Jag knappar efter viss tvekan in adressen, och möts av en stor annons från ett spelbolag. Lyckligtvis befinner sig säkert inga av Aftonbladets läsare i riskzonen för spelmissbruk, annars skulle det kunna ses som en etiskt tveksam reklampartner. Men nog om detta, jag lägger chipspåsen åt sidan och klickar vidare till själva Aftonbladet. En plottrig massa av bilder och bokstäver möter mig, men jag lyckas snart fokusera blicken och få någorlunda överblick. Längst upp till höger möts jag av Robert Aschbergs anlete, han förklarar att ”mäklarna tror att vi är helt dumma”. Innan jag hinner utbrista att jag och miljonären Aschberg inte utgör något ”vi” vare sig socioekonomiskt eller ideologiskt har han försvunnit och ersatts av en annan nuna.
Blicken rör sig nedåt på sidan, jag informeras att ”stjärnan brösthånas efter vågad klänning”. Det är dålig, men i ärlighetens namn nyskapande, svenska, texten ”snälla, prata om mina bröst” låter mig dock ana att jag kanske inte tillhör målgruppen för artikeln. ”Sex säljer” hette det på det röda 70-talet, möjligen gjorde man då en annan värdering av detta än Aftonbladet gör idag.
En stort uppslagen rubrik låter mig få veta att ”ung man höggs ihjäl efter bråk”. Överhuvudtaget är det en hel del våld upptäcker jag när jag söker mig längre ner på sidan. Det är brutala knivattacker bland helgfirarna, upplopp, styckade kvinnor, terror och rån. I mer vänsterradikal teoribildning menade man ofta att ett fokus på sådana spektakulära händelser leder till en känsla av rädsla, och ökat stöd för ”lag och ordning-populism”. Men jag hinner inte fundera mer över detta innan jag får veta att det kan finnas porslinsfynd i mitt köksskåp. Olyckligtvis måste jag betala för att få läsa just den artikeln.
Jag läser vidare bland gratisartiklarna. Artiklar som ”Oj! Katastrof för Kim under galan” och ”Madeleine avslöjade hemlisen av misstag” väcker oundvikligen mitt starka intresse, jag ser det såklart inte som ovärdigt en vuxen människa att vilja veta mer om andras ”hemlisar”. Min reaktiva resa fortsätter, nu hittar jag Somar Al Nahers krönika där hon kräver en ursäkt av svenska staten för att hennes familj inte omedelbart fick uppehållstillstånd utan måste utredas först. Och herregud, så arg jag blir på Al Naher. Krönikan har i förbigående sagt varit lika effektiv, reaktivt sett, som artiklarna om ”brösthån” och den nya djurarten som har sex ”ända in i döden”. Flera borgerliga figurer, bland annat Billström, har tacksamt gripit tillfället att fjäska för växande opinioner genom att kritisera Al Nahers uppenbara övertramp.
Gradvis väcks en obehaglig misstanke, jag försöker skapa en mental bild av Aftonbladets tänkta läsare. Personen ifråga är fundamentalt reaktiv, och måste fås att klicka på olika länkar med hjälp av sex, våld, löften om pengar, löften om inblickar i andras privata sfärer eller ”hemlisar”, och irriterande debattartiklar a la Al Naher. Språkligt antas personen vara någonstans runt 10-årsåldern. Ett skrämmande faktum är att den tänkta läsaren framstår som minst lika infantilt reaktiv när man besöker konkurrerande Expressen. Den senare har idag lagt större fokus på motbjudande videoklipp av olika slag, bland annat mystiska maskar på en väg. Tilltalet är i varje fall än mer familjärt infantilt.
Båda tidningarna har till och från artiklar som delvis nyanserar bilden. Aftonbladet har idag exempelvis bjudit på artiklar om de amerikanska B52:or som är på väg till Sverige, ett svagt eko av den en gång så starka fredsrörelsen, bankernas storvinster, och en recension av alltid intressanta Edenborg. Expressen å sin sida har bjudit på artiklar om synnerligen svenska Sweden Rock och Anna Dahlgrens fortsatta angrepp på Aftonbladets ”debattmarodörer”. Inget av detta väger dock upp dessa båda tidningars delaktighet i en civilisationsfientlig process. Det är inte så mycket de åsikter som uttrycks i dem, som den tänkta läsare de både vänder sig till och aktivt bidrar till att skapa, som är problemet. Om denna infantilt reaktiva individ röstar på S, M eller SD är här inte det viktigaste.
Viktigare är det faktum att Nietzsches sista människor kan anas genom besök på Aftonbladet och Expressen, men att det postmoderna tillståndet gjort dem mer reaktiva än den gode europén kanske kunde ana. Oförmågan att förstå samtiden genom ett historiskt perspektiv är i varje fall tydlig, till Nietzsches beskrivning måste också läggas ett betydande inslag av oblomovitis. I vår tid är det kort sagt en emancipatorisk handling att sky kvällspressen som den kulturella och intellektuella pest den är.
Om skribenten: Joakim Andersen
