Självbild och servilitet

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Ideologi, Inrikespolitik, Liberalism, Metapolitik, PK, Politik, Rekommenderat, Samhälle

I våra försök att förstå det vänsterliberala psyket i all dess självmotsägelsefulla komplexitet har vi noterat att det tycks röra sig på flera nivåer. Den retoriska nivån, ”mångfald är spännande”, överensstämmer inte alltid, eller ens ofta, med den världsbild som tycks ligga till grund för den faktiska praktiken (”nu flyttar vi från den här mångfalden”). Detta är inte begränsat till ”mångfald” utan tycks ha en stark koppling till, i brist på bättre termer, maktens diskursiva prioriteringar. I vissa politiska frågor sätter makten, etablissemanget eller eliterna ner foten, att vara vänsterliberal hänger samman med en utvecklad förmåga att känna av när så sker och anpassa sina åsikter därefter. Den tysk-iranska vänsterpolitikern Sahra Wagenknecht tog i Die Selbstgerechten upp ”refugees welcome”, klimatet, BLM och pandemin som exempel på sådana markeringar av eliten. Det tycks vara möjligt att identifiera en cykel där makten likt en boxare matar sin motståndare, folket, med slag. Så snart folk och subalterna delar av eliterna lärt sig hantera exempelvis BLM, både argumenten och den initialt högst skrämmande systemiska hysterin, är det dags för nästa slag. Vad som kommer efter pandemin är ännu svårt att ana, möjligen kan det handla om en inre fiende i form av ”vita nationalister”.

Oavsett vilket, detta för oss osökt över till en iakttagelse av den grekisk-franska tänkaren Cornelius Castoriadis (1922-1997). Castoriadis är idag mest känd för att ha varit en av grundarna till och de mest flitiga medarbetarna i Socialisme ou Barbarie, en frihetlig grupp kritiker inte minst av den framryckande byråkratin i både öst och väst. Han var inspirerad av marxismen men utvecklade också en bitvis förödande kritik av element i den. Castoriadis är inte sällan lika givande som Debord och Burnham i sin analys av det moderna samhällets byråkratisering (hans tankar om autonomt folk, människotyper och ”glömskans samhälle” har tidigare berörts på Motpol). I A Society Adrift tog han upp hur våra samhällen redan 1992 var i grunden ickedemokratiska, ”våra regimer kallas felaktigt demokratiska, medan de egentligen är liberala oligarkier.” Idag hade en sådan kombination av ord vid fel tidpunkt kunnat få Castoriadis avstängd från Facebook, han analyserade hur detta sakernas tillstånd kunnat uppstå och reproduceras. Enligt denna analys är ”en oligarkis herravälde och passivitet och privatisering från folkets sida två sidor av samma mynt”. ”Privatisering” användes här i något annan betydelse än i dagens Sverige, Castoriadis syftade på att människor dragit sig tillbaka till den privata sfären av konsumtion och liknande. Vad gällde ekonomin önskade Castoriadis 1992 en ”genuin marknad, inte som idag en marknad dominerad av monopol och oligopol – eller statliga ingrepp.

Men åter till ämnet. Castoriadis utgick från en antropologisk dikotomi. För att kunna vara fri (eller autonom enligt den castoridianska terminologin) måste människan vilja vara fri. Starka krafter och tendenser motverkar detta, inte minst konsumtionssamhällets kanalisering av den individuella och kollektiva energin. Idag ser vi tydligare totalitära tendenser än under Cornelius tid, det finns högst reella skäl för medborgaren att frukta makthavarna idag. Och just därför är detta inget som sägs högt i civiliserade sällskap.

Kopplingen mellan detta och de fyra nivåerna av politisk korrekthet är enligt min ringa mening följande. Existensen av förutsägbara, och oförutsägbara, konsekvenser för den som inte vill eller kan spela med i de frågor där eliterna satt ner den proverbiala foten är något de flesta är kapabla att identifiera. Alla vet idag att den som ifrågasätter invandringspolitiken blir straffad, antingen direkt av staten eller av andra med statens mer eller mindre tysta acceptans. Att låtsas något annat är att spela dum. Den ”privatisering” och den byråkratiska logik Castoriadis identifierade innebär dock att få är villiga att riskera dessa konsekvenser, inte minst då många upplever att de kommer göra det ensamma och till ingen nytta (denna upplevelse av att kritikerna är färre än vad de egentligen är fyller för övrigt en politisk funktion och bör aldrig underblåsas).

På vanlig svenska är de fega, i systemkritiska kretsar beskrivs de ofta som får. Uppenbarligen är detta dock inte en del av deras egen självbild, annat än undantagsvis. Självbilden är avgörande för de flesta människor. En psykologisk mekanism innebär därför att de bevarar både sin självbild och sin anpassning till den proverbiala foten genom selektiv dumhet och selektiv blindhet. De övertygar sig själva om riktigheten i påståenden de egentligen är kapabla att genomskåda, dialektiskt uttryckt både är och är de inte övertygade (på samma sätt som de kan vara medvetna/omedvetna om sin selektiva dumhet). Man bör i detta sammanhang vara medveten om att det inte är styrkan i argumenten som övertygar dem, utan en annan, mer komplex process. För en del kan påminnelser om detta väcka starka känslor av aggression, riktade mot budbäraren. För andra kan de ha motsatt effekt, kanske särskilt för sådana där den personliga integriteten är starkare. Att framställa eliterna som starkare eller mer enade, och folket som svagare, än vad de egentligen är framstår i varje fall mot bakgrund av detta som högst kontraproduktivt. Att enbart röra sig på en retorisk nivå och bemöta argument som inte ens är ärligt menade kan i många fall också vara en strategi som hellre bör kombineras med meta- och/eller mer riskabla psykoanalyser. Att begränsa sig till en individuell analys, ”du är ett får”, är heller inte vare sig rättvist eller taktiskt riktigt när det finns en strukturell bakgrund till individens feghet.