Tjärnen och förundran

Filosofi, Natur, Rekommenderat

  • 7
    Delningar

”Den har lämnat visdomens väg, som har sönder något bara för att ta reda på vad det är.” 

– Gandalf

***

Under en vandring kom jag fram till en rund liten tjärn, alldeles vid skogsbrynet. Den var omgiven av vass och kaveldun och låg förunderligt blank i solskenet. Men från andra sidan tjärnen hördes ett egendomligt klapprande, liksom inifrån vassruggarna, ja runt hela dammen från många olika platser samtidigt utom just på den sida där jag stod. Jag gick sakta runt men hela tiden var ljudet bara på den motsatta sidan. Jag kunde inte förstå vad som alstrade det och varför det konsekvent undvek den sida där jag för tillfället befann mig. Var det stora insekter? Fåglar? Eller kanske vinden som fick de långa bladen att slå mot varandra? Det liknade i vart fall inget jag tidigare hört.

Inte mer än just hade jag tänkt tanken att jag borde kasta något i vattnet för att se om ljudet då upphörde eller förändrades på något sätt, då en stor vit sten låg framför mina fötter, i ett i övrigt helt stenfritt område. Den var stor som en barnskalle och tycktes ligga där enbart för min skull. Med viss möda slängde jag den i tjärnen med ett kraftigt plums.

Och omedelbart upphörde allt klapprande. Det blev alldeles tyst, som när någon håller andan.

– Inte vinden således, tänkte jag och gick försiktigt närmare kanten för att kunna få syn på något av de djur som kunde förmodas ligga bakom det hela, men allt jag såg var en ensam liten fågel, uppenbart inte inblandad. Jag väntade en bra stund, men inget hände. Då greps jag av skuldkänslor, som om jag hade skrämt vilka det nu än var som lät – till evig tystnad. Jag hoppades att det skulle börja klappra igen, om än bara lite grann, men nej.

Tolkiens kloka ord om att ha sönder det man vill analysera kom för mig och något bedrövad gick jag därifrån.

– Jag struntar i hur ljudet uppstår, tänkte jag. Vill bara inte vara orsak till dess upphörande.

Och sedan alla dessa deprimerade människor som under de senaste hundra åren lockats att ”analysera” sig själva, med eller utan hjälp av psykologer: har en enda av dem blivit varaktigt hjälpt av att vända och vrida på fragment av sitt förflutna? Är det inte bara som att såga itu en tavla i småbitar för att sedan finna att de inte längre kan sättas ihop till en helhet igen? Några av de melankoliker jag känner har säkert blivit klokare, men gladare är de definitivt inte. Kanske gäller det hela mänskligheten.

Tjärnen borde ha lämnats orörd — liksom min förundran.

// H.L


  • 7
    Delningar
  • stevenstills

    Ja vi har förlorat naturen som ett korrektiv mot stadssamhället och dess olika för tiden gällande trender. Ändå är det naturen som ytterst anger villkoren för tillvaron. I vår arrogans har vi för länge sedan glömt de grundläggande villkoren för vår existens. Hybris kallas det och straffas av makterna.