Riksdagsvalet är över, och de första reaktionerna i form av horder av politiskt korrekta gråterskor börjar i viss mån ersättas av mer nyanserade röster. Både Aftonbladets Johan Hakelius och Svenska Dagbladets ledarredaktion har kärnfullt fångat den mobbmentalitet som ligger bakom de tidigare nämnda horderna av gråterskor.

I samband med Bokmässan har istället den sverigedemokratiska kulturpolitiken kommit att stå i fokus. Så har exempelvis ordföranden för Riksförbundet Sveriges Muséer, Lars Amréus, ofrivilligt gjort sig själv till åtlöje genom en debattartikel där han tar strid för den ”fria kulturen”. När man närmare läser artikeln upptäcker man dock att hans definition av ”fri kultur” är statsfinansierad kultur som avser att förändra befolkningens åsikter i politiskt korrekt riktning. Detta oavsett om det sedan rör Serranos A History of Sex eller vandringsutställningen Kan svenskheten ta slut, som beskriver ”historien om 1800-talets konstruktion av svenskheten som en förenklad idé om ett folk och en kultur”. Man kan ha många åsikter om dessa båda utställningar, men de kan knappast beskrivas som mer ”fria” än Sverigedemokraternas kulturpolitiska alternativ. Det Amréus beskriver som ”fri kultur” är alltså liktydigt med vänsterliberal kultur. Om man inte själv är vänsterliberal är det tämligen legitimt att man hellre ser sina skattepengar läggas på annat, och låter A History of Sex och liknande finansieras av de närmast sörjande.

Totalitära regimer har i alla tider sett kulturen både som ett hot mot de rätta värdena och som ett viktigt verktyg för förverkligandet av det nya drömsamhället….. Landets museer arbetar sedan lång tid tillbaka i rakt motsatt riktning jämfört med de värderingar som burit Sverigedemokraterna in i riksdagen.
– Lars Amréus, mental kortslutning

Som högerradikal befinner man sig i denna fråga relativt nära Sverigedemokraterna. Den moderna konst Amréus uppskattar präglas av ”provokationer” riktade mot resurssvaga grupper (det finns en ganska speciell klassaspekt när konstscenen riktar in sig på att, ibland bokstavligt talat, pissa på det mindre resursstarka grupper håller heligt). Dessa ”provokationer” är idag också så förutsägbara att ingen ids bli särskilt upprörd. Genuina provokationer och ”utmaningar” av förgivettaganden, som svenske Marcus Andersson, vänder sig också konstetablissemanget mot med avsky. Att dränka ett krucifix i urin är ”tänkvärt” och ”utmanande”, att göra målningar av Daniel Wretström är det uppenbart inte.

”Provokationernas” ytlighet är välkänd, och gör talet om ”totalitära” tendenser till ett misstänkt fall av projicering. Minst lika allvarligt är dock den förlust av det sköna som vårt samhälle lider av, en förlust som i viss mån skulle kunna motverkas av konsten. Detta resonemang utvecklas mer här: von Eichendorff

Bokmässan

På samma sätt framställs Bokmässan i politiska termer, när den beskrivs som ”en bastion mot rasism”. Samtidigt kan man gripa tillfället att i samband med Bokmässan ge exempel på litteratur som verkligen utmanar de invanda perspektiven.

Spännande perspektiv på det liberala och individualistiska samhället ger då Louis Dumont med Homo Hierarchicus och Frithjof Schuon med Castes and Races. Den som vill berikas av andra kulturer rekommenderas varmt den japanske författaren Yukio Mishima, med böcker som Sol och stål, Bruset av vågor, Den gyllene paviljongens tempel, och Patriotism. Här kan också nämnas Seyyed Nasrs Man and Nature.

En utmanande kritik av tillväxtparadigmet erbjuds av finske Pentti Linkola, nordamerikanske Edward Abbey och franske Alain de Benoist. Om man istället är ute efter spännande och autentiska levnadsskildringar kan man läsa om den tyske krigsveteranen, psykonauten och författaren Ernst Jünger, i böcker som Storm av stål, Psykonauterna och På marmorklipporna. Man kan också läsa följa nordamerikanske musikern och provokatören Boyd Rices äventyr i Standing in Two Circles, eller George Robert Elfords skildring av en grupp föredetta tyska SS-soldaters äventyr under Vietnamkriget.

En provokativ men djuplodande civilisationskritik erbjuds också av Julius Evola och Alain de Benoist. Här finns det så mycket av värde att den hugade rekommenderas att använda sökfunktionen på Motpol.nu och själv söka sig vidare. Avslutningsvis rekommenderas di Lampedusas Leoparden, en fängslande skildring av 1800-talets Sicilien.

Relaterat

Bokmässan – en handfull tips
Bokrean, en handfull tips
Wodinaz – Boktips
En högerradikal läslista
Roger Scruton och högkulturen
Gudomlig komedi – Provocerande Konst? Ja, tack.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.