Castoriadis om folket och staten

Filosofi, Historia, Identitarism, Ideologi, Inrikespolitik, Invandringspolitik, Marxism, Metapolitik, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Vänstern

  • 7
    Delningar

Cornelius Castoriadis (1922-1997) var en av de mest avancerade representanterna för 1970-talets nya vänster, en vänster som på många sätt rörde sig i en fruktbar riktning bortom höger och vänster. Andra intressanta företrädare för denna tendens var den äldre Debord, Christopher Lasch och kretsen kring Telos. I Castoriadis fall fann han mycket inspiration hos de gamla grekerna. Mycket av det han skrev skulle idag stämplas som politiskt inkorrekt av dagens degenererade ”vänster”. Bland annat menade han att invandring kunde vara ett politiskt och kulturellt problem, och riktade svidande kritik mot mångkulturalismen:

I don’t believe in today’s idle talk about the coexistence of different cultures of any sort whatsoever, with their diversity. That may have been possible — hardly so, actually — in the past, in a completely different political context, essentially one in which people who didn’t belong to the dominant Culture had limited rights, as for the Jews and Christians in Islamic countries… Muslims can live in France only inasmuch as they consent, concretely, to not being Muslims on a whole series of points (such as family law and criminal law). A modicum of assimilation is necessary and unavoidable, in this respect, and in actual fact, it takes place.

Det kanske mest intressanta inslaget i Castoriadis tänkande är hans fokus på autonomi. Både individen och kollektivet kan uppnå autonomi, bland annat genom självreflektion. Här finns en släktskap både med Stirner och Redbeard och med Upplysningsprojektet, men också med en demokratisk tradition som idag kan framstå som främmande och politiskt inkorrekt.

Från tjod till stat

There is no ‘State.’ There is the demos or the koinon of Athenians.
– Castoriadis om den atenska staten

Castoriadis påpekar nämligen att för de gamla grekerna var ”Aten” och ”Sparta” i praktiken synonymer för ”atenarna” och ”lakedaemonerna”. När man sade att ”Aten” gjorde si eller så, menade man i själva verket att atenarna gjorde det. Tillämpar vi samma synsätt på Sverige finner vi att ”Sverige” egentligen är svenskarna. Skillnaden är avgörande, och innebär ett paradigm- och perspektivskifte. Det är delvis detta bröderna Lindström beskrivit i Svitjods undergång och Sveriges födelse. Tjod betydde folk och övergången från Svitjod till Sverige var mer än enbart språklig.

Folket, tjod, skapar ett rike, fortfarande intimt knutet till folket och deras religiösa och kultiska traditioner. Riket kan ofta inkludera flera olika folk, men då med olika former av respekt för deras särart (vi kommer återkomma till riket som nordgermansk idé framöver). Men en historisk process av alienering hotar, där riket degenererar till en ren stat, en administrativ organisation, ofta med intressen rakt motsatta folkets.

När ett folk glömmer att de är staten, och överlåter dess skötsel åt små kotterier eller besynnerliga regelverk de aldrig fått ta ställning till, befinner de sig långt från det tillstånd av autonomi som är Castoriadis ideal. Castoriadis är då en värdefull påminnelse. Hans autonomibegrepp är den logiska politiska tillämpningen av Stirner och Redbeard, det befinner sig samtidigt nära både en radikaldemokratisk och en identitär tradition. Castoriadis var inte etnonationalist utan öppen för möjligheten att folket inkluderade nya medlemmar, men han var som ovan antytt också medveten om att detta inte är en självklar och oproblematisk process. Castodiadis påminner oss oavsett vilket om att sakernas tillstånd är ovärdigt vuxna människor. Om bruket att ”rösta” var fjärde år skriver han:

The present structure of power is alienating and atomizing; it relegates everyone to private life and childishness.

Utgår man från Castoriadis perspektiv har svenskarna reducerats till idioter, förvuxna barn utan del i sitt folks öde. Han påminner oss dock även om att så måste det inte vara.


  • 7
    Delningar