Strindberg – Inferno

Okategoriserade

August Strindberg tillhör Nordens mest framstående kulturpersoner. I ungdomen en radikal som angrep snart sagt alla samhällsinstitutioner och stod arbetarrörelsen nära, men även en författare som inspirerad av övermänniskoideal brevväxlade med både Nietzsche och ariosofen von Liebenfels och influerad av dem skrev både Tschandala och En blå bok. I sin syn på feminismen och kvinnorna påverkades han av Weininger, han beskrev de svenska judarna som ”en korporation med oberättigade intressen”, samtidigt som han stod den dansk-judiske författaren Georg Brandes nära. Någon helt igenom sympatisk person tycks han inte ha varit, hans förmåga att förbyta vänskap i brinnande hat går som en röd tråd genom hans liv och han tycks också ha haft en grundläggande brist på balans i sin personliga ekvation. Något som bidrog till att göra honom till en man av återkommande paradoxer och självmotsägelser.

Ett av Strindbergs många fascinerande verk är Inferno, där han med utgångspunkt i sina dagböcker skildrar sin såkallade ”Infernokris”. Denna ägde rum mellan 1894 och 1896. Strindberg hade lämnat Sverige, och levde i Paris. Han utforskade kemins värld, och för att få ro till sina studier bröt han med sin hustru och deras lilla dotter. Ursprungligen ateist börjar han därefter alltmer övertygas om existensen både av en personlig gud eller ande (som han jämför med Sokrates daimon), övernaturliga samband och tecken, liksom en konspiration som traktar efter hans liv.

Strindberg

Inferno kan läsas på flera plan. Den är en fängslande skildring av Strindbergs tilltagande paranoia, och kan som sådan jämföras med andra böcker om psykologiska gränstillstånd som Nabokovs Lolita, Burroughs Naked Lunch eller De Quinceys Confessions of An English Opium-Eater. Den kan också läsas idéhistoriskt, som en beskrivning av kopplingarna mellan svenskarna Strindberg och Swedenborg och de ny-ockulta rörelser som växte fram på kontinenten mot slutet av 1800-talet. Strindberg beskriver sin brevväxling med en anonym teosof, kritiserar ”Isisprästinnan” och ”gynandern” Blavatsky, och nämner ledande namn som Papus och Guaita i sin litteraturförteckning. Han skildrar också hur den svenske mystikern Swedenborg spelade en viktig roll för dessa ockulta strömningar, inte minst genom Saint-Martin (en liknande betydelse hade Swedenborg för den spiritism som växte fram under samma tid). Man får också en inblick i beröringspunkterna mellan konstnärsavantgarden och ockulta kretsar, något som senare kan exemplifieras med hur den nordamerikanske magikern Paschal Randolph lästes och uppskattades av surrealisterna (ännu en av historiens många sammanträffanden är att samme Randolph publicerades av traditionalisten Julius Evola och satanisten Maria de Naglowska).

Frankrike sände Ansgarius för att döpa Sverige; ett tusen år senare sände Sverige Swedenborg för att omdöpa Frankrike genom förmedling av hans lärjunge, Saint-Martin.
– Inferno

Nordeuropeiska teman i Inferno

Lika givande är att läsa Inferno ur ett traditionellt nordeuropeiskt perspektiv, då ett flertal symboler och teman från vår mytvärld återkommer. Sannolikt delvis omedvetet, men också som följd av Strindbergs kunskaper om ämnet.

Strindberg inleder sina äventyr i Paris med kemiska experiment, och kommer gradvis att tro att han kan framställa guld. Detta är också ett av den historiska alkemins mål, och Strindberg framstår delvis som en europeisk magus. Han jämför sig själv med Faust, och utforskar också svartkonsten. Samtidigt saknar han hela tiden en inre balans, och redan vid små motgångar riktar han förbannelser mot människor i sin omgivning. Verkligt häpnadsväckande är att han i hopp om att åstadkomma en återförening med hustrun om dottern blir sjuk, utsätter sitt eget barn för en sådan förbannelse. I sin strävan efter kunskap och kontroll är han alltså samtidigt en man med stora personliga brister; självömkande, narcissistisk och snar till utbrott.

Bilden av Dantes helvete, kistorna med syndare som rödglödgas, spökar för mig — och de sex ugnsluckorna! Rides jag av maran? Nej, det är den anspråkslösa verkligheten, vilken röjer sig genom en hisklig stank, en flod av gyttja och ett korus av grymtningar, som utgå från svingården. Vägen tränger ihop sig till en smal gång… Jag går på, men i bakgrunden varseblir jag en väldig dansk dogg med färg som en varg, en avbild av det odjur som vaktade ateljén vid rue de la Santé i Paris.
– Inferno

Gradvis blir han alltmer övertygad om existensen av övernaturliga tecken och samband, och utvecklar vad som kan beskrivas som en magisk världsåskådning. En sådan var inte främmande för våra förfäder, och Strindbergs känslighet för olika samband och tecken är här fascinerande. Europeiska arketyper återkommer också här. Bland annat kommer han att se stora hundar, ”danska doggar”, som ett varningstecken, och kopplar dem till döden. Liknande symbolik finner vi hos indo-europeiska gestalter som Kerberos och Garm. Demoner och gudar dyker också upp på så oväntade platser som hans kudde.

Broholmer

– Man dödar mig! Jag vill inte bli dödad.
– Inferno

Det är dock i samband med detta Strindberg går in i ett tillstånd som närmast kan beskrivas som förföljelsemani. Han övertygas om att grannarna på det hotell där han bor utsätter honom för nattliga angrepp med ”elektricitet”, genom någon sorts helvetesmaskiner. Denna tanke torde stå i samband med de teorier den samtida mesmerismen byggde på. Länge kan han bara gissa varför de utsätter honom för detta, gradvis börjar han misstänka att det beror på att han kan framställa guld och att han angripit teosoferna. Det är en omfattande konspiration han utsätts för, och även när han flyr visar det sig att de onda elektrikerna har kontakter både i Ystad och Dieppe.

Ett tydligt artikulerat utrop: Alp! kommer mig att spritta upp. Alp! Det är tyska benämningen på maran. Alp! det är det ord som av slagregnets droppar ritades på mitt manuskript i hotell Orfila.
– Inferno

Intressant är att Strindberg här gör en koppling till den nordeuropeiska tron på maran, som förföljer och rider sovande. Han skriver också om den europeiska tron på Guds kvarn, världskvarnen som han kan höra, och läser Rydbergs skildringar av nordisk mytologi. Även Polstjärnan, Karlavagnen, och Norden spelar för honom en symbolisk roll. Man kan dock notera att Inferno ytterst är en beskrivning av ett misslyckande. Strindberg, en instabil personlighet, experimenterar med det ockulta, drabbas av vad han ser som övernaturliga fenomen, och reagerar genom att fly och att be till barndomens gud om skydd. De gånger han faktiskt försöker ta kontroll över skeendet, exempelvis genom sina ockulta kunskaper, är mycket fåtaliga. Resultatet av hans upplevelser blir därför en reträtt till den organiserade religionens domäner.

Det är icke längre någon tillfällighet, eftersom örngottet vissa dagar framställer hiskliga odjur, götiska drakhuvuden – och en natt då jag varit ute och festat, välkomnades jag av den onde, djävulen själv, i medeltidsstil, med bockhuvud osv.
– Inferno

Fuseli

Strindbergs religiösa kris

Är jag Flegyas, dömd till Tartarens dödsvånda till följd av mitt övermod, eller Promethevs, straffad medelst den sargande örnen därför att han avslöjat makternas hemlighet för de dödlige?
– Inferno

Ateisten och radikalen Strindberg kommer som följd av sina skrämmande upplevelser gradvis att närma sig fädernas tro. Eftersom Swedenborg beskrev det som otillåtligt att överge denna tro, är det katolicismen han vänder sig till. Han jämför sig med Job, och menar att den som verkligen prövas av den Evige ska se detta som en särskild ynnest. Strindberg har i sin katolicism dock flera mindre ortodoxa inslag. Bland annat ser han i mystikern Sar Peladan Nietzsches övermänniskoideal förverkligat, och påverkad av Swedenborg tycks han i en egen tolkning se himmel och helvete som tillstånd i denna värld. Smutsiga själar söker sig således till smutsiga miljöer, som blir deras personliga helveten. Samtidigt ser Strindberg demonerna som ”tuktoandar”, vars uppgift ytterst är att hjälpa människorna genom hårdhänt pedagogik. Han jämför också skildringarna av efterlivet hos Swedenborg och de hedniska motsvarigheter han känner till. Strindberg använder också främst orden ”den Evige” och ”makterna” för att beskriva det gudomliga.

Jag har sökt min Gud alltifrån barndomen och har funnit demonen. Jag har burit Kristi kors i min ungdom, och jag har förnekat en Gud, som nöjer sig med att härska över slavar, som krypa för sina bödlar.
– Inferno

Fängslande är också hans beskrivning av hur han vid besöket i Ystad finner att de radikaler som en gång hyllade honom genomgått en liknande utveckling som han själv, och att den som i ungdomen är radikal ofta med åldern blir mer konservativ som följd av erfarenheter av livet och samhället.

Sammantaget är det alltså en fängslande och ärlig skildring av vår kanske främste författare under en period av kris, liksom en inblick i kopplingarna mellan nordiskt och kontinentalt kulturliv under sent, och mycket produktivt, 1800-tal. Någon förebild är inte Strindberg, men det är spännande att följa honom under hans upplevelser och de funderingar och tankar de väcker.

Relaterat

Nordanvind – Ett guldkorn av Strindberg

Vae Victis – Strindberg och von Liebenfels

Vae Victis – Fröding och Ãœbermenschen

Vae Victis – Strindberg och Tschandala

Strindberg om Nietzsche

Anark – Absinterier

Anark – Strindberg om Ryssland

Mohamed Omar – Abu Casems tofflor

SvD-artikel