Kärnfamiljen, igen

Okategoriserade

Ett återkommande intresse för de bistra figurerna bakom webblogg Oskorei är frågan om olika familjeformer, och då särskilt angreppen på kärnfamiljen och den monogama romantiska kärleken. När detta ämne diskuteras i den svenska ankdammen brukar diskussionen sällan röra sig bortom ytliga och ointressanta klyschor som ”frihet” och ”eget val”, men det är egentligen en betydligt mer komplicerad och viktig fråga än så, som har avgörande effekter för hela samhället. Det så hyllade ”egna valet” brukar också gå att förklara genom att studera det omgivande samhällets värderingar, ekonomiska uppbyggnad, et cetera. Särskilt ”eget” brukar det egentligen heller inte vara (i varje fall brukar ”valen” bli väldigt snarlika). Dess effekter på samhället är hur som helst avgörande när det gäller ”valet” av familjeformer.

Gruppevolutionära perspektiv

Detta borde vara uppenbart, eftersom det är i familjen de nya generationerna formas (eller inte uppstår överhuvudtaget). Olika familjeformer formar då olika typer av personer, och man kan misstänka att olika familjeformer rentav är olika lämpade för uppgiften (nej, alla är inte ”lika värda och lika bra”, inte ens familjeformer). Detta är egentligen inga revolutionerande tankar, redan Bettelheim intresserade sig för vilken typ av personligheter de mest radikala israeliska kibbutzerna formade (i dessa kibbutzer var familjen upphävd, och barnen uppfostrades kollektivt). Samma synsätt kan med fördel tillämpas på dagens Sverige.

Fokus på dessa mer storskaliga och långsiktiga effekter av olika familjeformer kallas ibland det gruppevolutionära synsättet, och har bland annat studerats av professor Kevin MacDonald. Bland hans slutsatser finns att den nordeuropeiska kärnfamiljen är mer lämpad för formandet av kvalitativa och friska personer än mer diffusa och amorfa ”fria” former (i varje fall gäller detta bland nordeuropéer). Han ser därför angreppen på kärnfamiljen och hyllandet av ”den sexuella revolutionen” som, de facto, angrepp på de nordeuropeiska folken. Detta har tidigare tagits upp på bloggen i inlägget Polyamori ur ett nordiskt perspektiv.

Psykologiska perspektiv

Parallellt med det gruppevolutionära perspektivet kan man urskilja ett mer individuellt perspektiv, där man intresserar sig för ”den sexuella revolutionens” effekter på individnivå. Intressant är att det inte heller här tycks vara så att någon egentligen mår särskilt bra i det långa loppet av den ”frihet” som familjens fiender talar sig varma för. Detta ser man bland annat i självbiografier av ”polyamorösa” personer (både Neil Strauss bok Spelet och Caveh Zahedis märkliga film I am a Sex Addict har huvudpersoner som gradvis inser det meningslösa i det polyamorösa idealet).

I dagens Aftonbladet tar psykologen Alf B Svensson upp det mer psykologiska perspektivet på kärnfamiljen, i artikeln Smutskasta inte familjen. Den innehåller en del intressant statistik, och får även ses som ett tecken på att reaktionen mot de mer extrema formerna av feminism och ”queerteori” långt om länge börjat även i vårt land. Ett gruppevolutionärt perspektiv i de etablerade media får man däremot troligtvis vänta ytterligare några år på.