Carl Hamilton och det infantila samhället

Okategoriserade

En av det tidiga 2000-talets viktigare svenska böcker var ekonomen och debattören Carl Hamiltons Det infantila samhället, med den talande undertiteln Barndomens slut. Hamilton satte där ord på en utveckling de flesta av våra samtida med en diffus känsla av obehag bara anar, en utveckling som innehåller så vitt skilda inslag som dokusåpor, vuxna människor i mysbyxor, och barn som skär sig.

Hamiltons grundtes är att det senmoderna samhället river ner gränsen mellan de sociala kategorierna ”barndom” och ”vuxenliv”, och ersätter dessa med en sorts tidlös fas av ”tonår”. Detta innebär å ena sidan att barn tvingas bli vuxna/tonåringar för tidigt, å andra sidan att vuxna försöker vara barn/tonåringar hela livet.

Hamilton och Ariés

Hamiltons tes bygger på respekterade akademiker, inte minst fransmannen Philippe Ariés Barndomens historia. Ariés menar där att synen på barn och barndom genomgått flera förändringar historiskt. Under medeltiden sågs barn som små, inte sällan lustiga, vuxna, och kom tidigt att inordnas i den vuxna världen. Kärnfamiljen var vid denna tid heller inte särskilt vanlig, utan ofta bodde både äldre släktingar, pigor, och andra, under samma tak. Den höga barnadödligheten innebar bland annat enligt Ariés att föräldrar inte vågade investera känslomässigt i sina barn, då risken var så stor att de brutalt skulle ryckas ifrån dem.

Ariés menar dock att en ny syn på familj och barndom gradvis utvecklades i borgarklassen, där barndomen nu blev en egen, tydlig livsfas. Samtidigt blev gränsen mellan familjens medlemmar och de utomstående mer markerad. Detta är en tes som i många detaljer utmanats, Hamilton nämner bland annat att det alltid daltats med små barn och att barnadödligheten var fortsatt hög under den tid då det nya idealet började växa fram. I sina grunddrag tycks det dock vara en trovärdig teori, och Hamilton har stor nytta av den i sin analys. Med Ariés som utgångspunkt kan han nämligen visa att synen på barndom och livets olika faser förändrats historiskt, och det ger honom en nyckel för att förstå hur något liknande sker idag.

Det är också tydligt att Hamilton sympatiserar med den borgerliga erans syn på den långa (och relativt avskärmade/skyddade) barndomen, och kärnfamiljen. Han menar att dessa institutioner hade en förmåga att fostra bra, demokratiska medborgare, som dess efterföljare saknar. Demokratin byggs i barnkammaren, sammanfattar han sin grundsyn.

Hamilton och Postman

Hamilton utgår också från mediateoretikern Neil Postman. Postman menade att tryckpressen fick genomgripande effekter för de europeiska samhällena, men att detta i vår tid istället ersatts av en ”bild- och pratkultur”. Med tryckpressen blev det viktigt att kunna läsa och skriva, och läskunnighetens krav formar i sig både individer och samhällen (det blir viktigt att ha tålamod och självdisciplin, att tänka sekventiellt och att förstå orsak och verkan). Postman sammanfattar detta som en skriftkultur.

Men med det moderna mediasamhället förändras allt detta. Istället fylls TV:n, och sedan datorn, med bilder och prat. Detta formar en ny sorts person, och en ny sorts samhälle. Hamilton skriver:

Bild- och pratkulturen är intuitiv, inte intellektuell, den är emotionell, inte rationell, konkret, inte abstrakt, den har svårt att överföra idéer (komplexa, abstrakta, endimensionella) men har lätt att förmedla personer och händelser (konkreta, levande, tredimensionella).

Den kommersiella TV-kulturen har tre säregenheter: Den har mycket tablåtid att fylla, svårt att separera olika tittargrupper och den använder dramaturgiska strukturer för att dra till sig tittare. Sammantaget leder det till en ständig blandning av högt och lågt, att inget behandlas på djupet, att känslan för proportioner försvinner, liksom känslan för nyanser.

Bild- och pratkulturen blir verkligt destruktiv när den kombineras med ett kommersiellt konsumtionssamhälle. Hamilton ger ett flertal exempel på detta, såsom att barntidningar innehåller artiklar om den ”japanska sexrouletten” (tidningen Frida, som vänder sig till flickor mellan 9 och 12 år). Han hänvisar också till forskare som menar att barn tenderar att ta till sig det underliggande budskapet i bild- och pratkulturen, nämligen att kändisskap är önskvärt (även om det är ett kändisskap man får genom att bete sig som en Big Brother-kändis), att popularitet är viktigt, och liknande.

Själva kärnan i Hamiltons resonemang här tycks vara att det moderna konsumtionssamhället bryter ner den viktigaste barriären mellan barndom och vuxenliv, nämligen kunskapen om sex. Dagens barn och unga har kunskaper även om avancerade perversioner, medan Hamiltons generation på sin höjd hade basala kunskaper om fortplantning överhuvudtaget. Han kopplar detta till ett av det senmoderna samhällets många inslag av dubbelmoral. Å ena sidan pumpas det ut budskap där barn sexualiseras (både som modeller och målgrupp), å andra sidan är pedofilen en av vårt samhälles verkligt demoniska och hatade figurer. Hamilton skriver med sedvanlig träffsäkerhet:

Ett samhälle som systematiskt utnyttjar barn och tonåringar vänder sig i blint raseri mot en liten grupp ofta sjuka individer som gör samma sak. Schizofrenin är uppenbar.

Här kan man tillägga att pedofilförespråkarnas argument inte skiljer sig nämnvärt från 68-vänsterns, och att denna på sikt kommer att ha svårt att värja sig mot denna grupps ”försvar” för barns ”rätt till sin sexualitet”.

Arthur Marwick och arvet från 68

Intressant är också det avsnitt där Hamilton går in på arvet från 1968. Avsnittet utgår från historikern Arthur Marwicks studie av 68-rörelserna och deras inverkan på samhället (han menar att denna inverkan är så djupgående att han kallar den en ”mini-renässans”). Sympatiskt är att varken Marwick eller Hamilton betonar den anti-kapitalistiska aspekten i 1968 års idéer, för när allt kom omkring var den inte särskilt central, och de gamla rebellerna hade inga större problem att inordnas i det kapitalistiska systemet. De verkliga hatobjekten var istället kulturella, och omfattade sådant som den vite mannen, ”heterosexismen”, och tråkiga och konservativa värderingar. Hamilton skriver här:

Vad vi i själva verket såg under 60-talet var ett kapitalistiskt samhälle som förnyade och förändrade sig: en kapitalistisk kulturrevolution som till skillnad mot den kinesiska kom underifrån och segrade över hela linjen.

Marwick går också in på hur kopplingen mellan kommersiella intressen och ”ny vänster” fanns där redan från början. Idag massproduceras det lagom konforma och ofarliga ”uppror” som vem som helst kan konsumera på löpande band, allt från Che Guevaratröjor till tecknade serier, filmer och böcker där ”nazister”, kristna och liknande gång på gång framställs som ett betydligt större och mäktigare hot än vad de i verkligheten är.

En intressant paradox vad gäller 68-generationen rör dess eget åldrande. På sin tid var den starkt åldersfixerad (”lita inte på någon över 30” var ett slagord), men i takt med det egna åldrandet har man istället tvingats ta till sådana ideologiska nykonstruktioner som kampen mot ”åldersfascismen” och rätten att vara evigt ung (genom ansiktslyft och en evigt ”rebellisk” attityd/pose).

Det är alltså en läsvärd och användbar analys av det senmoderna samhället Hamilton sammanställt. Han visar hur de olika sociala kategorierna bryts ner och bildar en promiskuös gegga, och även de effekter detta har på barns mående i vårt land (här har han med en hel del statistik och anekdoter). Han visar också hur de vuxna blir allt mer patetiska och infantila (här bygger han mest på anekdoter, bland annat rättegångar och dokusåpor). Hamilton visar också hur det moderna mediasamhället bryter ner gränserna mellan olika sfärer, vilket innebär att det som tidigare var stängda subkulturer numera naturligt ingår i mediaflödet.

Samtidigt bör man kanske fråga sig om Hamiltons alternativ är realistiskt. Detta bygger i grunden på en återgång till den värld i vilken han växte upp, men frågan är om man inte i arkeofuturistisk anda bör söka nya former att förverkliga gamla ideal i en ny tid istället.

Äldre inlägg på temat:

Det infantiliserade samhället

Rites of passage

Battle Royale

Pin It