Ernst Jünger – Psykonauterna

Okategoriserade

Ett ämne som gärna ses som kontroversiellt i dagens samhälle är användandet av illegala droger. Det är i grunden inte lika kontroversiellt som Förintelseförnekande eller ”rasism”, då legaliseringsförespråkare trots allt ges visst tillträde till debattsofforna, och missbrukande artister har mer eller mindre full tillgång till både festivaler och radio. Fenomenet omges trots detta av en air av både individualistisk revolt, kontroversialitet och avantgarde, och många människor som revolterar mot det borgerliga livsidealet och samhället genomgår därför en period då man intresserar sig för droger av olika slag.

Konsumtionssamhället erbjuder då en rik flora av ruslitteratur, från Crowleys Diary of a Drug Fiend, via de Quinceys Confessions of an English Opium-Eater, till Baudelaires De artificiella paradisen. Nutida författare som Huxley, Leary och Trainspottingförfattaren Irvine Welsh har också skrivit in sig i subgenren, liksom den flod av mer eller mindre retarderade flummarfilmer som massdistribueras från Hollywood. Frågan man alltså kan ställa sig är om rusakten idag egentligen är särskilt rebellisk eller särskilt förbjuden, i varje fall är budskapet från konsumtionssamhället knappast ”don’t do drugs” och om man är en av miljoner andra unga som röker på är risken nog stor att man inte är den unika och antiborgerliga individ som man gärna tror (begrepp som rekupering har historiskt använts för att beskriva liknande processer där något som inordnats i systemet/konsumtionssamhället ändå fortsatt ses som ”rebelliskt”).

Oavsett detta är droger av olika slag, och användandet av dessa, en del av Europas historia. Dagens inlägg kommer därför att ta upp Ernst Jüngers bok Psykonauterna. Jünger ger där en samling reflektioner kring drogernas väsen och historia, deras funktion i Europa respektive Asien, skillnaden mellan öl- och vinkulturer, sina egna ruserfarenheter et cetera.

I enlighet med sitt antiborgerliga livsideal sökte Jünger under hela sitt liv fara och äventyr. I ungdomen fick detta honom att gå med i Wandervögelrörelsen och att rymma hemifrån för att gå med i Främlingslegionen, det gjorde honom senare till en dekorerad krigsveteran och nationalrevolutionär aktivist. Men det fick honom också att under en stor del av livet experimentera med ett antal droger.

Den gröna fen

Det mytiska språket

Jünger har i Psykonauterna sitt klassiska tilltal, där han använder mytens språk för att beskriva samtida fenomen. Detta ger texten ett ökat djup, exempelvis när han talar om det moderna samhället som ”titaniskt” (vilket skapar bilder och associationer av de kraftfulla men dåraktiga väsen som utmanar gudarna i olika indo-europeiska mytologier). Eller när han skriver att man i kärleken alltid möter Afrodite.

Jünger använder samma språk för att beskriva relationen till olika droger, och anknyter här till den traditionella indo-europeiska synen på det hela. Här såg man nämligen de rusbringande plantorna som levande väsen med sina unika, och högst personliga egenskaper, närmast som gudar, som påverkade användaren. Ett synsätt som förövrigt lever kvar i tillnamn som ”den gröna fén” om absinthe och ”att jaga draken” i samband med opium.

Vad man främst slås av i läsningen är dock hur spränglärd Jünger är. Han hänvisar till ett otal olika författare, tänkare och historiska gestalter, flera av dem tämligen okända åtminstone för en svensk läsare (flera av dem var dessutom hans vänner, såsom Cocteau, LSD-forskaren Hoffmann, och författaren Gottfried Benn). De namn som återkommer flitigast är troligtvis Nietzsche, de Quincey och Baudelaire, även Stirner dyker upp.

Jünger representerar dessutom en klassisk europeisk världsbild. Han är inte främmande för att uttala sig om olika nationaliteters eller städers särdrag, eller att hänvisa till livsvisdom och lärdomar från både Suetonius och grekiska filosofer. Detta gör läsningen till ett rent nöje, även om man är ointresserad av bokens huvudämne (utvikningarna är dessutom både många och långa, min personliga favorit är den avslutande miniessä där Jünger beskriver hundars och katters roll i symbolspråk och myter, och hur olika människor och länder kan jämföras med det ena eller det andra djuret).

Inslagen av samhällsanalys är däremot färre, och mer nedtonade. Jünger går i någon mån in på den Stora omvandling han menar att vårt samhälle genomgår, men ger ganska få inblickar i vad han menar.

Närmandet

Att man lämnar verkligheten för att njuta är betydelselöst, rent av skadligt när det gäller Närmandet. Man kan endast närma sig det absoluta, inte vistas där.

– Jünger

Jünger beskriver grundmotivet bakom droganvändande som en längtan efter ”Närmandet”, alltså det tillstånd där man kan glänta på tillvarons dörrar och ana det gudomliga (något som antyds av sufiska poeters hyllningar av vinet, eller relationen mellan många indo-europeiska gudapantheon och de gyllene äpplena/nektar/soma). I Närmandets natur ligger också att om man öppnar dörren helt, så kan man inte återvända.

Han nämner också att med de moderna psykofarmaka, antidepressiva mediciner et cetera, så har denna mytiska sida av drogen försvunnit (att antidepressiv medicin egentligen är en drog, även om den inte är illegal, är för Jünger självklart). Vad vi får blir då ett samhälle där gentlemannens klassiska sätt att fira en triumf, den exklusiva cigarren, är förbjuden, samtidigt som de människor som medicineras för att ens stå ut med vardagen och yrkeslivet kan räknas i dubbelsiffriga procent. Alltså en tragisk och själlöst mekanisk ”demokratisering” även på rusets område.

Intressanta är också Jüngers tankar kring rus och tid, där ruset blir ett sätt att ”stjäla tid”. För en stund går tiden snabbare, eller blir mer komprimerad, men detta betalas tillbaka dyrt senare.

”There is nothing more depraved than a man in the depth of an ether binge”

– Fear and Loathing in Las Vegas

I grunden är Jüngers skrift på många sätt en varning för droger, även om han beskriver vin, tobak, te och liknande på ett mindre negativt sätt, och även om han ser ”mexikanska” droger som LSD och meskalin som värdefulla. De egna ruserfarenheter han återger skildras nämligen med så nykter och objektiv skärpa att man inser att de knappast var värda konsekvenserna. Han beskriver här sina erfarenheter av bland annat eter, kloroform, LSD och kokain, något som inte var helt ovanligt i den sociala upplösning som ägde rum i slutet av och strax efter det första världskriget. Samtidigt moraliserar han inte, utan det är en helt saklig beskrivning. Här påminner han om Julius Evolas genomgång av drogers för- och nackdelar i Ride the Tiger, som också avslutas med att avråda läsaren från området. De positiva resultaten av droger kan man uppnå med ansträngning även utan, och utan biverkningarna, är här Evolas budskap.

Det finns dock ytterligare en skillnad mellan den drogkultur som brett ut sig i Västerlandet och den som Jünger beskriver. Den ena är kollektivt imiterande och syftar till verklighetsflykt och/eller har sociala syften. Dess idealtyp är alltså den fnittrande retarden i en Cheech and Chong-film. Jünger representerar då en mer heroisk och individuell inställning, som också kan sägas vara antiborgerlig i ordets egentliga mening.

Detta innebär sammantaget att Psykonauterna är en nyttig skrift för den ”rebelliska” personlighetstyp som redan intresserar sig för droger, då den kan ge de mer kvalitativa av dessa en ny infallsvinkel som på sikt leder dem till sundare sysselsättningar och utmaningar. Däremot är det tveksamt om man som identitär eller traditionalist har ett större utbyte av den, Jünger har skrivit många andra böcker som egentligen är bättre och mer intressanta för den målgruppen (exempelvis In Stahlgewittern och Eumeswil).

Recensionen kan avslutas med orientalisten Rudolph Gelpkes ord om Jüngers drogforskande. Gelpkes djupa intresse för österländsk kultur innebar att han stod en mer traditionell livssyn nära, och dessa ord kan därför tjäna som en varning för den traditionalist som blir alltför fängslad av det psykonautiska idealet:

Drogforskaren (så som exempelvis Ernst Jünger framställt honom i Antonio Peris västöstliga gestalt) är en helt modern företeelse. Han kan bara uppstå i ett samhälle vars religiösa världsbild har krossats, och där även kunskapen om de metafysiska implikationerna, och om rusets och berusningsmedlens symbolkaraktär gått förlorad.

Electric Wizard, företrädare för stonerock

Kort om narkotikapolitik

Gissningsvis kan man i dagens politiska klimat, där varken systemföreträdare eller -kritiker kan hantera ambivalens, inte recensera en bok om droger och rus utan att även redogöra för sin egen syn på narkotikapolitiken. Mycket kortfattat kan då nämnas att denna syn ligger närmare den indiska än den post-kristna. Något större moraliserande förekommer inte där, utan man inser att varken ruset eller berusningsmedlet i sig är en ”synd”. Däremot kan det av praktiska skäl vara nödvändigt för staten att stifta lagar mot vissa berusningsmedel, både för att skydda individer och för att skydda samhället i stort. Vilka berusningsmedel det rör sig om kan variera historiskt och geografiskt, under vissa perioder kan befolkningar inte ens hantera alkohol och de rusmedel som i en viss kultur är en naturlig och harmlös del av det sociala livet kan i andra kulturer slå sönder själva den sociala väven (därav problemen för varje narkotikapolitik i ett mångkulturellt ”samhälle”). Vad gäller drogbruk på individnivå har det mesta förövrigt redan sagts av Evola, även där är det av praktiska skäl inte att rekommendera.

En lista med länkar till äldre inlägg om Jünger återfinns här:

Ernst Jünger – Storm av stål

Revolutionären Ernst Jünger

Plötsligt stod jag inför Isis och Osiris; Jag hade begått ett dåd, sade de, som ibisfågeln och krokodilen bävade för. Jag levde i årtusenden och begravdes i likkistor av sten, tillsammans med mumier och sfinxer, i trånga gravkamrar djupast inne i eviga pyramider. Krokodiler kysste mig med kräftartade kyssar, och jag utkastades tillsammans med allehanda onämnbara slemmiga foster bland Nilens vass och gyttja… Den hiskeliga krokodilen fann jag hemskare än allt det övriga. Jag tvingades att leva tillsammans med honom, och, som det alltid var i mina drömmar, under flera århundraden. Stundom lyckades jag undkomma, och då befann jag mig plötsligt inne i kinesiska hus. Knappt hade jag dock hunnit gömma mig där, förrän alla fötter på bord, soffor och annat fick liv och rörelse. Överallt stack krokodilen fram sitt avskyvärda huvud med de skelande ögonen och plirade ondskefullt på mig, men nu mångfaldigad i tiotusenden individer, och jag stod där, nära att kräkas av vämjelse men ändå förhäxad.

– de Quincey, En opiumätares bekännelser

Den hiskeliga krokodilen