­liseras när de yttre villkoren för dess bruk, t.ex. en röd boll eller en svart svan, är uppfyllda. Den plato­nistiska begreppsrealismens problem är delvis pedagogiskt. För att förklara teorin måste man exemplifiera, vilket innebär att man måste ta exempel på sådant som vi är medvetna om. Men detta är vilseledande, för om begreppen är medfödda ser de knappast ut som de saker vi möter i vår erfarenhet. Själv tror jag inte att teorin om en allmän begreppsbildningsförmåga är tillräcklig för att förklara hur begreppen och vårt begreppsliga tänkande är möjligt, utan att vi måste tänka oss en betydligt starkare genetisk styrning än så. Vissa utpräglat ”abstrakta” begrepp, t.ex. tal (1, 2, 3 etc.) och logiska funktioner som ”och”, ”eller”, ”dra ifrån” och ”lägg till”, kan rentav vara medfödda som sådana, eftersom de ut­gör processer snarare än former som måste fyllas med ett innehåll. Hur ser man att två bollar är två bol­lar och inte en boll som ligger bredvid en annan boll eller en boll som liknar en annan? Hur ser man att två bollar blir en boll när den ena tas bort och hur en boll blir noll bollar när även den andra tas bort? Var finns den erfarenhet som kan realisera funktioner som mängder och dra ifrån och lägga till? Är det inte snarare så att vi måste behärska dessa funktioner för att kunna göra de erfarenheter som motsvara dem och att de m.a.o. måste vara medfödda?

Om begreppen är medfödda och betingas av hjärnans uppbyggnad och funktionssätt kan vi på ett enkelt och naturligt sätt förklara intelligensskillnader och andra mentala skillnader mellan enskilda individer – och i förlängningen mellan biologiskt avgränsbara grupper av individer. Generna bestämmer hjärnans utveckling och slutliga form. P.g.a. hjärnans stora betydelse och komplexitet måste denna styrning vara ytterst noggrann och detaljerad. Små fel eller skador hos kodningen av de molekylära strukturerna kan få dramatiska konsekvenser för helheten. Genetiska skillnader ger upphov till skillnader hos hjärnan, bl.a. storleksskillnader och strukturskillnader. Skillnader hos hjärnan ger i sin tur upphov till mentala skillnader, t.ex. intelligensskillnader, reaktionsskillnader och intresseskillnader. Nu måste vi förklara det biologiska värdet hos dessa skillnader. Det låter sig också göras, eftersom individuella skillnader spelar en avgörande roll i det naturliga urvalet. Frågan om det biologiska arvets betydelse för intelligensen handlar egentligen om vad vi menar med intelligens, om vad vi vill mena med det. Att hjärnans upp­byggnad och funktionssätt är genetiskt betingat är numera självklart. Miljöfaktorernas bidrag, kost etc., består i att de gör det antingen lättare eller svårare för kroppen att utvecklas som den ska och realisera sin genetiskt betingade potential. Fattad som hjärnas potentiella konceptuella kapacitet är intelligensen till 100% genetiskt betingad.

Nej, jag tror inte att begreppen är medfödda i den form de uppenbarar sig för oss i medvetandet. Pla­ton var tydligen av samma uppfattning, för han betonar att de idéer som han är intresserad av är urfor­mer eller rena former, alltså något som finns bakom de former vi ser och som är upphovet till dem. Be­greppet linje (om ett sådant finns) består inte i vår föreställning om en linje eller i den eller den linjen på det eller det papperet, eller i alla dessa långa eller korta, tjocka eller smala linjer tillsammans, utan i Lin­jen-som-sådan. Begreppet utgörs av linjen som ”abstraktion”, består i egenskapen linje eller i det linje­mässiga, och detta kan inte vara medvetet eftersom det är det som producerar eller orsakar de linjer vi är medvetna om (Det är därför det är fel att kalla begreppen för abstraktioner. Begreppen har inte upp­stått genom en abstraktionsprocess. De utgör tvärtom en förutsättning för abstraktionerna.) Begreppen är våra tankars former, inte tankarna själva. Är det paradoxalt att vi inte kan vara medvetna om de be­grepp vi observerar och resonerar med? Det är egentligen inte mer paradoxalt än att vi inte är medvetna om de elektrokemiska processerna i vår hjärna när vi ser och tänker. Begreppen är de fixerade elektro­kemiska strukturer som gör att vi kan bli medvetna. Begreppen är det som finns precis under den yta som våra medvetna upplevelser och tankar rör sig på.

Invändningarna mot teorin om medfödda begrepp har huvudsakligen att göra med att man identifierar begreppen med deras medvetna uppenbarelseformer. Men vad ska man som medveten varelse annars identifiera dem med? Detta ger upphov till flera paradoxer, t.ex. att det kan se ut som man har kunskap om något innan man vet att det existerar. Men begreppen har sin utvecklingshistoria liksom vi har vår. De har sin individuella utvecklingshistoria därför att vi, begreppens bärare och brukare, har vår individu­ella utvecklingshistoria. Det är inte begreppen i deras empiriska uppenbarelseformer som är medfödda, t.ex. röd boll eller svart svan, utan förmågan att urskilja och kombinera de logiska element som dessa och andra erfarenheter är sammansatta av, t.ex. linjer, geometrisk figurer av olika slag, geometriska figu­rer i tre plan i olika rumsliga kombinationer, förmågan att registrera ljusvågors reflexer som färger, att kunna bedöma färgers kvaliteter på olika slags ytor under olika ljusförhållande o.s.v. (Även dessa exem­pel är givetvis hämtade från medvetandets sfär!) Eller för att ta ett exempel på en ännu mer grundläg­gande logisk förmåga, vilken därför i ännu högre grad måste vara genetiskt definierad: att kunna separe­ra och individuera, att kunna skilja något från något annat och kunna uppfatta något som något be­stämt eller specifikt. Den konceptualiserade världens okonceptualiserade beskaffenhet sätter gränser för vad vi kan se i den och för vad vi kan skilja från vad; om det inte finns några svarta svanar så kan vi inte heller se några svarta svanar eller göra en distinktion mellan svarta svanar och vita, men vad vi faktiskt ser och hur vi ser det avgörs av sinnets (genetiskt betingade) beskaffenhet. Eftersom den okonceptuali­serade världen kan tolkas på en mängd olika och kanske oförenliga sätt (insekters färgseende och sätt att använda dofter är t.ex. ett annat än vårt och varelser på andra planeter kan ha en annan tidsuppfatt­ning och rumsuppfattning än vi) måste vi för att kunna orientera oss i den från början ha tillgång till en uppsättning fixerade uppfattningsformer och tänkesätt. Utan någon sådan skulle vi inte ens kunna upp­fatta världen som en värld.

Säger inte Immanuel Kant detsamma eller något liknande som de filosofer som hävdar att begreppen och förnuftets operationer är medfödda? Kant försöker analysera det mänskliga förnuftet och bestäm­ma förutsättningarna för objektiva omdömen och säkra kunskaper. Han anser med all säkerhet att de åskådningsmässiga kategorierna och de logiska principerna är naturgivna eller medfödda, men hans in­tresse gäller inte förnuftet i dess biologiska uppenbarelseformer, vilka alltid är mer eller mindre ofull­komliga och varierar från individ till individ, utan förnuftet som sådant eller det rena förnuftet, som kan kallar det. Han vill bestämma de logiska villkoren för förnuftet, d.v.s. de villkor som gäller därför att de måste göra det, inte för att de är medfödda och en del av den mänskliga hjärnans genetiskt betingade konstruktion. Fast även logiken måste ha en fysisk bas för att kunna verka, ja, för att kunna existera. Utan någon ”kropp” finns det inte någon logik. Det finns ingen logik utanför världen. Logikens regler gäller med nödvändighet därför att vi inser att de gör det. Det är en nödvändighet som är ett resultat av ett omdöme, d.v.s. av att vi använder vårt förnuft. En dator kan vara fullkomligt logisk i alla sina opera­tioner, men den är inte logisk p.g.a. sitt förnuft eller för att den om den vill vara logisk måste utföra sina operationer på ett visst sätt, utan för att den följer ett program som drivs av elektricitet. Dess logik be­står i de processer som äger rum i den. Vår logik består i att vi kan tänka rätt och tänka fel och att vi kan inse eller få veta av andra när vi gör det ena och när vi gör det andra. Vårt ofullkomlighet eller vårt oförnuft är m.a.o. en förutsättning för vårt förnuft. Skulle inte logiken finnas om inte vi människor fanns? Det är att gå för långt! Skulle inte logiken finnas om det inte fanns en enda logiskt tänkande eller opererande varelse i hela universum? Nej, det skulle den inte. Logikens regler, d.v.s. de logiska relatio­nerna mellan begreppen, skulle fortfarande gälla, men logiken i bemärkelsen logiska påståenden och re­sonemang skulle inte finnas. På samma sätt skulle det vara med matematiken. De matematiska relatio­nerna skulle fortfarande gälla, men själva matematiken, talen, räkneoperationerna och teorierna, skulle inte finnas om det inte fanns några matematiskt tänkande varelser. Detta är ett skäl till varför många fi­losofer och teologer har insisterat på existensen av en gud eller ett gudomligt förnuft.