Praxis som sanningskriterium?… Låt oss hur som helst knäcka några ägg!
Kapitel 3 – Tillämpningar
En ariers sinne är hårdhet och kärlek. Arierns sinne är hårdhet i förening med kärlek. Ty om ariern förlorar sin hårdhet förlorar hans kärlek sin kraft, och om han förlorar sin kärlek förlorar hans hårdhet sin disciplin. Hårdhet utan kärlek är grymhet. Grymhet är ovärdigt den ädle. Kärlek utan hårdhet är sentimentalitet. Sentimentalitet är ovärdigt den ädle. En ariers sinne är hårdhet och kärlek i förening.
En arier bär ständigt sitt svärd med sig. Han håller alltid dess klinga ren och vass och han håller alltid sitt kunnande om svärdet och dess kraft aktuell. Ty utan svärdet och utan den kunniga hand som modigt håller i det saknar orden sin vikt och sitt värde. Utan svärdet är ett löfte bara tomma ord. Utan svärdet finns det i praktiken ingen skillnad mellan sanning och lögn. Ty det är svärdet som förpliktar den som lovar att hålla sitt ord. Ty det är svärdet som gör att sanningen får en annan vikt än lögnen. Det heter att sanningen skall göra oss fria. Ja, men det är svärdet som gör att sanningen befriar. Utan svärdet, d.v.s. utan modet att uttala sanningen och försvara den mot dem som angriper och förnekar den, kan lögnen obehindrat snärja och förkväva sanningen.
Hårdhet och kärlek är en intelligent strategi. Den hjälper ariern att se långt. Den hjälper honom att se längre än de som saknar denna strategi. Arierns sinne är en intelligent strategi. Om det ariska sinnet inte gagnade livet och överlevandet skulle det inte finnas. Det skulle aldrig ha uppstått och det skulle aldrig ha tillväxt i styrka och klarhet. Dock: det som mera än något annat gagnar det ariska sinnet är den gnista det väcker hos arierns like – den inspirationens gnista som genom erfarenheter och prövningar gör den andre till hans like. Denna gnista uppenbarar sig hos oss i form av glädje: glädjen över att se sanningen uppenbarad i mänsklig gestalt. Denna sanning säger: Följ mig! Den ställer oss inför ett val som vi inte kan undkomma.
Mänskliga sköldar
Om fienden ställer upp kvinnor och barn till skydd för sina trupper, då svarar ariern honom: Låt kvinnorna och barnen gå så att vi kan strida med varandra som män. Ty arierns sinne är kärlek. Om fienden då inte lyssnar på honom utan låter kvinnorna och barnen stå kvar, då säger ariern till honom: Låt kvinnorna och barnen gå, för annars anfaller jag först dem och sedan dig. Ty arierns sinne är hårdhet. Om fienden fortfarande inte lyssnar utan låter kvinnorna och barnen stå kvar, då anfaller ariern honom, och kvinnorna och barnen kan vara hundra, de kan vara tusen och de kan vara hundra tusen, men ariern anfaller likafullt. Ty arierns tal är som hans sinne och det han säger att han skall göra det gör han också.
När den krossade fienden väl har lärt känna ariern sinne försöker han inte längre gömma sig bakom sina kvinnor och barn, ty de skyddar honom inte från undergången, och genom att offra dem föröder inte bara sitt eget liv utan också sitt folks framtid. Detta förstår han och detta minns han. På detta sätt kan det bli fred mellan en arier och den svekfullaste och föraktligaste av fiender, ty arierns sinne är hårdhet och kärlek i förening och han vill alltid fred framför krig, alltid ordning framför oordning, men han vill också alltid krig framför undergång och död. I arierns hand står svärdet i livets tjänst. Dock står det i det ariska livets tjänst framom det icke ariskas. En arier tar aldrig ett liv om han inte måste göra det, ty varje liv äger sin hemlighet och vi känner inget liv till fullo, men ett ariskt liv är honom alltid mera kärt än något annat liv, ty med detta liv delar han den hemlighet som gör honom till den han är.
Men det som har skett faller en gång glömska och varje lärdom, hur vass den än är, förlorar till slut sin skärpa. Förr eller senare kommer listen åter att väckas till liv i fienden själ och han kommer återigen att frestas av svekfulla och otillåtna medel för att komma ariern till livs. Ty sådant är det oariska sinnet: att det tillåter sig allt och inte känner några gränser för sitt handlande. Ariern vet detta, ty liksom han känner historien känner han historiens glömska. Det är därför han alltid håller sitt svärd nära sig, det är därför han alltid håller det skarpt och det är därför han beständigt håller sitt kunnande om dess kraft levande. Ty arierns sinne är hårdhet och kärlek, och han vet att det är svärdet som förenar dessa båda till ett.
Aldrig förut i historien har vi sett krigare gömma sig bakom kvinnor och barn och använda dem som sköldar i sitt krig. Vi förstår inte hur detta är möjligt, men tänker att det kan ha något att göra med vår upplysta demokratiska epok som saknar både historiskt djup och en gemensam strävan. Kanske är det den som ger utrymme åt Hamas och andra liknande terrororganisationer, som i sin tanklöshet och sentimentalitet ursäktar dem och ”förstår” dem istället för identifiera dem som den radikala fiende till allt mänskligt och anständigt som de är och vid första bästa tillfälle krossa dem? Vi har förvisso åtskilliga gånger sett hur män har lämnat kvinnor och barn åt sitt öde och flytt inför den anstormande fiende, och man har sagt åt oss att se en list häri, ty även den brutalaste fiende skonar så gott som alltid kvinnor och barn. Men även bland de folk som vi i vår civiliserade inskränkthet har döpt till primitiva är regeln att kvinnor och barn skyddas av männen. Man gömmer undan dem på något säkert ställe, man skrämmer iväg dem när de inte godvilligt vill ge sig iväg och när ingen annan utväg finns så ställer man sig framför dem till skydd. Ariern ställer sig alltid framför sina kvinnor och barn och bereder sig att skydda dem med sitt svärd. De som gömmer sig bakom kvinnor och barn är inte några krigare utan våldtäktsmäns och mördares likar. Dessa män är den ariske krigarens motsats. Genom att gömma sig bakom kvinnor och barn ställer de sig utanför varje lag och ordning. De gör sig därmed förtjänta av döden. Det finns ingen plats för sådana män bland människorna lika litet som det bland hundar finns plats för en hanne som angriper tikar.
Proportionerligt våld
Vad är proportionerligt våld? En cynism uttalad av den som aldrig har hållit i ett svärd och aldrig behövt ta ansvar för dess bruk! Det skulle inte falla någon normalempatisk människa in att säga till den man som nyss har förlorat sin dotter, och som i sin jakt på våldtäktsmannen och mördaren sedan av misstag har råkat skjuta de två barn som brottslingen gömde sig bakom, att nu får du inte döda fler eftersom det vore oproportionerligt. Ändå är det precis detta som stora och högljudda delar av den globala offentligheten säger när Israel i självförsvar slår till mot den mänskliga sköld av kvinnor och barn som spelar en nyckelroll i Hamas långsiktiga strategi för att utplåna landet. ”Nu måste ni sluta. Nu har ni dödat tillräckligt många. Att döda flera vore inte proportionerligt.” Detta sägs på fullt allvar och dessutom i det känslolösa mästrande tonfall som brukar användas när man i föreställningen om sin egen moraliska överlägsenhet talar till någon som man i hemlighet ser ned på och föraktar. Att genom ett proportionalitetsargument tillåta en mördare att komma undan genom att gömma sig bakom oskyldiga barn är detsamma som att uppmuntra honom och hans gelikar att använda samma tillvägagångssätt igen. Den långa och skarpa ariska blicken ser detta och förstår det – och låter sig inte hindras. Den som har våldtagit och mördat skall straffas. Nästa gång försöker våldsmannen inte gömma sig bakom några barn. Nästa gång behöver inga oskyldiga barn dö.
Men det argument som är aktuellt i det här fallet är, tänkvärt nog, detsamma som kan riktas mot Ryssland och dess politiska ledning i Ukraina-frågan. Ni hade möjligheten att lösa detta problem långt tidigare, ni hade möjligheten att slå tillbaka hårt och definitivt för länge sedan, men gjorde det inte.1 Därför står ni nu inför en mycket större och svårare uppgift, vars konstruktiva lösande försvåras inte bara av dess storlek utan i lika högre grad av er egen tilltagande moraliska svaghet, vilken kommer att utnyttjas av era motståndare i deras högljudda och falska propaganda. Liksom president Putin borde ha löst Ukrainafrågan senast 2014 borde Israel för decennier sedan ha löst Gaza-frågan. Istället har man gång på gång låtit Hamas bygga upp och stärka den mänskliga skölden ytterligare. Man har t.o.m. bistått dem med nödvändiga materiella resurser i form av elektricitet och vatten m.m. Denna missriktade och förmodligen taktiska humanism försvagar inte Israels rätt till självförsvar, men den visar tydligt hur Israel har deklinerat andligt i takt med att det europeiska arvet har spätts ut och beroende av det militära och ekonomiska stödet från USA har ökat. Man har valt den kortsiktiga tryggheten i att vara USA:s pålitliga tjänare i Mellanöstern framför att vara den ensamme krigaren som själv bestämmer över sitt öde – och som om han sviktar går under, men om han står fast blir ännu starkare än förut. I denna bibliska roll hade den judeoeuropeiska befolkningen i Israel haft större möjligheter att bevara sitt ariska arv och att fungera som en vitaliserande allierad till de (övriga) europeiska länderna. Som det nu är hotas Israel på det andliga planet såväl av en ”återsemitisering” som av den cyniskt-sentimentala Disney-liberalism för vilken livet är som en tecknad film där man kan få allt man vill.2
När fienden väl ger upp, när fienden slutligen ber om nåd, när fienden lovar att – under den tid som kan överblickas av ett löfte – upphöra med sina fientligheter: då är balansen uppnådd, då är våldet ”proportionerligt” – proportionerligt mot fiendens styrka, uthållighet, kunnighet, grymhet och hänsynslöshet. Människor har i alla tider begripit dessa elementära saker. Fienden måste besegras så grundligt att han i kropp och själ förstår att freden är hans enda möjlighet att överleva. Även den islamiska dödskulten sätter ett pris på överlevnaden – om än endast på strategiska grunder. Varför går dessa saker inte att begripa längre? Varför är vår blick så försvagad att vi inte förmår tränga igenom det själviskt-sentimentala känslofiltret hos summan av de andras blickar, hos den sociala flockens blick, och se världen sådan den är: hård och känslolös – men samtidigt vacker? Vacker därför att vi vågar se den sådan den är. Skönheten är en djupreell kvalitet. Den djupast reella av alla kvaliteter därför att den tvingar sig på oss med större kraft än någon annan. I den skräck inför de oändliga rymdernas eviga tystnad som Blaise Pascal genomfors av fanns samtidigt en skälvning av skönhet…
När det kommer till våld, när vi har kommit därhän att våldet är oundvikligt, och vi dessförinnan noga har övervägt Pindaros insiktsfulla ord att ”För den oerfarne är kriget ljuvt / men den som prövat det / grips i hjärtat, när han ser det komma, / av gränslös fruktan”, då måste vi ännu en gång ställa oss bredvid Arjuna på hans stridsvagn och tillsammans med honom lyssna till Krishna när han förklarar att oavsett vad vi gör, oavsett om vi handlar eller inte, så pågår striden hela tiden runt omkring oss. Den går inte att skjuta upp. Vi kan inte undkomma den vad vi än gör. Striden är därför i en mening redan avgjord. Förr eller senare måste vi konfrontera vår fiende och därmed, vilket är ännu svårare, konfrontera oss själva i vår egenskap av hans motståndare. Vem är vi i verkligheten? Har vi den styrka som krävs för att göra motstånd och för att segra? Det frågan gäller är om vi ska möta fienden i klart medvetande om vad vi gör eller inte. Och att inte möta honom i detta medvetande är ett sätt att fly. Det är att redan ha förlorat striden. Det är inte det val en arisk krigare kan fatta om han vill förbli sig själv. Genom Krishnas ord blir Arjuna medveten. Och i detta medvetande handlar han. Av Bhagavad Gita förstår vi att det inte är med lätt hjärta som Arjuna gör det. Ty för en arisk krigare är världen verklig och lidandet och döden med den. För honom har varje handling sina outplånliga konsekvenser. Det är dessa konsekvenser som gör honom till den han är.
Konsekvens
Precis som Sverige är Israel utsatt för en långsam demografisk explosion. Skillnaden är att medan den demografiska explosionen i Sveriges fall äger rum inom landets gränser är den demografiska bomben i Israels fall apterad i de omgivande områden. Medan den demografiska utvecklingen i Gaza och på Västbanken är en central del av Hamas och islams förintelsekrig mot Israel är det tveksamt hur genomtänkt och planerad den demografiska utvecklingen i Sverige egentligen är.3 Oavsett vilket kommer den förmodligen att splittra vårt land och så småningom leda till att den statsbildning som vi vant oss vid att kalla Sverige i praktiken upphör. (Det skulle glädja mig om jag har fel, men vi måste räkna med risken, för det är bara genom att göra det som kan vi minska den.) Möjligheterna till förståelse för Israels situation borde därför vara särskilt goda hos svenska patrioter. Förvånansvärt nog har den senaste etappen i Hamas/islams långsiktiga förintelsekrig mot Israel4 visat att det förhåller sig tvärtom. Ett perspektivlöst moraliserande över Israels motåtgärder och en till antisionism förklädd antisemitism har varit vanligt även i nationella media. För mig personligen har detta varit en lika obehaglig som upplysande upptäckt. Valet mellan Gaza och Israel, mellan palestinier och judar, om vi formulerar alternativen så kategoriskt, och så kategoriskt formuleras de ju av Israels och judarnas fiender, borde trots allt vara ett av de politiskt enklare valen för en europé. När det uppenbarligen inte förhåller sig så måste man fråga sig vad det beror på. Identifierar man sig inte som europé? Identifiera man inte Israel som en europeisk stat? Beror det på en försvagning av det ariska sinnet? Rör det sig om ett antisemitiskt ressentiment som man inte förmår genomlysa och disciplinera?
Om förklaringen ligger i att den ariska blicken har fördunklats av okunnighet och kortsiktig sentimentalitet (= femininiserats) borde man betänka följande: med ett beslutsamt, omfattande och konsekvent stöd från Europa under statens hela historia hade Israels överläge mot sina fientliga grannar varit ännu större än det nu är, därmed hade dess behov av aggressiva motåtgärder mot dem minskat och därmed hade följaktligen också de negativa konsekvenserna av dessa åtgärder gjort det. Den onda cirkeln av aggression och motaggression hade kunnat brytas, fienden hade tvingats förhandla med Israel och haft ännu mer att vinna på att göra det. Ett förbättrat säkerhetsläge för Israel skulle dessutom ha ökat den inrikespolitiska stabiliteten i landet, vilket hade minskat handlingsutrymmet för de mer extrema och konfrontativa nationaliströrelserna och gjort det svårare för tvivelaktiga politiker som Netanyahu att gripa makten. Om det israeliska folket upplevt sina relationer till de omgivande muslimska länderna som någorlunda stabila och hanterbara, vilket de periodvis har varit, hade det varit lättare för hårdföra men konstruktiva ledare av den typ som förr var vanliga i Israel att få gehör för långsiktigt hållbara kompromisslösningar (= någon form av tvåstatslösning), där den egna sidan kunde göra vissa eftergifter utan att det framstod som svaghet eller naivitet. Såväl de destruktiva konflikterna i israelisk inrikespolitik som de drastiska motåtgärderna mot Gaza har alltså en av sina väsentliga orsaker utanför Israel, nämligen i vårt bristande och otydliga stöd till den stat vars bildande vi själva en gång tog initiativet till. Detta bör de européer som nu kritiserar Israel ha i åtanke. Israels politik mot sina grannar kommer inte att bli mindre oförsonlig och brutal för att Israel blir politiskt ensammare och mera utsatt.
I sin växande besvikelse och bitterhet över Europas politiska och ekonomiska stöd till de palestinska områdena och de ständigt upprepade kraven på återhållsamhet och eftergifter som vid varje konflikt ensidigt ställs på Israel, en irritation som ytterligare förstärkts av de många propalestinska demonstrationer som förekommit runt om i Europa i samband med Hamas senaste och ovanligt omfattande aggressionshandlingar mot Israel och av de överdrivna och okunniga fördömandena av Israels motåtgärder, har ett antal israeliska företrädare framkastat en lika enkel som drastisk lösning på Gaza-problemet: avfolka Gaza och flytta befolkningen till Europa! Europas länder, inte minst Sverige, har ju länge visat sig så välkomnande mot palestinierna och utan motkrav hjälpt dem på alla möjliga sätt att de rimligen inte borde ha något emot att ta hand om ett par miljoner till! Denna hätska reaktion är förståelig, och mot bakgrund av Europas fega och svekfulla agerande mot Israel är förslaget inte så orimligt som man i förstone kan tycka.
Men vad ska vi svara på detta förbluffande och provocerande och kanske trots allt inte så välgenomtänkta förslag? Tror Israel att palestinierna blir mindre antisemitiska i Europa och att deras praktiska möjligheter att skada Israel försämras när de får ta del av Europas resurser? Tror de att det blir lättare för oss européer att bibehålla vår europeiska identitet, och därmed våra möjligheter att identifiera oss med Israel, genom ytterligare ett tillskott av aggressiva judehatande muslimer? Och vad säger de judar som fortfarande bor kvar i Europa om denna Endlösung? Om vi, om Europa, enigt och beslutsamt hade stått på Israels sida i konflikterna med de muslimska länderna och om vi inte hade låtit den muslimska antisemitismen växa till sig i Europa på det sätt som skett, skulle ingen israelisk politiker eller militär kommit på tanken att vilja exportera Gazas befolkning till Europa. Hur ställer sig de europeiska nationella, i Sverige och annorstädes, som under denna senaste kris uppvisat små men tydliga tecken på antisemitiska (re)sentiment till förslaget? Vill de ta emot två miljoner palestinier till? Jag skulle knappast tro det, men vem vet, kanske har de blivit så förtjusta i alla de stackars palestinska ”barnen” i Gaza att de är beredda att öppna sina hjärtan? Hur som helst skulle ett nej sakna moralisk konsekvens när man samtidigt motsätter sig Israels rätt att försvara sig mot den demografiska bomb som är Hamas huvudstrategi i utplåningskriget mot Israel. Man kan inte samtidigt säga nej till att ta emot palestinska kvinnor och barn och fördöma Israels försvarskrig och kalla det krigsbrott när palestinska kvinnor och barn dör i det. Att kvinnor och barn dör i ett modernt högteknologiskt krig är ofrånkomligt, vilket är ett huvudskäl till varför jag själv avskyr denna oariska form av krigföring som ju inte äger rum mellan krigare, och i detta krig är civila dödsoffer dessutom en medveten strategi från den angripande parten. Ju fler judar Hamas lyckas döda och ju extremare deras våld är desto hårdare måste Israel slå tillbaka mot Gaza. Ju hårdare Israel slår tillbaka mot Gaza desto fler palestinska kvinnor och barn kommer att dö. Ju fler palestinska kvinnor och barn som dör desto hårdare blir de internationella fördömandena av Israel, desto enigare blir den muslimska världen i sitt hat mot Israel och desto mer oroade och demoraliserade blir de kortsiktigt tänkande liberala judarna. Varför är dessa samband så svåra att se? Beror det på att judarna är en del av ekvationen? Jag däremot kan konsekvent säga nej till samtliga palestinier i Europa, de som redan finns här såväl som de som ännu inte gör det, eftersom jag stödjer Israel och dess krigshandlingar.5
Vi måste försöka vara konsekventa här. Vi måste använda den ariska blicken: se klart och hårt och långt. Även när det vi ser är obehagligt och oroande. Ja, framför allt då. För om det vi ser är obehagligt och oroande kan vi vara ganska säkra på att vi har sett rätt. Om man inte stödjer Israel här så stödjer man i realiteten palestinierna, då stödjer man i realiteten islam mot sin egen kultur, då stödjer man Mellanöstern mot Europa, och oavsett om man definierar sig som nationalist eller vänsterliberal har man då inte längre några goda skäl att tillbakavisa de israeliska ledarnas förslag att exportera Gazas befolkning till Europa. Det enda skäl som återstår för en vägran är då detsamma som Hamas har: man vill att den demografiska bomben i Mellanöstern ska lösa ”det judiska problemet” genom Israels utplåning. Men i så fall måste man också fråga sig: vilken är risken för att judarna innan de för andra gången tvingas lämna sitt land kommer att använda sina kärnvapen? (Dem som de har fast de inte har dem.) Om Simson väljer att störta templet hur många kommer han då att dra med sig i döden? Eftersom en användning av kärnvapen mot muslimerna vore Israels moraliska död måste man dessutom hålla i minnet att en provokation med denna effekt kan ligga i Hamas och andra muslimska organisationers intresse. Hundra miljoner muslimer förvandlade till aska är hundra miljoner martyrer. För många muslimska ledare, i synnerhet för dem som befinner sig på tryggt avstånd från krigsskådeplatsen och inte riskerar att få en enkelbiljett Paradiset, är detta ett pris värt att betala för Israels utplåning. Ja, det är ett pris i dubbel bemärkelse, eftersom det skulle möjliggöra instiftandet av en ny stor islams helgdag: alla judehatande martyrers heliga dag. Om offren tillhör både sunni och shia, och det är svårt att se hur detta kan undvikas, skulle det rentav kunna öppna för ett överbryggande av de urgamla motsättningarna mellan dessa båda trosriktningar. Islam är inte vilken fiende som helst. Det vet man sedan länge i Israel. Det borde vi också vid det här laget ha förstått. Israels sak är vår. Under förutsättning att vår sak är vår.6
Noter
1 Vi frågar oss alla varför, och frågan är viktig, för svaret eller snarare svaren kan säga oss mycket om hur det ariska sinnet har försvagats och om beskaffenheten hos den mentalitet som träder i dess ställe. President Putin är trots sina missbedömningar i Ukraina-frågan den förmodligen främste politiske ledaren, den för sitt land betydelsefullaste ledaren, i världen i dag. Han blir inte mindre av att han erkänner sina misstag, och det låter trovärdigt när han säger att han i början på sin politiska karriär missbedömde Väst inställning till Ryssland och tog den för välvilligare än den var. Vladimir Putins moraliska storhet framgår av att han inte har låtit USA:s/EU:s/Nato:s upprepade lögner och knep göra honom bitter och hatfylld. Han har av allt att döma bibehållit sin självbehärskning och objektivitet. Men den långsiktiga strategin gentemot Väst har trots allt blivit osäker och onödigt defensiv, vilket fått Ryssland att framstå som svagare än det är och Europa att underskatta Rysslands betydelse som framtida samarbetspartner. De som larmar och gör sig till om Ryssland har rätt såtillvida som vi aldrig borde ha släppt på vår vaksamhet och militära beredskap gentemot Ryssland efter Sovjetunionens fall, men fel såtillvida som de inte begriper att det långsiktiga syftet med denna vaksamhet och beredskap måste vara att vi ska kunna närma oss Ryssland och knyta nya och starkare (vänskaps-)band mellan Ryssland och Europa. Ryssland kommer i kraft av sin storlek alltid att försöka dominera sin omgivning när det går, men det är inte detsamma som att Ryssland är vår fiende. Man måste göra klart för sig att orsakerna till den svenska knähundens allt högre bjäbbande mot den ryska björnen huvudsakligen är inrikespolitiska. Detsamma gäller övriga europeiska länder. Hur opatriotiska måste inte bönderna i Tyskland och Nederländerna framstå och de konservativa grupper som opponerar sig mot den liberala fascismen i Polen nu när vi ”alla” hotas av det farliga och hänsynslösa Ryssland? Och ändå är det hos dessa rörelser som det verkliga engagemanget för folklig frihet finns.
2 Att som europé stödja Israel, inte nödvändigtvis okritiskt men konsekvent och utan att tveka, anser jag för självklart av det enkla skälet att judarna är ett väsentligen europeiskt folk och Israel en väsentligen europeisk stat. Om judarna vore lika semitiska som för tvåtusen år sedan skulle konflikten mellan dem och palestinierna inte uppröra och engagera mig mer än ett krig mellan två bantu-folk någonstans i Afrika. Det långsiktigt bästa i ett sådant fall vore att de fick lösa sina mellanhavanden på egen hand utan yttre inblandning, för att på detta sätt fastställa det inbördes styrkeförhållandet. Israels politiska system spelar således inte den framträdande roll för mig som det tycks göra för många andra Israel-vänner. Jag skulle fortsätta att stödja Israel även om det blev en militärdiktatur eller om man återinförde det gamla bibliska kungadömet. (Dock helst inte med någon kung Bibi!) Hade Per Ahlmark och hans vänner lämnat det israeliska lägret då? Det är inte för att Israel är ”den enda demokratin i Mellanöstern” som vi ska stödja judarna utan för att de är våra släktingar. Det handlar om kulturgemenskap och blod, inte om politisk strategi. Om vi inte har den mentala styrkan att ens i ord stödja judarna i Israel har vi knappast den mentala styrkan att i handling kämpa för vårt eget folk.
3 Socialdemokraterna ville genom sin mångkulturella invandrarpolitik underhålla sin klientbas/väljarbas, det är sant, men avsåg de verkligen med denna politik att vi svenskar skulle bli en minoritet i vårt eget land inom ett par generationer och trodde de i så fall att en dylik utveckling långsiktigt skulle underlätta deras maktinnehav? Förr eller senare formar muslimerna en egen politisk rörelse – eller så kapar de socialdemokratin. Maktbegäret tenderar att förblinda, begäret efter total makt förblindar totalt, för att travestera Lord Acton.
4 Den storskaliga attacken från Gaza den 7 oktober 2023.
5 Det borde inte behöva påpekas att detta stöd inte innebär att jag inte kan vara kritiskt till enskilda delar av israelisk politik och till specifika militära operationer. Men jag undviker t.ex. att fördöma ett bombangrepp mot ett sjukhus innan jag vet vad som har hänt.
6 Israel är helt enkelt mera värt som stat än Palestina. Judarna är helt enkelt mera värda som folk än palestinierna. Om man som europé inte ser det på detta sätt får man ta och underkasta sig självkritik och se vad det är som brister. Och om man finner denna värdeskala upprörande och anser att den är ett brott mot principen om alla lika värde så tycker ju Hamas och dess anhängare, som man då alltså ursäktar och stödjer, egentligen på precis samma sätt – bara tvärtom! På ett principiellt moraliskt plan är min värdering alltså inte mer extrem eller upprörande är deras. Därmed också sagt att det inte är något principiellt fel med Hamas värdering av judarna och Israel. De får värdera som de vill! Men när de handlar i enlighet med sina värderingar får de också ta konsekvenserna därav. Och det bör de göra utan att klaga och kvida och vädja till världssamfundet. Den som sig i leken ger får leken tåla, som det heter. Det är när de inte gör detta som de avslöjar sig som de cyniska bedragare de är – och det är då om inte förr som de borde förlora all respekt och sympati. Men resultatet blir naturligtvis det motsatta, eftersom världen, som redan Petronius konstaterade, vill bedragas. Och varför vill den då det? Hur skulle den annars kunna bibehålla den kollektiva illusionen av att vara en värld? Vi kan aldrig ena oss om sanningen, eftersom sanningen inte är underkastad vår vilja. Det enda ”mänskligheten” eller majoriteten kan bli enig om är lögner, inbillningar och fantasier.
Om skribenten: Jonas Åberg
