Den europeiska stumfilmen: Fritz Lang

Okategoriserade

Det moderna samhället bygger normalt på kvantitet före kvalitet (det må sedan vara pris framför värde, eller antal väljare framför vettiga val). En naturlig reaktion på detta för de människor som är, eller anser sig vara, det traditionalisten Julius Evola kallade differentierade personer, är att man istället eftersträvar det kvalitativa. Detta har inte sällan ett rent aristokratiskt inslag, då man medvetet söker sådant som massan ännu inte upptäckt.

Ett sådant ovanligt intresse kan vara stumfilm, där både Europa och Japan hade intressanta företrädare vid tiden för seklets början. Mediets speciella förutsättningar, i form av avsaknaden av ljud, kan i många fall vara en styrka, då ljudet i många moderna verk är direkt störande och utgör ett hinder för den egna föreställningsförmågan. Dialogen måste också minskas när den enbart kunde presenteras i form av text, vilket innebar att större vikt måste läggas vid bildernas förmåga att beskriva och föra handlingen framåt. Om ”mediet är budskapet”, som medieteoretikern McLuhan påstod, så innebär detta att stumfilmen som medium hade vissa fördelar.

Den kanske mest intressanta europeiska stumfilmsregissören var Fritz Lang. Lang växte upp i en tysk, katolsk familj (modern var konverterad judinna). Obekräftade rykten gör gällande att han av Goebbels erbjöds en plats som filmchef under den nya ordningen, men efter NSDAP:s maktövertagande emigrerade han. Han hade då redan skapat flera odödliga verk, flera av dem ihop med sin hustru Thea von Harbou, som valde att stanna i Tyskland.

Die Nibelungen (1924)

Die Nibelungen är förmodligen Langs bästa film. Den är sammanlagt över 4,5 timmar, och är delad i de två delarna Siegrieds Tot och Kriemhilds Rache. Filmerna bygger på den medeltida tyska Nibelungensången, en germansk myt som har förkristna rötter. Nibelungensången har tidigare tagits upp i inlägget ”Gud är mitt vittne”.

Nibelungen

Filmen är tämligen trogen mot originalhistorien, den enda större skillnaden är att den enögde Hagen av Tronjes mer ockulta och sinistra sidor tonats ner. I den ursprungliga myten är Tronje en man som vet mer än de flesta, och som kan både hantera naturväsen och få sina vapenbröder att dricka människoblod för att överleva en mordbrand (dessa inslag har fått bland annat Michael Moynihan att se likheter mellan Hagen och Oden). I filmen är han snarare än synnerligen trogen och listig krigare med en mörk sida.

Det är en väldigt vacker film, där många scener är skönhetsupplevelser. Detta gäller även detaljerna, bland annat har bokstäverna i textbilderna formats med medeltida skrift som förebild och innehåller små heraldiska djur och symboler. Stridsscenerna håller egentligen löjeväckande låg nivå (det ser ofta ut som om de olika sidorna hackar besinningslöst på varandra med plastsvärd) och 4,5 timmar kan låta väldigt långt, men allt sådant är man beredd att se mellan fingrarna med när den tragiska och ödesmättade historien om blod och lojalitet rullas upp. Filmen är något politiserad jämfört med den medeltida myten, bland annat förklarar germanerkrigarna för hunnerkungen Etzel att han ”inte förstår tyskarnas känsla för trohet”, men detta passar in i mytens betoning av trohet bortom döden. Skådespeleriet är mindre överspelat än i Metropolis, men Kriemhilds besatthet av sitt hämndbegär, Etzels obesvarade känslor för sin hustru, Gunthers borttynande efter Siegfrieds död, Hagens trotsiga dödsförakt och okuvliga lojalitet, och liknande förmedlas ändå väl.

Lang

Kuriosa är att klipp ur filmen återkommer i flera ”musikvideor” med neofolkkoppling på youtube.com, som Sturmperchts Der Tanz der Tatzelwurms och Von Thronstahls Pontifex Solis. Det finns också flera längre klipp från filmen där.

Metropolis (1927)

Metropolis utspelar sig till skillnad från Die Nibelungen i framtiden, i en högteknologisk maskinstad som splittras av klassklyftor. Den kan tolkas väl utifrån den tyska socialismens arv, och den situation landet befann sig i efter Första Världskriget. Den inhemska tyska socialistiska traditionen (som Marx föraktfullt beskrev som de ”sanna socialisterna” i Manifestet) utgick till exempel inte från tron på klasskamp och klasshat, utan deras mål var folkgemenskap mellan handens och hjärnans arbetare. Detta är också idealet i Metropolis, där huvudpersonen är en man ur överklassen som av sin idealism drivs att dela arbetarnas villkor och sedan blir en ”förmedlare” mellan folkets två delar.

Central i handlingen är Maria, en ung kvinna som i början av filmen står högt i kurs hos arbetarna. Hon är en typisk ”sann socialist”, som står för folkgemenskap. Men kapitalisten Fredersen låter uppfinnaren Rotwang byta ut henne mot en robot (som ser ut som henne). Hans tanke med detta är rationell, han ska på så vis få kontroll över arbetarna och kväsa dem. Men i likhet med andra kapitalister som gett sig i kast med verkligt sinistra krafter, så är det Fredersen som blir utnyttjad. Rotwang låter nämligen robotversionen predika klasshat, och staden går nästan under. Detta kan alltså ses som Langs beskrivning av socialismens två ansikten, där den verkliga Maria står för tysk socialism och robotversionen representerar den förödande bolsjevismen.

Rotwang och hans maskinmänniska

Fascinerande är att även om filmen utspelar sig i framtiden innehåller den ett stort antal gotiska och effektivt symboliska inslag. Arbetarna bor i underjorden, och har sina möten i katakomberna. Robotskaparen och uppfinnaren Rotwang framstår närmast som en medeltida magiker (den uppmärksamme noterar till exempel det upp-och-ner-vända pentagrammet när han väcker sin maskinmänniska till liv). Maskinerna beskrivs som ”Moloch”, den bibliska Babelmyten omtolkas, slutstriden äger rum på en Notre Dame-liknande kyrka, och så vidare.

Trots sin ålder innehåller filmen också flera inslag som kommit att definiera science fictiongenren, bland annat hur en framtida stad anses komma att se ut (likheterna med megastäderna i Bladerunner eller Femte Elementet är till exempel stora). Skådespeleriet är däremot mer överspänt än i Nibelungen, och detsamma kan sägas om dess sociala budskap.

M

Den film som Lang hyllats mest för sägs vara ”M”, som inte är en stumfilm. Den handlar om en stad i skräck för en seriemördare som ger sig på dess barn, och hur detta hanteras genom allt från masspanik till polisutredningar. Eftersom dessa polisutredningar inkluderar massiva razzior mot den kriminella undervärlden, bestämmer sig de kriminella potentaterna för att de ska återfå sin arbetsro genom att själva ta hand om mördaren, och filmen utvecklas till en kapplöpning mellan poliser och brottslingar. Den innehåller bland annat en minnesvärd scen där de kriminella håller en egen rättegång mot barnamördaren, och där denne under sitt försvar ger en för sin tid obehagligt trovärdig inblick i den besatte mördarens hjärna. Men bortsett från detta är filmen i mina ögon inte lika bra som Die Nibelungen, då avsaknaden av en egentlig huvudperson här blir för uppenbar.

M

Andra intressanta stumfilmer är Nosferatu och Faust av tysken Murnau, och Birth of a Nation som skildrar det ursprungliga Ku Klux Klan. Birth of a Nation var den mest framgångsrika stumfilmen som gjordes, och skildrade de kåpklädda ”nattryttarna” som de vita sydstatarnas heroiska försvarare mot nordstaternas ockupationsarmé och deras afro-amerikanska allierade. Det ska också ha funnits en rik japansk stumfilmstradition, där det bland annat förekom speciella berättare i biosalongerna.

Lang och apan Peter