Österrikiska säkerhetstjänster och satiriska texter – Mr Bond har ainaknas

Aktuellt, Kultur, Musik, Rekommenderat, Samhälle, Underhållning

Den oppositionella satirrapparen med pseudonymen Mr Bond är åter på tapeten. Denna gång handlar det inte om en rykande het hiphop-platta, det rör sig om att han är jagad av den österrikiska säkerhetstjänsten Bundesamt für Verfassungsschutz und Terrorismusbekämpfung (BVT). Det ska handla om det misslyckade så kallade terrordådet mot en synagoga i den tyska staden Halle förra året. Enligt cirkulerande uppgifter har Mr Bonds musik använts i samband med terrordådet. Personen som utförde attacken ska ha sagt att han valde musiken som kommentar för sitt dåd.

Detta är inget nytt, vi känner igen liknande häxjakter från förr där ett av de mer kända exemplen torde vara rabiata kristna amerikaners försök till korsfästningen av Marilyn Manson, vilket uppstod i efterspelet av Columbine high-massakern som utfördes av två ynglingar som råkade gilla Mansons industrirock. Dock var hela den uppståndelsen runt chock-rockaren inget mer än desperata känsloyttringar, medan fallet med Mr Bond innehåller politiska undertoner vilket kan leda till förödande konsekvenser för mannen bakom musiken. Och nu när häxjakten är i full gång på legenden Mr Bond ter det sig lämpligt med en kortare introduktion till denna satirrappares fenomenala hiphop.

Att undertecknad känner sig ha rätten att bedöma vad som är eller inte är fenomenal hiphop är för att han själv, på gott och ont, var en inbiten hiphopare som ung på slutet av 90-talet. Grungen var ett minne blott, popmusiken lyssnade bara nördar och lillgamla på, därför valde jag att ta det säkra kortet och började klä mig i röda bandanas och Fububyxor. Jag växte tillsammans med merparten av eleverna på min skola upp med tungviktare som Eminem, NAS, Bone Thugs N’ Harmony och Cypress Hill. Hiphop-musiken var maskulin, provokativ och inom flera områden rebellisk (och på flera andra raka motsatsen). Med andra ord fanns det en otrolig tjuskraft på en ung grabb med totalt urspårade tonårshormoner. Så här retrospektivt finns det ett antal saker jag tittar tillbaka på med rynkad näsa, ja helt enkelt skäms över.

Att hiphop är pöbelkonst råder det ingen tvekan om och att den har negativ påverkan på en identitetssökande ungdom är givet, det är nackdelen med lättillgängliga konstformer. Det har gjorts otaliga försök att försvara hiphop, kalla den för ”vår tids arbetarlitteratur”, främst av typen snövita kulturarbetare på Södermalm. Men den ofrånkomliga sanningen är att all hiphop idag är, hur mycket man än försöker försköna begreppet, uteslutande gangsterrap där cementet som håller det samman är hyperglorifieringen av kvinnoförnedring, droger och banal kriminalitet – ett fenomen som gömmer sig bakom ordet ”gatupoesi”.

Om hiphop som samhällsanalys blir det däremot lite mer intressant, om detta skriver Motpols Joakim Andersen: ”Man kan betrakta fenomenet som intimt knutet till det senmoderna samhället, där musiken återspeglar en tillvaro av repetitiv monotoni avbruten av explosiva utbrott, eller en musikscen där organiska instrument steg för steg försvunnit. Denna koppling till senmodernitetens väsen förklarar genrens starka såväl som dess svaga sidor, inte minst dess attraktionskraft på människor som lever i senmoderniteten. Detta är för övrigt något genren idag delar med mycket av den pop som görs, samtidigt som den fått en betydande bredd. Ofta är den också en oas för hypermaskulinitet och revolt på värdenas och livsformens område, en oas som till skillnad från tyngre metal gärna lyfts fram av kulturindustrin i konstruktionen av ungdomskultur.”

Men en sak som torde vara säker är att hiphop-musiken är här för att stanna. En annan sanning är att hur mycket man som till viss del konservativ önskar se ungdomen fylla bänkarna på klassicistiska konserter, är så inte fallet. En ung man vill ha något som påminner om den värld han befinner sig i, en konstform vars innehåll speglar det urbaniserade samhället. Det typiskt konservativa surgubberiet slår alltid tillbaka, man hänger liksom inte riktigt med och vips så förlorar man ett samhälle. Att det är ”kulturellt avfall” får bli en senare diskussion.

Nu är hiphop-musiken här och då är det bättre att ”solka ned sig” än att försöka låtsas som fenomenet inte finns och låta den fortsätta sluka stora delar av den vita ungdomen med omoraliska budskap och dekadens. Därför har det varit ett nöje att se hiphopscenen äntras av rappare med ett mer sundare innehåll och en livsbejakande attityd, något vi såg i slutet av 00-talet med tyska rappare som patriotiska (dock politiskt ruinerade) Dissziplin, nationalsocialistiska N’socialist soundsystem, och inte att förglömma kultförklarade norrländska Zyklon Boom. När hiphopscenen allt mer degenererats, när musiken ömsat skinn och övergått till vad old-school-rappare kallar för baiting (=att plagiera en annan rappares stil), och unisont låter som en trasig motorsåg (även kallat mumble rap), så är ovan nämnda band en guldgruva som förhållit sig trogen den mer genuina delen av denna lättillgängliga konstform. Nu kort om Mr Bond.

I kölvattnet av det amerikanska presidentvalet 2016 aktiverades Det stora memkriget. Det var inte bara visuella memer och korta videoklipp som utgjorde krigets plattform, utan även en hel del satirmusik producerades. Det var allt från anti-etablissemang-musik producerad av Kekistans fria press till nationalistisk rap. Inom rapsfären kom Mr Bond att dominera, vars riktiga identitet har hållits hemlig. En kan gissa att han är en ung man från Wien i åldern 25 – 32 år. Musiken innehåller både beats och samplingar från 90- och 00-talets rapmusik, i en fusion av budskap med både humoristisk och allvarlig karaktär. Mr Bond har hittat ett fint samspel mellan dessa två poler, och han har även lyckats använda den negroida rapmusikens begreppsapparat utan att nödvändigtvis förhålla sig till ett omoraliskt budskap, något vi ser i dessa rader:
Clean my guns, then I go train,
Make kids whiter than cocaine,
Fuck a bitch, give her your surname,
No diamonds on a wedding ring,
The Kikes at de Beers made that a thing …

Det jag kan se som ett problem med Mr Bond är att hans musik ibland slår en på näsan. Att använda en konstform som tilltalar massan men samtidigt stöter bort den med att använda tydliga Hitler-referenser kan ses som överflödigt. Men allt kan ju inte vara perfekt, då förutom rapparens klockrena och andligt järnpillrade texter med nietzscheanska undertoner som exempelvis följande stycke ur spåret Like a diamond:
I’m shining religiously,
Sun wheels and solar crosses,
Don’t need clerics and holy books,
Showing me who the boss is,
Felt his presence in the forest,
Ice storms and in the marshes,
I’m shining religiously, sun wheels and solar crosses,
And every living being, bury warriors with their horses,
Corpses rot, and blood is one with the soil again,
And the firs grow taller above loyal men,
I don’t crawl before my god or beg for anything,
That’s not how he made me, abject and born in sin,
He made me proud and defiant facing any foe,
Smack injustice in the face with an angry blow …

Med en ”fashy” estetik och kompromisslös retorik har Mr Bond gjort en kort men intensiv och strålande karriär, med hårda beats, aggressiv ton och uppmuntrande texter som tjänstgjort till en vit ungdom som länge stått med ena foten i den nihilistiska, depressiva sörjan och den andra i Traditionens ljus.

Av samtliga 4chan-trådar om Mr Bond att döma, som under de gångna fyra åren har samlat på sig flera tusen sidor, verkar det vara ett enhälligt beslut att kröna rapparen som kung av genren oppositionell satirrap. Huruvida man är positivt inställd till musiken så går det inte att negligera slagkraften som det åstadkommit, oavsett om det handlar om att föra vidare idén om den traditionella kärnfamiljen eller attackera en synagoga. Hur man ska förhålla sig till det sistnämnda handlar antagligen mest om karaktär och moral, och är ett ämne som hade fått bli till en helt egen artikel. Men den har inte jag tid att skriva. Det finns väl inte mycket annat att göra än att lyckönska Mr Bond på sitt nya äventyr. Och vad vore egentligen ett bättre avslut på denna artikel än att citera 92-åriga NS-Veras tagning om den österrikiska statens jakt på Mr Bond: ”rädda för anschluss?”

Venator