Under nittonhundratalet och in i vår tid har det sköna, sanna och goda hantverket varit bannlyst från den exklusiva konstarenan, det vill säga vår tids konstsalong. Detta har i viss mån diskuterats, om än alldeles för lite.
Dagens konstteori har förvrängts lika mycket som var fallet i det totalitära Kina under kulturrevolutionen.
Sant är falsk, fult är vackert, gott är ont och så vidare. Personkult, politiska och ideologiska intressen och krafter sammanflätade med kommersiella profitintressen styr och har styrt marknaden. Maktarrogansen har kanske aldrig varit värre i konstvärlden än i våra dagar.
Den konsthistoria som de flesta av oss kommer i kontakt med under skol- och studieår främjar inte heller en särskilt ödmjuk och öppen syn på ämnet. Särskilt gäller detta ju närmare vår tid vi kommer.
Om vi börjar vid slutet av artonhundratalet får vi lära oss att konsthistorien se ur ut ungefär så här: Manet, Monet, Cézanne, Kandinsky, Malevich, Matisse, Picasso, De Kooning, Jackson Pollock, Andy Warhol och några till.
Vanligt är att ju mer någon läst om dessa ”stora konstnärer”, desto mer insnöade och insyltade blir vederbörande i pseudointellektuella rundgångsteorier.
Sällan nämns viktiga fakta som är nödvändiga att känna till om man ska kunna förstå varför den moderna konstscenen ser ut som den gör.
Men här och var sipprar den skamliga sanningen fram.
T.ex. I Der Speigel, nr 38, 1997 så publicerades artikeln" Sie schufen ein Monster"(De skapade ett monster) med anledning av CIA:s femtioårsjubileum. Artikeln klargör bortom allt tvivel CIA: s inblandning i utformningen av den moderna konstscenen i Europa. Man kan vara säker på att utan denna säkerhetstjänsts inblandning hade Europas kulturliv idag sett mycket annorlunda ut.
Detta är i sig givetvis ämne för en hel bok, och för den intresserade kan rekommenderas att t.ex. studera Jackson Pollocks CIA-stödda karriär på konstscenen, eftersom hela hans konstnärskap är en väl dokumenterad CIA-produkt.
Om man lyssnar till våra konstorakel, är det lätt att få uppfattningen att all konst i världen bara är en massa ovärdigt trams och snusk, hur lukrativ den än må vara.
Men ett gott konstverk kan tack och lov födas långt utanför salongens unkna sfär, det kan hittas där man minst anar och där ingen säger att man skall leta.
I denna artikel har jag således valt att se på några konstnärer och konstnärskap helt utanför ramen för vad som överhuvudtaget definieras som konst i finsalongen, med undantag av Käte Kollwitz som åtminstone postumt har släppts in till salongens foajé. Men samtliga följande exempel behandlar en tematik på duken som åtminstone jag känner mig svältfödd på, nämligen bildkonst som har något viktigt att berätta.
Käthe Kollwitz
Jag börjar med Käthe Kollwitz som föddes i Tyskland år 1867. Denna konstnärinna förlorade sin ende son under första världskriget. Det kom att prägla både hennes motivval och hennes pacifistiska engagemang. Kollwitz hade klara vänstersympatier men var aldrig ansluten till något politiskt parti. Framförallt var hon en lidande, kännande mor och människa som förlorat sitt enda barn. Genom sina bilder uttryckte hon sin egen och en allmänmänsklig sorg. Käte Kollwitz var också en oerhört skicklig tecknare som är värd att studera för alla som vill fördjupa sig i teckningskonsten. Hon arbetade ofta endast med kol på papper.
Under nazistregimen fick hon inte ställa ut sina alster, kanske "talade" hennes bilder för djupt om smärtan?
Intressant i detta sammanhang är att hon inte nämns eller visas särskilt ofta i vår tid heller. Jag vet också att konstkritiker idag inte sällan menar att själva motivet, mor med barn, är nazistiskt och bör bannlysas. Käte använde också det figurativa form- och bildspråk som i allmänhet inom konstvärlden brukar förses med epitet som hötorgskonst, nazikonst och kitsch.
Gissningsvis har Käte Kollwitz dock ett visst skydd postumt av att hon så att säga stod på rätt sida när det begav sig, även om få inom konstvärlden lyfter ett finger för att visa på storheten i hennes konst.
Käte Kollwitz: "Woman with dead child",
nedan "Kopf eines Kindes in den Händen der Mutter"
Anmärkningsvärt är att när många kritiker och andra invigda betraktar konst gör de det som vore de robotstyrda visuella analfabeter.
Först kategoriserar de ett verk utifrån det material det är gjort utav, sedan i grova vulgära kategorier. Endast sällan ser de till det oerhört rika språk som teckning, måleri och skulptur verkligen är. Varje penseldrag kan berätta något. Är det känsligt, lugnt, aggressivt, intensivt, vänligt eller kanske eftertänksamt utfört? Detta varierar i det oändliga från individ till individ oavsett tidens konventioner. Färg- och valörnyanserna kan också variera i det oändliga och finns i lika många kombinationer som konstverk på jordklotet, med undantag av en drös modernistiska verk som bara har en färg och en valör.
Även i ett föreställande konstverk kan man se abstrakta motiv, och klarar man inte det vid första ögonkastet är det bara att vända bilden upp och ner och försöka igen!
Ger vi ett konstverk tid tror jag dock de flesta av oss kan se, känna när dess abstrakta dimensioner samspelar väl med dess konkreta innehåll, allt känns rätt och sant. Vi märker också när motsatsen råder, verket upplevs som falskt och disharmoniskt. Detta kan förstås ske på ett ganska omedvetet plan.
Nikolai Getman
En annan konstnär som verkligen förtjänar att ges uppmärksamhet är Nikolai Getman. Han föddes i Ukraina år 1921 och gick på konstskola under trettiotalet. Under kriget skickades Getman till fronten en kort tid, men hamnade senare i Sovjetkommissionen där han arbetade med att restaurera konst som stulits eller förstörts under kriget.
Kort efter krigsslutet träffade han några konstnärskollegor på ett kafé varpå en av dessa gjorde en skämtteckning av Stalin på en servett. Någon förbipasserande såg detta och angav sällskapet varpå Nikolai Getman anklagades för agitation och antisovjetisk propaganda. Han dömdes till tio års fångläger, plus fyra år som medborgare utan rättigheter.
Nikolai Getman tillbringade några fruktansvärda år i dödslägren i Sibirien, men hade turen att överleva. År 1953 blev han fri. Sedan den dagen ville han måla sina minnen från tiden som lägerfånge. Att göra det var förbjudet i Sovjetunionen, men Nikolai arbetade i hemlighet med detta projekt under fyrtio år! Inte ens hans fru kände till det.
När Sovjetunionen fallit samman och Ukraina åter var en självständig nation blev Nikolai avrådd från att ställa ut dessa bilder. Man skulle inte väcka den björn som sover, hette det. Vissa menade till och med att han riskerade att hamna i lägren igen om han visade bilderna.
I Väst var förstås intresset också svalt. Slutligen fick han ställa ut dem i Holland år 1994.
Hans starka målningar är både stora konstverk och vittnesmål från ett fasansfullt brott mot mänskligheten.
Man kan fråga sig varför till exempel Picassos Guernica alltid nämns som exempel på protestkonst mot krig och mänsklig förnedring när det finns så många bättre, starkare och viktigare konstverk världen över som behandlar detta ämne? Nikolai Getman målade för att vi ska minnas och se de modiga människor som gick under, de som världen glömde och fortfarande blundar för.
Straff med mygg:"Denna dödande tortyrmetod kallades "lilla myggan". För minsta småsak, som till exempel ett fult ord till en vakt, kunde en fånge bli upphängd i ett träd åt de enorma myggsvärmarna i Sibiriens ödemark. Inom en timme tog man ner fången men då hade denne förlorat så mycket blod att endast en långsam och plågsam död väntade. Detta straff utövades mitt i de andra fångarnas åsyn."
"Sista smörjelsen" "Begravningsritualen för de politiska fångarna var snabb och enkel. Man satte en lapp med fångens nummer på den döde fången och placerade den i snön en bit från lägret. Fången i denna målning transporterar en död medfånge på en släde till de snöiga kullarna för begravning. Kropparna efter dem som svultit ihjäl var så lätta att det var möjligt att dra iväg med flera åt gången."
"Fångtransport" "Miljoner fångar blev transporterade med järnvägen till lägren. Resan kunde ta upp till femton dagar. Fångarna packades trångt i boskapsvagnar. Tågen stannade var fjärde dag. Det rådde brist på mat och vatten. Fångarna kunde när som helst bli dömda till döden för en småsak och lämnas att dö i permafrosten. Det rådde också brist på kläder så endast de unga och starka hade en chans att överleva. Fångarna i denna målning sitter i snön i väntan på vidare transport. Det var sed i Gulag lägren att sortera fångarna i grupper om fem."
"Magadans kullar (Golgata)" "Man hade hittat guld och en guldgrävarstad anlades. Slavarbetskraft användes för att bygga en väg från Magadan till guldbrytningen. Detta arbete i permafrosten var oerhört hårt. Fångarna svalt och tvingades arbeta långa dagar med mycket enkla verktyg. Tavlan vill visa att vägarna var byggda av människoben, att alla kullar, dalar och vägar i Magadan representerar mänskligt liv och kan vara platsen för en människograv. Solen är förmörkad och symboliserar mörkret och ondskan som ligger som en skugga över Sovjetunionen. Korset representerar den enorma börda fångarna måste bära. Det symboliserar också Kristi vandring upp för Golgata."
Muralmåleri
Muralmåleriets historia är urgammal, grottmålningarna är kanske de första, men alla de stora världskulturerna har haft muralmåleri: Gamla Egypten, Inkafolket, Mayafolket och givetvis det Antika Grekland och Rom. Fjortonhundratalsmålaren Albertus Pictors kyrkväggar är ett Svenskt exempel.
En Muralmålning kan utföras direkt på en vägg och kallas då för fresk eller så kan den målas på en stor tavla som permanent monteras på en vägg. Idag förekommer muralmåleri i stor omfattning t.ex. i Nordirland och Latinamerika.
Ofta framförs kraftfulla, symbolladdade motiv, inte sällan med något oppositionellt politiskt budskap.
Här lever måleriet.
I muralmåleriet gäller det att bli förstådd, kanske för att man här inte har något skydd av pseudointellektuella teorier eller säkerhetstjänster och andra starka krafter.
Det är inte alltid vackert eller subtilt, men hur som helst finns här ett tydligt berättande bild- och målarspråk som sällan ses i salongen.
Unionistisk väggmålning i Shankill Road Belfast som påminner om de våldsamma kravallerna augusti 1969
Nationalistisk väggmålning Falls Road. Hyllning till de tre IRA medlemmar (Dan McCann, Seán Savage och Mairéad Farrell) som dödades 6 mars 1988 av SAS-soldater i Gibraltar. De begravdes på Milltown Cemetery
En annan muralmålning jag själv fastnat för är gjord av en Boliviansk, indiansk katolsk präst vid namn Juan Delfin i byn El Alto norr om huvudstaden La Paz.
Juan Delfin gjorde målningen i protest mot massakern av hans eget folk i samband med ett uppror år 2003. Girighet, landsförräderi och amerikanska intressen låg bakom massakern. Juan Delfin deltog själv i upproret genom att ta hand om och ge skydd åt sårade i en kyrka.
Själv förklarar han sin bild så här. ”De dödade oss men vi försvarade oss med pututohornet (som är ett indianskt traditionellt musikinstrument), med våra knytnävar, vår röst och vår flagga" Han pekade åter mot tavlan och fortsatte.
”Vi har vår flagga mot USA. Och här på tavlan är USA: s flagga som vi är emot därför att de har satt oss i den situation vi befinner oss i.”
Han hötter med näven och säger ”det här är vi” och pekar på den indianske mannen på tavlan som gör likadant.
Själv tycker jag den här tavlan har en stark utstrålning. Verkligen intressant med detta kraftfulla måleri, de talande indianska, nästan arketypiska ansiktena och den dramatiska symbolladdade kompositionen. Här finns ingen plats eller tid för fåfänga och koketteri, utan här är det allvar, stolthet och kamp på liv och död.
Juan Delfin använder ett figurativt, och i flera avseenden ett nationalistiskt, traditionellt bildspråk. Gör det honom till högerextrem? De sydamerikanska nationella upprorsrörelserna brukar ju annars förknippas med socialism och vänster fastän deras kamp mest handlar om deras folks rätt till frihet och självbestämmande (precis som allas vår kamp).
Slutord
Juan Delfin , Nikolai Getman, Käthe Kolwitz och de Irlänska muralmålarna har alla en gedigen erfarenhet av vad de gestaltar, deras budskap handlar om kamp och upprättelse för den nedtystade människan.
Motsatsen till detta finner vi bland annat hos vår "kulturelit" där det enda som uppmuntras är att hylla maktideologierna och att skåda sin egen navel. I dagens konstsalong har man valt att vända på begreppen och kallar den lilla människans konst totalitär, medan den brutala och vulgära statskonsten som premieras, kallas rebellisk.
Kriterierna för vad som är bra och viktigt lyser ofta med sin frånvaro i konstvärlden, men tas fram vid behov och används godtyckligt huller om buller, till exempel när någon misshaglig konstnär ska sågas eller när någon idiot ska höjas till skyarna.
I mitt arbete med undervisning i teckning och måleri på olika studieförbund har jag kommit i kontakt med människor i alla åldrar, det rör sig om mer än 1000 personer genom åren. Samtliga, oavsett ålder, kön och etnicitet har haft en inre drivkraft att begå en "konstnärlig dödssynd", nämligen en strävan att "måla så folk förstår". Till och med elevens politiska hemvist tycks ovidkommande när vederbörande ställts framför ett staffli. Så kallat vanligt folk verkar inte ett dugg intresserade av att skapa utifrån modernistiska mallar!
Men i konstvärlden föraktar man det "enkla folket" som inte förstår sig på "bra konst" trots att det
inte finns några konsekventa kriterier för vad som är god konst förutom graden av personkultstatus.
Mindre motståndsrörelser mot den vidskepliga institutionaliserade konstvärlden har sett dagens ljus men dessa har hittills haft en tendens att fastna i teknikfetischism, snobbism och ängslighet . Självklart är teknikerna lika viktiga i bildspråket som i andra språk och uttrycksformer, likväl ska det finnas plats för olika dialekter, sanningssökande och kraftfulla uttryck för välriktade protester. Vi ska inte heller glömma att förbjudna sanningar ibland hittar sin enda utväg just genom konsten.
Jag vill avsluta med en vision: låt alla blommor blomma men rensa bort de i plast, inklusive alla bladlöss i plast . Då skulle kulturen åtminstone kunna ha en chans att återfå sin värdighet och mening.
/Markus Andersson
Källor:
DER SPIEGEL 38/1998
http://www.spiegel.de/spiegel/print/d-8779508.html
Käthe Kolwitz
http://www.kaethe-kollwitz.de/
Nikolai Getman
http://www.artukraine.com/paintings/getman.htm
Muralmåleri
http://sv.wikipedia.org/wiki/Muralm%C3%A5leri
Juan Delfin i John Pilgers film “War against democracy"
http://video.google.com/videoplay?docid=-3739500579629840148
Om skribenten: Markus Andersson
