Sprickor i fasaden

Okategoriserade

Det dundrar och brakar i medierna för tillfället. Problemen med att upprätthålla maximal mångfald och maximal konsensus på en och samma gång börjar bli smått uppenbara.

Personligen har jag mycket svårt att begripa hur folk som faktiskt, på riktigt, lägger energi på att vara politiskt korrekta fungerar. Hur man lyckas hålla samman en världsbild där alltifrån islam till den mest urartade, sekulära sexualkult upphöjs till norm, och låtsas som att dessa olika intressen på något sätt har en gemensam grund övergår till viss del mitt förstånd. Svaret är naturligtvis egentligen enkelt: i de fall där världsbilden hänger ihop gör den det enbart genom en barnslig negation av vad man uppfattar som västerländsk/vit/rasistisk/patriarkal/heteronormativ dominans. Denna dominans är koherent, alltså är inkoherens bra i sig själv, och alltså behöver man inte sammanföra de olika saker man romantiserar under ett gemensamt paraply.

Okunskap och elände
När en sådan grundinställning saknas, handlar det mer om att man för det första aldrig har reflekterat, och för det andra är ganska oinsatt i vad som händer i världen och Sverige. I så fall kan man ju på allvar tro att islamism orsakas av rasism, att 99% av alla muslimer älskar Pride-paraden, att kommunism och traditionella invandrarkulturer trivs tillsammans som hand i handske, eller vad det nu kan vara. Okunnighet är ett saligt tillstånd, annat kan man inte säga.

Om man däremot ger sig på att faktiskt uppmärksamma vad som sker i samhället, blir det förstås jobbigt. Exakt hur dumt människor resonerar, hur hatiskt och absurt, blir till slut tröttsamt. Som tröst kan man dock ibland  finna en del ganska märkliga, och lustiga, tendenser. En viktig sådan är det faktum att reella särintressen, antingen de är av etnisk, ekonomisk eller ideologisk natur, kolliderar allt mer i det offentliga rummet. Då syftar jag inte på pseudodebatten mellan ”höger” och ”vänster”, eller tillrättalagda hopp-och-lek-stunder i skitprogram som Agenda och Debatt. Nej, jag syftar på att legitima och inflytelserika upprätthållare av det strypta debattklimatet i Sverige – konsensus försvarare – flyger varandra åt strupen på smått chockerande sätt. Det svåra – om inte omöjliga – med att försöka upprätthålla ett totalt likriktat debattklimat, samtidigt som man maximerar ”mångfalden,” börjar så sakta visa sig.

Fallstudie #1: Aftonbladet vs. Anti-antisemiterna
Aftonbladet har i veckan inlett en granskning av Bonniers förkrossande dominans på den svenska mediemarknaden. Så sent som idag tar man upp det faktum att Bonniers i praktiken dominerar svensk filmindustri så till den grad att de kan avgöra vilka filmer som spelas in, och igår skrevs artiklar av bland andra Dan Josefsson och kulturredaktör Åsa Linderborg på snarlikt tema.

Reaktionerna lät givetvis inte vänta på sig. I ungefärlig enlighet med den gamla devisen ”två judar, tre åsikter” uttalade sig genast tre judar på Newsmill med vitt skilda utgångspunkter. En menade att journalisten som initierat undersökningen var antisemit, en annan framkastade att Aftonbladet överlag är antisemitiskt , medan den tredje gick fullständigt mot strömmen och menade att Åsa Linderborg visserligen inte är antisemit, men väl har ”fördomar om judar”. Det enda dessa inbördes totalt disparata herrar var överens om var följande: det är en typisk antisemitisk föreställning att judar kontrollerar media.

Den som sa’re han va’re
Det bisarra är att Aftonbladet naturligtvis inte sagt ett ord om Bonniers eventuella judiskhet – man har bara påvisat det faktum att Bonniers rent faktiskt kontrollerar en massiv andel av mediemarknaden, med vad som bara kan beskrivas som ett monopol på biografer, och något som åtminstone tenderar i den riktningen vad avser bokmarknaden. Det är alltså ett sakförhållande som påpekas, vilket alltså blir antisemitiskt i sig självt. Det blir extra bisarrt eftersom Aftonbladet naturligtvis struntar helt i om Bonniers är judar eller inte – Åsa Linderborg tycker att folk som misshandlar antisemiter och rasister har ”moralisk resning”. Det är i detta fall snarare Bonniers kommersiella och borgerliga orientering som upprör, och åtminstone det senare hör väl knappast hemma i något antisemitiskt stereotyp-bestiarium? Tydligen spelar det dock ingen roll – om någon som identifierats som jude ägnar sig åt något som råkar överensstämma med en ”stereotyp”, är det tydligen antisemitism att påpeka det. Sanningshalten har inte med saken att göra.

Med denna sinnessjuka logik kan ingenting någon judisk individ någonsin företar sig kritiseras eller granskas, så länge detta beteende någon gång tillskrivits samtliga judar av en eller annan antisemit. Eftersom ”antisemitismens” historia inkluderar allt ifrån djupgående och nyanserade studier till vansinniga, osammanhängande diatriber av Julius Streicher-typ, har givetvis någon antisemitklassad person någon gång anklagat judar som grupp för snart sagt allting. Innebär detta alltså att judar som individer eller enstaka judiska projekt, aldrig kan hållas ansvariga överhuvudtaget? Naturligtvis är det inte riktigt det knäppgökarna som nu angriper Aftonbladet menar, men långt ifrån sanningen kan det rimligen inte ligga.

Den fortsatta utvecklingen ska hur som helst bli intressant; om det hela inte självdör torde Levande Historia kopplas in för att påpeka att det mycket riktigt är en antisemitisk stereotyp att Bonniers styr mediamarknaden i Sverige, och Aftonbladet får fortsätta dras med sin växande ”rödbruna” stämpel. Givet hur de behandlar folk som de själva hittat på är rasist-nazister enligt precis samma logik, kan de gärna ha det.

Fallstudie #2 Gammel-rödvinsvänstern vs. Forum för Levande Historia
I en annan kamp mellan två sorters rättänkande har just Forum För Levande Historia fått stryka på foten. Det rör en utställning om Pol Pot, som fördöms av JO som ”kränkande”. En film om bland andra Jan Myrdal och Hedvig Ekerwald anklagade dem för att resa genom Kambodja med ”Mao-glasögon”, något som inte föll i god jord. JO-förklarar också att Levande Historia ”saknar insikt om de rättsliga begränsningar som gäller för en statlig informationsmyndighet. Det är allvarligt.”

Ja, herre min ge och skapare så överraskande, JO! Ett statsstyrt ”forum” för historieforskning med det uttalade syftet att inympa vissa värderingar rörande alltifrån historiesyn till samtida realpolitik kan alltså på något sätt tappa koncepten? Efter det sovjetiska Lysenko-institutets hejdundrande succé inom bland annat jordbruk skulle man ju annars kunnat förvänta sig att postmarxist-Sverige skulle göra än bättre ifrån sig inom historieforskningen. En verksamhet som hålls under armarna, finansieras och okritiskt hyllas av statsmaktens representanter, och används som källa av förment seriösa medier, trots att den är dåligt utformad och ideologiskt knäpp, kan inte göra annat än spåra ur. Ryggdunkande, ömsesidigt bekräftande och sekterism följer som ett brev på posten. Expo är paradexemplet, Levande Historia ligger inte särskilt långt efter. Extra dumt blir det förstås eftersom JO inte skulle sagt ett ord om Forumet tömt hinkvis med svavel och dynga över svenskar som varit avlägset tyskvänliga i anslutning till Andra Världskriget (eller ens före).

Sprickor och oordning
Det här är långt ifrån alla sprickor i väggarna, och egentligen kanske inte de bästa exemplen. Det taffliga inbördeskriget mellan liberaler som pissar på européer men älskar judar, och (ex-)kommunister som pissar på både Europa och judar, men älskar alla andra, har pågått i decennier. Det är ett slags makroversion av ”extremhögerns” pubertala försök att alliera sig med antingen Israel eller Islam i kampen mot den andra av de två, och ungefär lika ointressant och korkat. Men det hela slutar givetvis inte här – i Sverige och i synnerhet Holland har det nu visat sig att homosexuella tydligen är så islamofoba att de i högre grad än snittbefolkningen röstar på högerextrema partier. På samma tema har moderaterna stoppat in dunder-islamisten Abdirisak Waberi i Riksdagen, en lirare som bland annat tycker att man ska ha fyra fruar och till på köpet spöa upp dem, utan att vare sig feminist- eller gaysverige sagt så mycket alls. Skulle de göra det, vore de islamofober, fast den de anklagar med rätta skulle kunna kallas sexist och reaktionär (och säkert homofob). Det liknar sandlåda alltihop; allt mer av totaldebatten går ut på att hitta innehållslösa men potenta floskler att dunka andra i huvudet med. Och det är inte något som gynnar vare sig mångfald, kunskap eller utveckling.

Nej, det är nog lättare att orientera sig i Sverige om man inte vet så mycket om just någonting. Då kan man låtsas att det stora problemet är ”svensk intolerans,” och inte ett inkonsekvent och växande idiotspektakel som fungerar sämre och sämre varje dag, men fortsätter täta läckorna med tidningspapper. Då skulle man lugnt kunna luta sig tillbaka, justera skygglapparna, och uppröra sig över något irrelevant eller partiellt. Man skulle kunna låtsas som om det funnes någon typ av stabil normalitet omkring en, som hotas av enstaka ”extremister”, snarare än ett allmänt extremt tillstånd som gud ske lov hotas lite av enstaka instanser av normalitet.

Att faktiskt hänga med är jobbigt. Det är nästan så att Expo får ta och dra i Kunskapsbromsen.