Reflexioner i ett ariskt öga – Kapitel 1 och 2

Aktuellt, Debatt, Historia, Indo-europeana, Politik

Lätt att se däremot: du kommer från en kamp, du kommer från kriget, ett tvåfaldigt sådant: ett kroppsligt, där du har slagits väl, och så ett annat, där ingen människa kan slåss, varken väl eller mindre väl, och det är, som det står skrivet, det stora kriget, det egentliga kriget: kriget med dig själv. Men även det tycks du enligt mig i förstone ha överlevt, och bägge två sammantaget, den kroppsliga kampen och den med dig själv, har fått dig att blomma upp. Vilka ögon! Vilken färg! Det står ju skrivet om ”ögonens friskhet efter bön” – eller heter det ”vid bön”? – Varför inte också ögonens friskhet efter kamp? – Du kommer att återvända – inte dö i kriget; men återvända vem vet vart.

– Peter Handke, Frukttjuven eller Enkel resa till landets inre

En människa bör i sanning följa sin väg och leva efter sina övertygelser.

– Bashō, En färd till det inre av landet

Kapitel 1 – Det ariska sinnet

Arya = ädel, arier = de ädla. Av denna etymologi följer allt, ty av detta följer det ariska sinnet, det ariska nous (νούς), och av sinnet, av mentaliteten och det mentala livet, följer allting annat. Det fotosyntesen är för trädet det är medvetandet för människan: förbindelsen mellan ljus och liv. Handen är medvetandets yttre form och med handen rotar sig medvetandet i världen.

Om ariern skall vara vad han är kan han inte vara vad han vill. Han måste vara ädel för att vara vad han är, och att vara ädel är att ha en bestämd form som innesluter somt och utesluter åtskilligt annat. Arierns vilja till varande är bunden och riktad. Hans frihet ligger i att förstå denna vilja och att lära sig följa den. Frihets förutsättning ligger i kunskap och sanning. Att vara fri är att veta vem man är.

Den ädle kan liknas vid ett svärd. Ett svärd är rakt och hårt och vasst, det är blankt och glänsande. Ett svärd är väl balanserat och varken för långt eller för kort. Det är på en gång enkelt och fulländat till sin form. När vi ser ett svärd i bruk för första gången känner vi genast igen det och vet vad det är. Varje del hos svärdet är underordnad dess funktion och uttrycker denna på ett klart och otvetydigt sätt. Denna självklara funktionalitet uppenbarar sig för oss som skönhet. Ett svärd äger samma slags skönhet som människokroppen och av samma skäl. Vi känner därför igen den ädle på hans skönhet, liksom vi känner igen den oädle på motsatsen. Skönheten har sitt ursprung i det ädla och äkta. Skönheten är sanningens fysiska form. I en värld där framgång och makt bygger på lögner och illusioner är skönheten radikal och omstörtande.

Liksom ett svärd inte är vad det är utan att brukas är den ädle inte vad han är utan handling. Den ädles handlande skall vara såsom svärdet: klart och enkelt, balanserat och funktionellt. Det skall vara befriat från alla överdrifter och varje onödig utsmyckning. Det skall inte dra uppmärksamheten till sig självt utan vara inriktat på det som skall uträttas. Den ädle skall agera på ett sådant sätt att han bibehåller sig själv som den han är. Därigenom förädlar han den värld han kommer i beröring med. Genom att förädla världen bryter han samtidigt ned och förstör det hos den som saknar ädelhet. Den ädles vidsträcktaste och mest djupgående handlingar är oavsiktliga konsekvenser av den han är.

Liksom ett svärd inte förblir vad det är utan vård förblir inte den ädle vad han är utan konstant övning och disciplin. Ödmjukhet och underordning utgör grunder i den ariska mentaliteten. Underordning under det ariska idealet och ödmjukhet inför de återkommande svårigheter som förverkligandet av detta ideal ställer honom inför. Av detta följer också arierns stolthet och integritet: han erkänner ingen annan överhöghet än det ariska idealet och han underordnar sig ingen som inte själv underordnar sig detta ideal. Att handla annorlunda vore att svika det ariska idealet.

För att svärdets symbol inte skall missförstås måste vi göra klar för oss att det ariern först och främst strider med är sig själv. Han strider för att förädla sig själv och för att bibehålla det som han genom denna strid har uppnått. Svärdet är alltså här liktydigt med odling. Svärdet är själens plog. Det är först i andra hand som svärdet kan riktas utåt, eftersom ett svärd inte kan föras på rätt sätt ute i världen om inte också det sinnelag med vilket det förs är det rätta. Att föra svärdet i världen innebär en frestelse som hotar arierns själ, men det är samtidigt ett prov han måste bestå för att hans själ inte skall urholkas av passivitet, avstående och rädsla. Det finns inget ädelt i att inte ingripa i världen. Att inte vilja beröra är feghet. Att inte vilja beröras är svaghet. Oavsett vilka våra individuella krafter är och hur stora finns det alltid något sätt på vilket de kan användas för att omsätta det ariska sinnet i praktiken. Varje individuell insats är av betydelse, liksom varje krigare i ledet är det. Att tro att det egna livet saknar betydelse är en lika oarisk form av livsförnekelse som att tro att man betyder mer än alla andra.

Om svärdet är krigarens symbol så är det också ordningens och fredens. Det är inte kriget som är krigarens främsta plikt utan freden. Kriget är ett medel för fred, eftersom krigaren är ett medel för sina fränder och för sitt folk. Detta gäller i ännu högre grad för den strid ariern för med sig själv, ty det han vill uppnå är ju en själens harmoni och balans, eftersom en själ i harmoni och balans är den punkt från vilken han kan handla med störst klarhet och effekt. Den krigare som söker framgång och ära ställer sig själv framför sitt mål. Hur lätt är det då inte att han missar sitt mål och förlorar sin ära?

Det bästa svärdet är det som inte behöver dras ur sin skida utan som genom sin blotta närvaro skapar lag och ordning omkring sig. Sådant är svärdet i den ädles hand: han som i kraft av inre balans och yttre disciplin ställer sig över sig själv och gör sig till ett verktyg för det som är högre än honom själv – för helhetens ordning, för folkets odling och välstånd, för endräkt och fred. Ty den ädle är ädel i kraft av det som står över den enskilda människan och som han av egen fri vilja gör sig till ett levande medel för. Att stå för fred och odling i en värld av våld, förstörelse och död, och sådan är den värld vi lever i även om vår civilisations bekvämligheter hjälper oss att förneka och glömma det, är sant ariskt, ty det är att vara den bevarande och skapande motkraften till de förstörande och nedbrytande kaoskrafterna. Det är att stå i livets tjänst mot döden.

En arier är alltid och överallt en det jordiska livets beskyddare och bevarare. Det sanna och goda livet är riktmärket för alla hans handlingar. Men eftersom en arier tränar sitt öga att se så långt som möjligt kan det han gör ibland för dem som inte förmår att se lika långt, för dem som föredrar att bara se det de har närmast sig: sig själva och sin trygghet och bekvämlighet, te sig som motsatsen till detta. Att angripa, slå och döda står inte i sig i motsats till livet. Det kan tvärtom vara ett försvar för det – ett angeläget och nödvändigt försvar. Det är bara den av rädsla och själviskhet förblindade som inte förstår detta. En arier måste först och främst se – se långt, se skarpt, se hårt. Den främste krigaren är den som använder sin blick istället för sitt svärd.

Ariskt liv är medvetet liv – självmedvetet och självkontrollerat liv. Det innebär att ariern bejakar det mänskliga förnuftet med dess mångfaldiga möjligheter. En av de möjligheter förnuftet har är att inse sina egna begränsningar och att förstå de risker som är förbundna med att vara okunnig om dem. Det är bara med förnuftet vi kan förstå förnuftets begränsningar. Att välja bort förnuftet är att välja omedvetenhet och instinkt. Det finns inget ädelt hos omedvetenhet och instinkt för den som fötts med medvetenhetens möjligheter. Att förneka sitt arv är allvarligare än att förneka sig själv, eftersom det innebär att man också förnekar dem som har förkovrat och förmedlat detta arv. Ädelheten uppstår och tar form i en inre strid. Det är den medvetna sidans seger över den omedvetna. Ädelhet är ögats seger över mörker och blindhet. Men för att kunna vinna denna seger måste ögat få ljus och detta ljus kan bara komma utifrån. Arierns uråldriga dyrkan av solen handlar inte bara om liv och värme, om fruktbarhet och glädje, utan först och främst om medvetande och kunskap. ”Heil dir, Sonne! Heil dir, Licht!” sjunger Brünnhilde med extatiskt stämma när hon efter att ha blivit väckt av Siegfrieds kyss slår upp ögonen och åter kan se världen omkring sig. Ariern är den som ser sig själv – och uthärdar det han ser, ja, älskar det, eftersom det tvingar honom att övervinna det och bli vad han är.

Till det ariern ser, när han ser som allra längst, är att de förstörande och nedbrytande krafterna till slut alltid måste avgå med segern i den jordiska striden. Detta vet ariern och det är denna visshet, vissheten om att den strid han för är en strid i det kommande nederlagets tecken, som framom alla andra insikter gör honom till den han är. Ty det är i vetskapen om att den kamp man för inte har någon slutgiltig seger som den ädla viljan och styrkan prövas och renas – renas från självupptagenhet, småsinthet och fåfänga. Att segra kan vem som helst när de yttre omständigheterna är de rätta. En seger är ofta slumpens verk mer än ditt eget – rädsla, obeslutsamhet eller ett förvirrat misstag från motståndarens sida och en snabb och bestämd framstöt från dig som får honom ur balans. Men att bära svårigheter, motgångar och nederlag är en sak som inte vem som helst förmår. Och att segra i vetskap om att det kommer ännu en strid och sedan ännu en, och att den sista striden ofrånkomligen måste vara ett nederlag – inte heller detta är något som vem som helst klarar av. Endast den ädle kan vända ett nederlag till en seger – till seger över sig själv. Till slut segrar alltid förstörelsens demoner och världen går under. Men det är ur motståndet mot demonerna som den nya världen kommer att framgå. Motståndet: det vägledande och bärande exemplet på vad en sann och ädel människa är. En hjälte är alltid en man som gör motstånd. Segern är en större fara för honom än fienden. Det är segern som bör väcka hans fruktan, inte fienden. Fienden är den som gör honom till vad han är.

 

 

 

I send this message so that our past will always be remembered. For in those memories, we live on.

– Optimus Prime

Kapitel 2 – Sinnets gemenskap

Om politiken betingas av kulturen, liksom det medvetna handlandet betingas av det kunniga förnuftet, så betingas kulturen i sin tur av sinnet, liksom det kunniga förnuftet betingas av viljan.1 Viljan: den mot världen, mot det yttre och andra riktade rörelseimpuls som allting börjar med och som ger mening åt allt. Vilja till beröring, till vetande och medvetande. Att veta är att beröra världen. Det är att beröras av den. Den logiska gränsen för detta vetande är självmedvetandet: sinnets sinne för sig själv.2

Sinnet eller nous är bioethos. Det är den hos människan givna livsprincip som hon måste använda sig av vare sig hon vill det eller ej, som hon antingen kan öva och förbättra eller blunda för och fördärva. Sinnet övas genom att man kanalisera sin mot världen riktade vilja genom det och lär sig av de många olikartade erfarenheter man därvid gör. Det fördärvas genom att man istället låter yttre krafter och andras viljor kanaliseras genom det. För att kunna lära av andra och växa måste man möta deras vilja med sin egen genom det egna sinnet kanaliserade vilja. Att låta andras vilja kanaliseras genom det egna sinnet är ett sätt att undvika eller fly från ansträngande och besvärliga erfarenheter. Det är ett sätt att inte behöva lära. Främmande viljor behöver inte ta sig uttryck i påbud och tvång. De kan lika gärna ta sig uttryck i frestelser och lockande erbjudanden. I berättelserna om hjältarna intar frestelserna en lika framträdande plats bland prövningarna som farorna.

Sinnet hos en enda man kan, om det är starkt nog, vara tillräckligt för att otaliga andra skall följa honom. Om formen hos hans sinne är den rätta, den för tid och plats lämpliga, kommer de att vinna framgång tillsammans och tillsammans formas av denna framgång till måhända ännu större framgångar. Om sinnet hos denne man är ett ariskt sinne kommer de som följer honom, de som kan och vill följa honom, på detta sätt att bli varse det ariska hos sig själva. De kommer att se och förstå vad som är gott och vad som är rätt och därigenom befrias från det som är dåligt och orätt. Deras sinne kommer att tillväxa och stärkas i handling och de kommer därvid att bli allt mer lika det sinne som inspirerar dem. Men därutöver kommer även den inspirerandes sinne att bekräftas i sin ariskhet och blir klarare och starkare än förut.

Detta är i korthet den sociobiologiska processen bakom sinnets utveckling och dess omsättande i en social gemenskap eller kultur. Det börjar med en inspirerad ledare som inspirerar andra och som i sin tur låter sig inspireras av deras inspiration. Denna återkopplingsmekanism är nödvändig, och den som leder är därför alltid beroende av dem som följer. De som följer leder på sitt sätt genom sin efterföljelse. Tillsammans i denna inspirations tecken skapar de så yttre former som är kongeniala med deras sinnestillstånd och föreställningar och som kan bidra till att bevara och föra dem vidare. En sådan form kan vara initiationsriten: provet på att man är de andras like. En annan sådan form kan vara vapnet: Odens spjut, Arthurs svärd, Arjunas båge. En tredje sådan kan vara dräkten och de på kroppen i form av tatueringar, målningar och smycken burna symbolerna. En fjärde sådan är namnet: beskrivningen av vem du är. En femte är berättelserna om den hjälte, den kulturheros, med vilket allting började… När dessa former är tillräckligt många och tillräckligt starka och stabila står vi inför ett folk. I kraft av dessa yttre mellanmänskliga former kan folket och de sinnen som det är ett utflöde ur överskrida tid och rum. Folket blir en tradition och får en historia. Det tar formen av en levande process. Som en sådan är folket både starkt och svagt. Det är starkt därför att det kan återfödas från generation till generation utan någon bortre gräns, men det är samtidigt svagt därför att varje generation frestas att offra det kommande och det föregående för det närvarande, d.v.s. för det korta ögonblick av historien när den själv står i händelsernas centrum. Vad hjälten gör är att genom sitt exempel motivera offret av det närvarande genom att ge livet en mening som sträcker sig längre än det. Hjälten: den konkreta symbolen för förbindelsen mellan historia och framtid.

De båda största hoten mot ett folk är dess egen glömska och ledare med ett falskt och förvrängt sinne. Ett glömskt folk är lättare att förleda än ett folk med långt minne. Ett folk förblir inte ett folk utan ansträngning. Ett arisk folk förblir inte sådant utan ansträngningar i arisk anda. Om den man som folket följer är en ädel man kommer han att förädla dem som följer honom – under förutsättning att de genom sitt handlande bekräftar hans ädelhet. Men om den man som folket följer är en svag och dålig man, en Aron istället för en Moses, en Muhammed istället för Jesus Kristus, om han är en dyrkare av nuets materialitet eller en förespråkare av våld och plundring, då kommer de som följer honom istället att försvagas och förråas. Istället för att befrias genom självinsikt kommer deras sinnen att förslavas av okunnighet och falska övertygelser. Istället för en process i riktning mot kulturellt förverkligande och ökad produktivitet kommer vi att få bevittna motsatsen.

 

Ett negativt exempel

Det är i detta sammanhang svårt att förbigå den tyska nationalsocialismen med dess förment ariska rasläror och ideologiska föreställningar. Det ariska är i dessa läror inte längre något som har med människans sinne och handlingssätt att göra. Det är inget vi själva bestämmer över eller kan påverka med vår vilja. Därmed saknar det mänsklig relevans. Arisk betyder här inte längre ädel och har inget med mänsklig ädelhet att göra utan är i bästa fall en vetenskaplig term för biologisk rastillhörighet. Men att tillhöra en ras vars ledande företrädare är arier eller ett folk vars kultur är arisk är inte detsamma som att själv vara arier. En biologisk ras kan vara bärare av anlag för ett specifikt sinne, t.ex. ett ariskt, så som vi antar att det har förhållit sig med våra egna avlägsna förfäder, men detta sinne måste utvecklas och omsättas i handling. Och det är inte något som sker av sig självt. Inget som tillhör människans sinne eller mentalitet är saker som sker av sig själva. Om du föds till arier så kan du inte nöja dig med detta. För att förbli vad du är måste du omsätta ditt ariska sinne i handling – alltså i liv. Och detta måste du göra konstant och konsekvent. En arisk ras och ett ariskt folk kan förfalla och så småningom upphöra att vara arier – och ett icke ariskt folk, ett sådant som de ariska folken en gång i förhistorien måste tänkas ha varit innan den förste ledaren med ett ariskt sinne framträdde, kan bli ett sådant.

Ett ariskt folk och en arisk kultur förfaller när de som saknar ariskt sinne eller endast har ett ofullkomligt och svagt sådant intar de ledande positionerna hos det. De tyska nationalsocialisterna är ett illustrativt exempel på denna utveckling.3 Det fanns ytterst litet av ädelhet hos de nationalsocialistiska ledarna, vilket med all önskvärd tydlighet framgår av den omständigheten att de försökte ”förädla” det tyska folket genom att gallra bort och utrota vad de bedömde som dåliga och skadliga befolkningselement, istället för att som de genuint ariska ledarpersonligheterna i historien vända sin uppmärksamhet mot de exceptionella individerna och söka utveckla och förädla dem ytterligare. Eftersom de nationalsocialistiska ledarna själva saknade den ädelhet som krävs för att kunna utföra denna uppgift insåg de inte ens vari den ariske ledarens uppgift ligger. De frossade på det mest motbjudande sätt i hat och våld mot judar och slaver, bland vilka man i själva verket kunde finna inte så få exempel på högt utvecklat ariskt sinnelag. Det moderna Israels första historia är ett bevis härpå, liksom de östeuropeiska folkens motstånd mot det sovjetiska förtrycket samt den större integritet de idag uppvisar gentemot byråkraturen i Bryssel.

När det ariska sinnet som hos de tyska nationalsocialisterna blir till ideologi har det i realiteten blivit sin motsats: något yttre och därför med nödvändighet falskt istället för något inre och äkta. Det ariska sinnet är då dött – ideologins politiska vitalitet är beviset härpå.4 Nationalsocialismen är inte en parodi på det ariska sinnelaget. Det är en parodi på det förfall och den degeneration som den europeiska mentaliteten har genomgått under de senaste århundradena p.g.a. de sociala nivellerings- och demokratiseringsprocesserna, vilka har försvagat banden till historien och berövat de andliga idealen en väsentlig del av deras kraft och betydelse. Det ariska sinnet är såsom ett träd: utan en i historiens jord förankrad strävan uppåt mot ljuset kan det inte leva. Nationalsocialismen diskrediterar inte på något sätt det ariska sinnet. Den visar tvärtom tydligare än det mesta vad det ariska sinnet inte är. När NMR ställer sig att demonstrera mot ”sionismen” på Sergels torg tillsammans med Hamas, en organisation lika oariskt hjärtlös och feg som Hitlers nationalsocialister, då ger man sitt lilla bidrag till denna parodi på europeiskt förfall.

 

Noter

1 För att anknyta till den gängse metaforen om politiken som nedströms från kulturen så är sinnet m.a.o. källan till både kultur och politik.

2 Mystikern skulle kanske hävda att denna gräns går vid människans sinne för Guds sinne för människans sinne för sig själv.

3 Ett ännu tydligare och till sina konsekvenser allvarligare exempel är efterkrigstidens feminiseringen av de västerländska demokratierna. När det kvinnliga känslo- och handlingslivet sprider sig utanför sitt naturliga område framkallar det en fundamental obalans hos samhällslivet. Denna obalans måste förr eller senare korrigeras. Är då det ariska sinnet maskulint? Nej, det ariska sinnet befinner sig bortom sådana begränsande kategorier. Det ariska sinnet förstås bäst som en fullkomning av det mänskliga sinnet i frihetens och knapphetens tecken. Men ett femininiserande av sinnet innebär ofrånkomligen att den ariska blicken förlorar i skärpa och djup. Det innebär att synen på människan blir ytlig och emotionell. Människan blir något som ska uppfostras och tas om hand, inte något som ska erfara och växa.

4 Ideologier är ett fenomen som hör hemma i tekniskt och organisatoriskt framskridna urbana civilisationer. I en kultur av självägande och självförsörjande människor uppstår det inte några ideologier. Den som bestämmer över sig själv har inte någon användning för en ideologi.

Fortsättning följer