Edward Abbey – En barbars bekännelser

Okategoriserade

Edward Abbey (1927-1989) tillhör miljörörelsens odödliga. Genom verk som Desert Solitaire förmedlade han sin kärlek till den amerikanska öknen och sin kritik av parkväsendet, genom verk som Monkey Wrench Gang inspirerade han mer militanta miljöaktivister till direkt aktion. Abbey var under hela sitt vuxna liv anarkist och eftersträvade ett samhälle där människorna var oberoende och fria. Detta förutsatte att de var ekonomiskt jämlika, och han kallade sig åtminstone i ungdomen även kommunist. Det förutsatte även att det fanns ett visst utrymme, att landet inte var överbefolkat. Abbey blev dock aldrig en del av den politiskt korrekta världen, och mot slutet av sitt liv orsakade han flera kontroverser genom sin negativa syn på massinvandring. Detsamma gällde hans syn på rätten att bära vapen, som demokratins yttersta försvar, och på feminismens världsbild som verklighetsfrämmande.

Abbey

Abbey förde dagbok under hela sitt liv, och ett urval av hans anteckningar är samlade i boken Confessions of a Barbarian. Det är en fascinerande resa genom ett liv man gör under läsningen av boken. Den unge Abbey framstår som ganska narcissistisk och barnslig, och helt igenom sympatisk är han aldrig. Som militär tjänstgör han i det ockuperade Italien. Han besöker sedan Sverige, där han beskriver de svenska kvinnorna som de vackraste i världen. Därefter följer ett kringflackande liv, där han ägnar sig åt den akademiska världen, arbetar som parkvakt, är arbetslös, skriver, gifter och skiljer sig flera gånger, och rör sig över USA. Hela tiden dras han till öknen, och när äktenskap tvingar honom att bo längre norrut längtar han hela tiden tillbaka.

Redan tidigt visar sig några sidor hos Abbey som kommer följa honom under hela hans liv. Där finns en kluvenhet inför andra människor, där han å ena sidan önskar gemenskapen men å andra sidan också längtar efter ensamheten. Där finns också en förmåga att ständigt förälska sig i nya kvinnor, och att hela tiden tänka på sex. Detta gör att han gång på gång sviker sina kvinnor, han utvecklar med tiden en världsåskådning som försvarar polygami och prostitution för att rationalisera detta.

Abbey slits också av återkommande depressioner och känslor av meningslöshet. Särskilt drabbar detta honom när han kommit upp i trettioårsåldern, hans beskrivningar av känslan att ha ”pissat bort sin ungdom” övergår tidvis i längtan efter döden. Abbey skriver dock att han främst antecknade när han var deprimerad, och dessa perioder avbryts också av många gladare anteckningar. När han mot slutet av livet får veta att han är döende möter han det med stoiskt lugn. Den äldre Abbey framstår ibland som något gnällig.

Intressanta är också de anteckningar där Abbey diskuterar författarskapet, skrivandet. Detta tas upp på djupet i den intervju som avslutar boken.

Politik – anarkism för vuxna

Am I a racist? I guess I am. I certainly do not wish to live in a society dominated by blacks, or Mexicans, or Orientals. Look at Africa, at Mexico, at Asia.– Abbey

Den unge Abbey var på många sätt barnslig, inte bara i sitt förhållande till kvinnor. Han fantiserade bland annat om att delta i väpnade uppror ihop med de svarta i Afrika, och döda andra vita. Den mogne Abbey kom över det stadiet. Hans livserfarenheter och bakgrund gjorde att han inte hade särskilt mycket gemensamt med de sociala skikt som utvecklade den politiska korrektheten. Han hade levt i naturen, i fattigdom, som arbetare – de betraktade samhället från en upphöjd position och med utgångspunkt i diverse akademiska teorier. I många frågor var Abbey politiskt inkorrekt. Den unge Abbey var mycket fientlig mot kristendomen, den mogne Abbey såg på mormonerna med respekt för deras känsla för det småskaliga och det jämlika. Sina anarkistiska ideal behöll Abbey hela sitt liv, men till skillnad från medel- och överklassakademikerna ansåg han inte att det innebar att han inte kunde ha åsikter om massinvandringens ekologiska effekter.

Abbeys syn på dessa uttrycks väl i anteckningen Yuppie Liberalism från 1988:

They hate segregation in South Africa (apartheid) but have nothing to say about the one-party dictatorships north of there.
They demand a Martin Luther King holiday while lumping Lincoln and Washington together in a single ”President’s Day”.
They love Negroes, Mexicans and Indians (our official minorities) but prefer not to live near them or send their children to their schools.
They support Feminist fantasies but ignore discrimination against young white working-class males (affirmative action).
The support civil rights but seem unaware of or indifferent to the concentration of wealth and power in America (i.e., one percent of the population controls thirty-four percent of the country’s wealth, while ten percent controls sixty-eight percent) as a threat to democracy.
They promote economic Growth while ignoring the effects of Growth upon our air, water, soil, wildlife, open space, wilderness, etc.
Neo-racism, yupster liberalism, New Age liberalism.

Abbey betraktade också den dominerande feminismens tro på att det inte finns biologiska skillnader mellan könen som en illusion och noterar att människan liksom andra djur har en evolutionär och biologisk historia. En följd av denna historia är att det finns skillnader mellan kön och mellan raser.

The necktie, sign of servitude. Tight white collar, symbol of slavery, badge of bondage.. The man in the gray flannel straitjacket.

Genom hela boken löper som en röd tråd Abbeys kritik av den megamaskin Amerika blivit, kontrollerad av politiker och kapitalister. Han använder uttrycket ”syfilisationen” för att beskriva den amerikanska ”civilisationen”, och uppmanar många gånger sin (tänkta) läsare att fly ut i vildmarken. Att syfilisationen inom en ganska kort framtid kommer att kollapsa ser han inte bara som troligt, utan som önskvärt. Den är ett omänskligt system, som dels tränger tillbaka vildmarken, dels gör människornas liv tråkiga och meningslösa. Abbey förklarar exempelvis pornografins enorma tillväxt i det amerikanska samhället genom att jämföra med hur mycket mer tid en apa i bur ägnar åt sex jämfört med en apa i frihet. Amerikanerna är att likna vid apor i bur, och rockmusiken vid slavars musik (Abbey ogillade rock, och föredrog klassisk musik). Hans ideal är ett småskaligt samhälle där det inte finns några över- och underordnade. Hur realistiskt det är kan diskuteras, han menade i varje fall att det sannolikt skulle krävas en revolution för att avskaffa megamaskinen.

Som helhet är Confessions of a Barbarian alltså en intressant bok. Den ger nya inblickar i Abbeys liv och personlighet, och de avslutande styckena där den gamle anarkisten råkar i luven på de nya ”liberalerna” är ofta underhållande. Samtidigt är det rent litterärt inte det bästa han skrev, och det är inte den första bok av Abbey man bör läsa. Har man läst annat han skrivit och uppskattat det kan det däremot vara en värdefull bok.

Puman tillhörde Abbeys favoritdjur

Relaterat

Edward Abbey – Desert Solitaire