Schmitts filosofi, den juridiska och den teologiska, utgår ifrån nödvändigheten av att hålla stånd mot antikrist och samtidigt lära människorna ett skeptiskt förhållningssätt gentemot politisk förkunnelse och till politisk förkunnelses förkunnare. Schmitt ser den demokratiska staten som skådeplats för smarta medborgare vilka föredrar agera egoistiskt och hycklande. Schmitt utgår ifrån dystra erfarenheter från 1917, då han tjänstgör vid bayerska krigsministeriet för att övervaka fredsfanatiker och andra utopister. Schmitt filosoferar över sådana praktiska erfarenheter över vilka få av hans vedersakare förfogar och han vet att avvikelse från det demokratiska regelsystemet är viktigare än följsamhet gentemot regelsystemet, därför att endast avvikaren förmår och förstår att antingen rädda eller förinta regelsystemet. Ur denna vetskap och ur denna filosofi, tror sig anti-schmittianerna hämta krut hämta krut för att fylla krutpulverpungen: att anti-demokratin är detsamma som prototalism.

Schmitt är en lojal jurist som försöker rädda vad som räddas kunde i samhällen som snabbt gick undergången till mötes, det revolutionära Tyskland efter 1914, Weimarrepublikens Tyskland och nationalsocialisternas Tyskland. Proudhons «Il est surprenant qu’au fond de notre politique nous trouvions toujours la théologie», skulle även kunna vara Schmitts facit för en världsordning där tolerans och riktlinjer, garanteras.

Staat, Grossraum, Nomos är fackmässigt redigerad, där tidiga essäer om författningar och diktaturer, framför allt om den diktaturpotential som gav den tyska Rikspresidenten rätt att utifrån artikel 48 i Weimarförfattningen förvandla den bräckliga demokratin till diktatur, är av stort och aktuellt intresse.

En annan avdelning handlar om politik och idéer, det vill säga framför allt om nationalsocialismens maktpotens, där Schmitt analyserar det moderna statsbegreppet, aktuellt också i genomsocialdemokratiska samhällen.