Libanon och mångkulturen

Okategoriserade

Den senaste tidens händelser i Libanon, och reaktionerna på dessa i Sverige, har tydligt demonstrerat de likheter som i dagsläget finns mellan Libanon och Sverige å ena sidan, och de flesta afrikanska länder å den andra.

Afrika 

Problemet i Afrika är som bekant att ”kolonialmakterna drog gränserna utan hänsyn till kultur och etnicitet”. Om man ska vara helt rättvis, och inte som den moderna vänstern drivs av ett ressentimentbaserat behov av att ständigt kunna kritisera europeiska länder, så kan man tillägga att det hade varit väldigt svårt att dra gränser i Afrika som skapat etniskt homogena nationer. På så vis påminner situationen om den i Jugoslavien före den våg av krig som under slutet av 1900-talet förvandlade ett antal mångetniska stater till etniskt homogena sådana. De etniska grupperna bor kort sagt huller om buller, i enklaver, som minoriteter, et cetera, bland varandra.

De dåliga gränsdragningarna har hur som helst lett till att de flesta afrikanska länder är mångetniska, vilket även vänstern identifierat som en av orsakerna till att de härjas av inbördeskrig, korruption, nepotism, och stampolitik (det är alltså lättare för den moderna vänstern att inse mångkulturens politiska effekter på lite avstånd, helst på en helt annan kontinent). När dessa länder blir demokratier så kommer människor att rösta på politiker från den egna stammen/folkgruppen, och dessa politiker har därefter en ful tendens att gynna sin egen stam när de väl fått makten. Man kan alltså säga att dessa politiska system har en tribalistisk essens. Det enda sättet för mindre stammar är då ofta öppet uppror om de vill förändra status quo och resusrsfördelningen, och om man skrapar lite på ytan i många afrikanska inbördeskrig så rekryteras deltagarna på de olika sidorna utifrån stamtillhörighet snarare än ideologi (ideologier är snarare något man använder som ”etiketter” för att vinna stöd från rikare länder). Det är också på detta sätt man kan förstå de vitas verklighet i Sydafrika och Zimbabwe. De har alltid varit en stam bland flera, men har idag gått från att vara ”the great white tribe” till att vara små men rika stammar. Att övriga stammar i det läget utnyttjar deras fåtal och svaghet till att rovföra sig på dem borde inte förvåna ens en vänsterpartist. I parentes kan tilläggas att apartheid trots sina inslag av ekonomisk exploatering hade en grundtanke som påminner mycket om den jag föreskriver för Afrikas länder (alltså hemländer och liknande). Ett tecken på detta är ju att de svarta fått det ekonomiskt sämre sedan det avskaffades.
Det förmodligen effektivaste sättet för de afrikanska staterna att hantera sin mångetniska verklighet vore att ”gilla läget”, att införa representationssystem som garanterar varje stam ett visst inflytande och en viss resursfördelning, snarare än att försöka tillämpa ett politiskt system som utvecklats i etniskt homogena stater i Europa. Den europeiska demokratin bygger på individualism, och den bygger i sin tur på att alla tillhör samma ”stam”. Så ser inte verkligheten ut i Afrika, och därför bör man arbeta med system som bygger på garanterad representation, och olika former av självstyre och federalism (ett exempel är att de vita i Sydafrika bör få en egen delstat, och att Darfur, södra Sudan, ajolefolket i Uganda och Somaliland i norra Somalia bör få detsamma). Detta lär dock bli svårt att genomföra så länge Afrika i praktiken kontrolleras av den globala maktstrukturen, både ekonomiskt och politiskt.

Libanon som typexempel på den mångetniska statens problem

Som de flesta vet är Libanon idag utsatt för en invasion av Israel, och har tidigare slitits sönder av ett långt inbördeskrig. Man kan inte förklara detta utan att jämföra med Afrika. Libanon är en mångetnisk och mångreligiös stat, där finns flera kristna grupper (bland dem är maroniterna störst), sunna- och shiamuslimer, och druser. Till detta kom under mitten av 1900-talet ett stort antal palestinska flyktingar. Det har alltid varit svårt att skapa stabilitet i Libanon som följd av detta, och landet har varit offer för sina grannländer genom att olika grupper varit beredda att alliera sig med mäktiga grannländer i kampen om makten. Således valde många kristna att stödja Israel under inbördeskriget, andra grupper valde sedan att stödja Syrien under dess ockupation av landet, och idag står det shiitiska Hizbollah Iran nära.

Utan dessa faktorer hade Israel sannolikt inte vågat invadera landet. Det som hade kunnat bli ett fullskaligt krig mellan två stater har därför kommit att anta formen av en konflikt mellan en stat (Israel) och en stat-i-en-stat (Hizbollah), med det libanesiska folket som offer, och den libanesiska staten som ogillande åskådare. Och hela tiden hänger skuggan av det förra inbördeskriget över landet, en skugga som när som helst åter kan bli fruktansvärd verklighet.

Libanon demonstrerar alltså med all önskvärd tydlighet hur instabila och svaga mångetniska stater är. Om man ska tro Göran Persson borde Libanon vara ”berikat”, men den som har ögon att se med inser snabbt att ett mångkulturellt samhälle är något man ogärna ser sitt land förvandlas till. Det hela för osökt tankarna till den tyske filosofen Carl Schmitt, som med sin Vän- och Fiendedistinktion skulle kunna förklara det hela. Enligt Schmitt är en politisk enhet en där alla har samma Fiender. Med Schmitts definition är det alltså tveksamt om Libanon är en stat, eller om det rör sig om flera stater-i-staten, som ibland ligger i öppet krig med varandra och ibland konkurrerar med fredligare medel. I parentes kan nämnas att det var denna politiska tanke som fick Schmitt att ställa sig bakom Tredje Rikets antisemitism, snarare än någon biologisk rasism. Han ansåg helt enkelt att de tyska judarna var en stat-i-staten, och man kan utan större problem tolka honom som att etnisk homogenitet normalt är en förutsättning för den gruppsolidaritet som krävs för att en politisk enhet ska kunna uppstå.
Sverige som begynnande mångkulturell verklighet – vad hade ni väntat er?
Efter att ha studerat Afrika och Libanon blir man onekligen en aning förbryllad när man ser den frenesi med vilken svenska politiker försöker förvandla vårt eget land till ett mångkulturellt dito. Alltså, falafel, reggae och kinesiska danser i all ära, men är det verkligen en berikning som är värd det politiska pris som Afrika ständigt betalar?

Att den uppluckring i den nationella solidariteten som Libanon demonstrerar, och den tribalisering av samhället som vi ser i Afrika, också börjar ta form i Sverige är både förutsägbart och alltmer tydligt. Detta blev inte minst tydligt då den svenska staten hämtade hem svenska medborgare från Libanon under krigets början. Många av dessa medborgare var inte etniska svenskar, och som förväntat var det då många etniska svenskar (och sannolikt även många från icke-libanesiska invandrargrupper) som inte såg med gillande på att resurser de bidragit med gick till en annan etnisk grupp. Talande för detta var den omröstning som DN hade med frågan “Ska staten betala alla kostnader för evakueringen av svenskar från Libanon?". Vid en tidpunkt hade 3450 personer röstat, och det var då bara 34% som röstat “ja". 60% röstade “nej". Det kan naturligtvis ha spelat in att många svalt den officiella myten där alla invandrare samtidigt är ”flyktingar”, och ansåg det en smula magstarkt att man semestrar i det land man flytt ifrån, men jag misstänker att det främst rörde sig om samma typ av tribal resurskonkurrens man ser i Afrika.
Det är därför med en känsla av ”och?” som man läser Nisha Besaras krönika om reaktionerna på det hela. Om man sammanfattar har Nisha fått en mängd arga brev av svenskar som inte vill betala för libaneser, och som i brist på en offentlig debatt väljer att maila henne istället. Nisha har inte förstått hur multitribala samhällen fungerar, eller skillnaden mellan etnisk svensk och svensk medborgare, och blir både förvånad och upprörd av detta. När man är någorlunda insatt i hur mångkulturella samhällen fungerat genom historien, blir man däremot inte likaförvånad. Alltså: i mångtribala samhällen vill olika stammar inte betala för varandra. Sverige är inget undantag.
http://www.aftonbladet.se/vss/ledare/story/0,2789,860622,00.html

På samma vis avslöjar Jan Guillou mer om vad som sker under ytan i Sverige, när han i sin krönika gör gällande att runt 40% av danskarna är främlingshatare och att breven till Nisha antyder att summan är lika stor i Sverige. Skillnaden som Guillou ser är främst att makthavarna i Sverige frenetiskt motarbetat att denna opinion i Sverige fått ett politiskt uttryck. Det kan tyckas märkligt att den före detta maoisten Guillou på detta vis hyllar makthavarnas tystande av folkviljan, och han gör även i sin artikel felaktigt gällande att Nationaldemokraterna är någon sorts sionister. Guillou missar även att revolutionär nationalism normalt inte bygger på fördomar mot exempelvis muslimer, utan på solidaritet med förtryckta folk och nationer (vilket helgens nationalistiska demonstrationer till stöd för Libanon borde demonstrera med all önskvärd tydlighet för den gamle maoisten). Men trots allt detta stödjer han indirekt, med sina 40%, insikten i att även Sverige håller på att förvandlas till en mångetnisk stat där solidariteten bryts ner och där etniska och politiska grupper blir alltmer schmittianskt politiska. Precis som i Uganda, Sudan och Libanon. Grattis.
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,861145,00.html

För den som vill läsa mer om Carl Schmitt:

http://anark.motpol.nu/?p=13

http://oskorei.webblogg.se/110306120515_carl_schmitt_och_det_politiska.html

http://oskorei.webblogg.se/090306144757_carl_schmitt_och_suvernen.html

http://oskorei.webblogg.se/110206142754_den_starka_staten_och_de_allra_s.html