Lästips: Claes G. Ryn

Okategoriserade

Vårt land lider en beklämmande brist på genuina konservativa tänkare, och det är inte förvånande att ett av de få undantagen inte längre bor kvar. Norrköpingsonen och professorn Claes G. Ryn lever och verkar istället i USA, vid det Catholic University of America där den för Motpols läsare bekante Paul Edward Gottfried var nära att bli professor.

I likhet med Gottfried har Ryn analyserat den neokonservativa skolan och dess påverkan på amerikansk utrikespolitik. De båda är överens om att de neokonservativa i grunden alls inte är konservativa, och att deras inflytande över politiken är skadligt. Ryn menar överhuvudtaget att amerikansk konservatism lider av en filosofisk och intellektuell fattigdom, som gjort att den saknat försvar mot de neokonservativa. Detta beror inte minst på att amerikanska konservativa ofta betonat det ekonomiska och det politiska (låga skatter, liten stat, och liknande), men ignorerat kulturella och moraliska aspekter. Historicisten Ryn återknyter här till Edmund Burke, och noterar att en hög moralisk nivå hos ett folk är en förutsättning för att de exempelvis ska kunna hantera frihet och en liten stat. Men denna moral har de amerikanska konservativa sällan brytt sig om att försvara, istället har de utgått från sin konstitution och inte så mycket mer. Denna, för att parafrasera Marx, filosofins fattigdom, har också gjort att den amerikanska högern många gånger framstår som ett rent redskap för mäktiga intressen. Den lovande Tea Party-rörelsen riskerar exempelvis att lida detta öde (något just Gottfried varnat för).

AÖ

Quite often I have lunch at a McDonald’s in one of the most affluent and pretentious suburbs in America just outside of Washington, D.C… On Saturdays many fathers do McDonald’s duty and older children come as well. My French café is transformed into bedlam. Near the playpen especially the noise rises dramatically. I have learnt when late to shut out the din, but sometimes I watch the scene in fascination. At the counter toddlers in strollers scream when parents do not give them French fries fast enough. Older children crawl on chairs and tables or rush about shouting and shoving while waiting for mom or dad to bring the food. Mothers and fathers scurry around, anxiously solicitous of their princes and princesses. They comfort the crying and apologize to little Ashley and Eliot for having taken so long… Yes, this picture has everything to do with U.S. foreign policy. This is the emerging American ruling class, which is made up increasingly of persons used to having the world cater to them. If others challenge their will, they throw a temper tantrum. Call this the imperialistic personality—if “spoilt brat" sounds too crude… But, surely, this rising elite has wonderful strengths. Are not its adults highly educated—about history, philosophy, geography, and world affairs—and masters of several languages? Do they not travel widely and have a keen understanding of other countries and regions of the world? Are they not sophisticated cosmopolitans suited to running an empire. Pardon the sarcasm.

– Ryn, Which American?

Ryn ger ett närmast drastiskt exempel på hur den amerikanska överklassen kommit att likna bortskämda barn i den korta men träffsäkra artikeln Which American? Han ger också ett intressant exempel på en amerikansk konservativ som betonade kulturella och moraliska faktorer i artikeln The Legacy of Peter Viereck. Här kan även nämnas Ryns artikel To Dreamworld and Back, en kort filmrecension som också visar hans realistiska antropologi och kritik mot den mano-depressiva kultur som dominerar vårt samhälle. För den konservative Ryn är människan en komplex varelse, inte ”god av naturen” utan med minst lika starka drifter som gör henne potentiellt ond. Att bli en god människa kräver därför ett ständigt arbete med den egna personen, något som alla civilisationer historiskt försökt underlätta genom både regler, mönster, normer, et cetera.

Intressant är att Ryn och hans inspirationskälla Babbit är mycket lästa i Kina, och att Ryns analys av neokonservatismen, America the Virtuous, orsakat en livaktig debatt bland kinesiska forskare.

Strauss och de neokonservativa

America turns its back on the past. What is admirable is the idea of America. For Irving Kristol, who claims to be an admirer of Strauss, the United States is ”ideological, like the Soviet Union of yesteryear.”
– Ryn, Who is Leo Strauss

Ryns analys av de neokonservativa är av stort värde. Han visar dels hur denna ideologi, och dess ursprung i Leo Strauss filosofi, överhuvudtaget inte är en konservatism. Den bygger på en universalism man ärvt från Platon, universella sanningar tillgängliga för en filosofisk elit. Dessa sanningar står samtidigt i motsättning till sådant som ”convention”, alltså de konkreta och historiska traditionerna i ett givet samhälle.

Ryn menar att det är den amerikanska konservatismens filosofiska fattigdom som gjort att amerikanska konservativa, rentav kristna, inte insett att en sådan ideologi inte är konservativ. Dels är den i sak felaktig, då det inte alltid finns en motsättning mellan det universella och det partikulära (ofta uttrycks det universella, exempelvis det sköna, genom det partikulära). Dessutom leder den till en rent fientlig inställning till ett samhälles traditioner, och en vilja att ersätta dem med nya. Neokonservatismen är revolutionär, och många av dess anhängare var också på sin tid trotskister.

Ryn beskriver också den tonvikt Strauss lade på osanningen som filosofisk metod. Eftersom filosofens sanningar ofta är impopulära, kan de inte presenteras för den okunniga massan. Istället måste filosofen tala med ett språk till massan, och ett annat till de invigda. Detta ger nya perspektiv på sådant som de neokonservativas tal om ”massförstörelsevapen” i Irak. Den invigda eliten ville ha ett krig mot Irak, men kunde inte få det utan vissa osanningar. Samtidigt har de neokonservativa försökt omdefiniera den amerikanska identiteten från en historisk till en ideologisk. Detta i sin tur ska underlätta för de neokonservativa utrikespolitiska projekten.

The capitalist oligarchy greatly benefited from the removal of the old civilizing pressures and restraints. It could acquire and expand its power as traditional civilization’s hierarchy of values began to lose its vitality and as the corresponding old elites had to withdraw from their gatekeeping roles.
– Ryn, Discrediting and Replacement of the Western Elite

Intressant är också Ryns skildring av neokonservatismen som ett redskap för en relativt ny elit när denna ersatt en äldre, mer traditionell elit. Detta utforskas i artiklarna From Civilization to Manipulation: The Discrediting and Replacement of the Western Elite och Leo Strauss: The Philosopher as Conspirator. Den äldre eliten var i jämförelse med den nya en aristokrati, och hade samma inställning till den mänskliga naturen och civilisationen som Ryn. De såg därför ner på grupper som i första hand drevs av penningbegär och inte såg till det gemensamma bästa. Ryn noterar att den nya ”eliten” som tagit deras plats har personliga och kollektiva egenskaper som ingen historisk elit skulle uppskattat hos sina medlemmar. Han skriver: ”Published reports indicate that the movers and shakers on Wall Street have not only become singularly focused on maximizing profits and income. The crude, abrasive and foulmouthed personal behavior pervasive among these actors also confirms the great distance between them and the aristocratic, well-rounded personality that and older Western society admired.”

Ryn gör ingen etnisk analys, men det torde vara lika allmänt känt som tabu att nämna att både Strauss och ett flertal neokonservativa varit av judisk börd, och att denna etniska grupp under 1900-talet i hög grad ersatt en äldre elit av såkallade WASPs (White Anglo-Saxon Protestant). Neokonservatismen har här fyllt en praktisk funktion, något som studerats mer ingående av professor MacDonald. Samtidigt rör det sig naturligtvis inte om en homogen etnisk grupp som samfällt agerat mot det traditionella USA, då exempelvis en Paul Gottfried har samma etniska bakgrund som Leo Strauss men nått helt andra filosofiska och politiska slutsatser.

Sammantaget är i varje fall Ryn en givande bekantskap. Hans realistiska syn på människans natur och civilisationens roll, liksom hans analys av neokonservatismens världsbild och realpolitiska funktion är av värde, inte minst i en situation då neokonservatismen hotar att påverka även svenska politiker. Inte minst ser vi det i reduceringen av det svenska från det historiska och konkreta till ett antal universella, i grunden liberala, värden. Vi ser det också i den tendens att vilja genomdriva dessa universella värden globalt som bland annat motiverar vår insats i Afghanistan. Mot dessa tendenser är både den svenska borgerligheten och många såkallade nationalister lika filosofiskt hjälplösa som de amerikanska konservativa Ryn beskriver. Ryns historicism är här ett användbart intellektuellt motgift.

CGR