Den i vår tid så omhuldade ”värdegrunden” har ju ofta satts under lupp på Motpol. Utanför denna sfär finns emellertid talrika forskare som också granskar denna grund. En av de främsta torde vara Mats Alvesson, professor i organisation och ledning. I sin bok Tomhetens triumf (2011) sammanställer han sina rön. Och i det senaste numret av Chefstidningen spinner han lättsamt vidare på temat:
”Vi lever i en tid av grandiositet. Det som är vardagligt och mediokert ska packas om så att det ska bli så tjusigt som möjligt. Titlar, yrkesgrupper och utbildningar ska låta finare än vad de är. Man går inte på kurs, man kompetensutvecklar sig. Man ger inte varandra goda råd, man coachar varandra. En fråga är inte bara ’viktig’, den är ’strategiskt’ viktig.”
Inom offentlig sektor tar sig detta besynnerliga uttryck. Som när en kommun beskriver sig med orden ”vi har en positiv människosyn”. Alvesson konstaterar det självklara, att historien visar att det aldrig har rått någon ”entydigt positiv människosyn. Människor är komplexa och mångfacetterade.” Vilket hänger samman med en ”realistisk människosyn”.
Det bästa för en verksamhet hamnar ofta i kläm mellan olika synsätt samt konflikträdsla hos chefer. Detta beror, enligt Alvesson, på att det ska se korrekt ut, utåt sett. Så att massmedier och inspekterande myndigheter inte ska kunna anmärka på något. Inom t ex pedagogiska verksamheter kan en rektor hamna i valet mellan en formellt behörig men olämplig pedagog, och en formellt obehörig men lämplig pedagog. Då väljs den behöriga.
Alvesson menar att mod och integritet blivit en bristvara orsakad av ”en politisk korrekthet” som påbjuder anställda att ”ha vissa föreställningar och åsikter. Självständigt, eget, kritiskt tänkande saknas.” Detta är ”ett samhällsproblem på bred front”, större inom offentlig sektor än i privat näringsliv där man har konkurrens och siktar på nöjda kunder.
Alvesson tar upp några vanliga myter och floskler. Bl a ”Vi lever i kunskapssamhället”, när verkligheten i själva verket handlar om att de flesta jobb ingalunda kräver långvarig utbildning; relativt enkla service- och administrativa arbeten kännetecknar arbetslivet.
För egen del leds associationerna till de många arbetsansökningar som plöjts igenom genom åren. Påfallande ofta beskriver de sökande sig som ”sociala”. När så görs, inför ett arbete med människor där själva premissen är att vara just social, väcks tanken på att det snarare handlar om ett behov hos den sökande av att själv få bekräftelse.
Lämna ett svar