Sorgens kammare

Filosofi, Inrikespolitik, Kristendom, Kultur, Litteratur, Natur, Recensioner, Rekommenderat, Samhälle

Jeremiah Karlsson torde vara känd bland en del av Motpols läsare genom sitt band Wirdarne. Musiken genomsyras av en säregen atmosfär som bör göra Wirdarne till en givande bekantskap för vänner av både folkmusik, neofolk och black metal. Jeremiah är även författare, bland de skönlitterära verken finner vi Sorgens kammare. Det är en ambitiös bok, där ansatsen motsvaras av genomförandet. Sorgens kammare följer flera trovärdigt skildrade personer under en serie avgörande händelser och val, där deras öden visar sig vara mer sammantvinnade än man inledningsvis kunnat tro.

Sorgens kammare

För mycket ska inte avslöjas om handlingen, annat än att den är både spännande och oförutsägbar (i synnerhet i slutet av boken gör detta, i kombination med att huvudpersonerna levandegjorts väl, att det blir läsning som berör). Huvudpersonerna är väl skildrade, och skiljer sig ganska mycket åt. Där finns en socialsekreterare, Edvard, ansatt av både ensamhet och tvivel. Genom Edvard och hans kollegor får vi en intressant inblick i socialtjänsten och situationen för de människor som arbetar där. Det framstår som en värld där det är lätt att gå under, men skildringen är givande. Bland huvudpersonerna finns också en black metalmusiker, Gabriel Grav, som söker en kompromisslöst autentisk tillvaro bortom lögnerna som genomsyrar så mycket av mänsklig samvaro. Han är en filosof, och även om man anar att hans världsbild formats av sorg och trauman tillhör han bokens behållningar. Genom Gabriel Grav blir bokens karaktär av idéroman där olika perspektiv på livet ställs mot varandra extra tydlig och effektiv. Bland huvudpersonerna finner vi också en ung flicka, Mirjam, som oplanerat blir gravid. Hon kommer från en familj som socialtjänsten redan har en färdig bild av, de ser den som ”bristfällig” och präglad av det sociala arvet. Hennes graviditet sätter igång det skeende som är bokens kärna. Mirjam är övertygande skildrad som en ung och rastlös men samtidigt tänkande och kännande person som söker sin egen väg i livet. Dessa tre är handlingens huvudpersoner, kring dem finns bland annat familj och kollegor. Särskilt intressanta är två av socialsekreterarna. En av dem har vänt samhället och dess hets ryggen och framstår som en filosof i stil med Thoreau. Den andre är äldre och drivs av samhällets förändringar, av konkurrensens framfart och nedskärningarnas effekter, till upprepade vredesutbrott. Även Gabriels far, en präst som brottas med sin tro efter förluster, är inkännande skildrad. Så även hans politiserade vän, även om hans radikalisering slutar i tragedi och Gabriel har svårt att sympatisera med den.

Detta är alltså inte en explicit politisk bok, men det finns ett par mycket givande aspekter även för den samtidsintresserade. Dels får vi en initierad inblick i socialtjänsten och situationen för de socialsekreterare som arbetar med barn. Det är lätt att som utomstående underskatta svårigheterna i deras arbete, där de med begränsad information ska fatta beslut som kan påverka familjer och barn på ett avgörande sätt. Men det är också lätt att institutionaliseras, att låta slentrian och omedvetna klassfördomar påverka de bedömningar man som socialsekreterare gör. Båda dessa sidor skildras på ett nyanserat sätt i Sorgens kammare, vilket bidrar till läsupplevelsen. Samtidigt påverkas socialtjänsten av förändringar i samhället i stort, bland annat otillräckliga resurser för att kunna göra ett arbete som inte präglas av stress och missnöje. Edvards kollega reagerar med raseri på denna utveckling, liksom på den större tendens den är en del av (”kommunen var i spartagen som alltid”). Likheterna mellan deras och Gabriels faders yrke är kanske större än man spontant kan tro, även om byråkratin inte vill se detta.

Vid sidan av inblicken i socialsekreterarnas tillvaro är Sorgens kammare också en tilltalande idéroman. De olika karaktärerna ser på världen på olika vis, och deras olika synsätt skildras övertygande och ingående utan att ställning tas för något av dem. Det handlar bland annat om frihet och band, individ och kollektiv, ansvar och kärlek. Återkommande är den pågående förändringen av samhället, den som sliter sönder banden mellan människor och sätter konkurrensen i deras ställe. Ivan, den arge socialsekreteraren, vänder sig vredgat mot den nya människotyp som formats av detta, ”alla dessa nyutexaminerade apolitiska socionomer med tunnelseende som aldrig tänkte längre än dit näsan räckte. Det var en farlig samhällsklass, dessa de rotlösa.” Men konkurrensen gör också att många unga helt enkelt ger upp och gömmer sig hemma med sin dator istället för att ta del i skola och samhälle (det finns ett klassperspektiv i boken, men det är subtilt). Denna utveckling kan mötas med vrede och politik, den kan också mötas på ett mer individuellt plan. En av de mest intressanta karaktärerna är en ung socialsekreterare som helt enkelt hoppat av, med det symboliskt betydelsefulla namnet Natanael Weiland. Han är på sätt och vis en särling, som vänt åter till skogen och naturen, men han har också ett eget perspektiv på det andra tar för givet (detta förenar honom med Gabriel). Så konstaterar han att man kan hantera fattigdom på två sätt: ”antingen strävar man efter att bli rik, eller också ser man rikedomen i det lilla. Det första gynnar marknaden och det andra kanske bara gynnar den enskilde.” Hos Natanael och Gabriel möter vi ett mer civilisationskritiskt synsätt, de är båda närmare naturen och inser på var sitt sätt att platsen påverkar tänkandet. Smålands skogar och ödemarker är ständigt närvarande i handlingen. Så även poesin och musiken, både Arvo Pärt, Wagner och Mayhem dyker upp.

Sammantaget är detta en läsvärd bok. Den kan läsas som en både spännande och bitvis sorglig skönlitterär historia med trovärdiga och sympatiska karaktärer, det är skönlitteratur som berör. Boken kan också läsas som en kommentar till vårt samhälle, som en givande inblick i socialtjänstens för utomstående tämligen slutna värld och de dilemman socialsekreterarna möter. Eller som en idéroman i en tid präglad av konkurrens, atomisering och materialism. Oavsett hur man väljer att läsa den är Sorgens kammare en värdefull roman, och Jeremiah Karlssons författarskap väl värt att bekanta sig med.

Pin It