På murtornet om natten – tre dikter av Lu Yu

Kultur, Litteratur, Rekommenderat

Munkar behöver hus

Munkar behöver hus med tjocka bjälkar och väggar med guld och smaragder
– så lyder böneskriften som likt ett bevingat stridsrop flyger i alla riktningar.

Att lystra till det är inte så svårt för rika köpmän och höga ämbetsmän
med massor med pengar. De kan kasta bort guld som trasiga takpannor.

Annat är det för de fattiga familjerna som skrapar sig fram på bönor och ris.
Om skörden misslyckas blir de till lik som ruttnar bort i något dike
och blir den god piskas de vid skatteuppbörden på domarens gårdsplan
så blodet stänker. Likafullt ger de med glädje munkarna allt de äger.

De gamle vårdade sig om folket så som man vårdar sig om små barn,
de uppmuntrade deras arbete på fälten och oroade sig för att de skulle få svälta.

Kejsare Wen skulle aldrig ha kastat bort statens guld på konstgjorda vattenfall
och han bugade sig inför hertigen av Chou som skrev ”Den sjunde månen”.

Men dessa skitskallar kan inte fatta sådana saker! De tror att det är fullt normalt
att människor ligger nedbrutna och skadade överallt runtom dem
medan majestätiska tempel med Buddhastatyer sträcker sig så långt ögat kan se.
Hur skall vårt folk, nedslitet intill benen, någonsin undkomma hunger och död?


Åkallan av gudar

Trummorna dunkar och dunkar.
Flöjterna piper och piper.

Medan en ung flicka dansar i karmosinröd blus och broderad kjol
träder en gammal schaman fram i grön mantel och med stav av pagodträ.

Talgträstakarna brinner så klart att inte ens vaxljus kan tävla med dem
och karpgrytan doftar lika utsökt som någonsin i gudarnas kök.

Den gamle schamanen framsjunger sina böner
och den unga danserskan offrar krukor med vin:

Vi inbjuder er hit, O gudar, att njuta av fred och nöjen
och ber om skördar av gnistrande korn i överfulla vagnar,
om att oxarna och fåren skall fylla bygatorna i skymningen
och att höns och ankor skall få kycklingar i hundratal.

Ge oss skörd på skörd utan slut
och befria oss från skatterna,
fräls oss från skatteindrivarnas piskor
och låt fängelserna stå tomma.

Förvandla våra ämbetsmän till halmdockor, för sådana har vi inget emot,
och skrivarna deras till trägubbar utan några förbannade räkenskapsböcker.

Ge oss åter de seder och bruk som våra första kejsare gav oss för länge sedan,
innan man började föra bok och tråckla ihop en massa dumma regler.

Arm i arm, i lycklig berusning efter att gudarna har gett sig i väg,
skingras folket sjungande och dansande längs nattens mörka gränder.


På murtornet om natten ovanför K’uei-Chou, tänkande på Tu Fu

Vithårig och trött på att ge kejsarna råd
brydde sig ingen längre om den gamle Tu Fu.
Sjungande sina dikter skingrades hans liv
mellan floderna i väster.

En gång stod han här på detta torn,
men nu är han borta. Vågorna piskar
samma ensamma måne till skum.

Oupphörligen genom alla tidsåldrar
stiger denna världens stora dramer
för att sedan bara sjunka undan igen.
Dumbommen och den vise
återvänder båda när deras tid är inne.

Med vem skall jag dela dessa iskalla tankar?
Från sandbankarna i nattens mörker
lyfter fiskmåsarna och de vita hägrarna.

*


Lu Yu

Källorna till Kinas historia rymmer både luckor och motsägelser. (Ja, detta gäller förstås inte bara Kinas historia utan tankeväckande nog all historia. Är det tankeväckande eller bara självklart? Tankeväckande, tycker jag. Den historia vi känner består av fragment av ett fåtal röster. Men någonstans, i något veck av tiden, borde ju resten av historien finnas kvar. Den har ju en gång hänt. Den har ju en gång funnits. Hur kan den vara borta för alltid?) Även beträffande poeten Lu Yu (1125-1206), eller Lu You med pinyin-transkribering, är åtskilliga uppgifter oklara och osäkra. Han ska ha fötts samma år som manchuriska tunguser erövrade Chang-an, huvudstaden i norra Kina, och drev bort den härskande Sung-dynastin. Lu Yus släkt, som tillhörde de ledande skikten, tvingades lämna vad de ägde och fly till södra Kina, där Sung-dynastin kunde regera vidare fram till Djingis Khans invasion i början på 1200-talet. Lu Yu, som skaffade sig både civil och militär utbildning, var under hela sitt långa liv en skarp och högljudd kritiker av den kejserliga eftergiftspolitiken mot de barbariska intränglingarna och ville se en återerövring av de förlorade landsdelarna. Denna patriotism gjorde honom obekväm för de politiska makthavarna, vilka motarbetade honom på olika sätt och lyckades tvinga bort honom från flera tjänster. Man kan inom parentes notera att Lu Yu trots sin ihållande kritik varken tystades eller hindrades från att skaffa sig nya anställningar. Respekten för diktare och kulturpersoner var stor i det kejserliga Kina, fast förmodligen spelade även hans släkts inflytande en roll. Till den rebelliske poetens karriärproblem bidrog väl också hans hetsiga temperament och bristande sinne för dekorum. Under sin ålderdom kallade han sig med stolthet och självironi för ”Den vilde gamlingen” när han skrev poesi. Kombinationen av ämbetsmannakarriär och poesiförfattande var inte på något sätt unik för Lu Yu. Alla kinesiska ämbetsmän med självaktning skrev poesi; litteratur var f.ö. ett huvudämne vid deras examen, och de stora kinesiska poeterna förefaller samtliga att under en längre eller kortare tid ha haft statlig anställning. Att verka som statstjänsteman var för den intellektuelle det naturliga sättet att förverkliga det konfucianska idealet om att på bästa sätt tjäna folket och det gemensamma. Trött på den inskränkta och räddhågsna mentaliteten i sin omgivning valde Lu Yu till slut att gå i inre exil och leva ett enkelt taoistiskt-buddhistiskt inspirerat enstöringsliv på en släktgård i familjens ursprungliga hemtrakter. Ett liknande val hade många poeter gjort före honom, även om flera tycks ha inrättat det jämförelsevis bekvämt för sig. Ett meditativt liv i avskildhet, gärna i de av poetisk skönhet laddade bergstrakterna, var ett kulturellt ideal i Kina sedan Lao-Tzus dagar. Man kan tycka att ett dylikt ideal borde komma i konflikt med det konfucianska. Sådana konflikter fanns också. Men i ämbetsmännens fall var det främst när de blev äldre som det meditativa livet tog över. Det tycks nästan ha varit ett sätt för dem att gå i pension. Dessutom kan man ju notera att den taoistisk-buddhistiska strävan att genom bl.a. meditation och konstutövning gå upp i alltet och mentalt bli ett med det representerar en naturlig fortsättning på och fördjupning av det konfucianska tjänandets princip, där man i praktisk handling blir en del av den stora sociala väven. Även om det fanns konflikter mellan buddhism och konfucianism, eller snarare mellan deras företrädare, har de samtidigt kompletterat och berikat varandra. Buddhismens mera livsfientliga och verklighetsfrämmande sidor har dämpats och den konfucianska moralens alla torra regler och skyldigheter har förandligats och förinnerligats. Under de sista tjugo åren av sitt liv var Lu Yu ytterst produktiv. Han genomförde ett projekt som innebar att genom dagligt diktande söka gestalta livet, det yttre i förening med det inre, sådant det verkligen är när vi har lyckats befria oss från jagets många störningsmoment, alltifrån behovet att frisera och försköna, ordna och sålla bort, till egocentrismens många illusioner och bländverk. Detta projekt resulterade i en slags poetisk dagbok bestående av runt 6.500 kronologiskt ordnade dikter. De tre dikterna ovan tillhör, som man förstår av innehållet, en tidigare period i författarskapet.


Tu Fu

Den mångsidige och nydanande Tu Fu/Du Fu (712-770) betraktas av de flesta kännare som den mest framstående och inflytelserike av alla kinesiska poeter. Liksom Lu Yu levde han under en orolig och dramatisk tid i det kinesiska rikets historia. År 755 utbröt ett förödande inbördeskrig som höll på i åtta år och ledde till att kanske så mycket som två tredjedelar av Kinas befolkning antingen drevs på flykt eller dödades. Uppgifterna är förskräckliga men omdiskuterade. Trots att Tu Fu i likhet med av allt att döma de flesta stora kinesiska poeter tillhörde en inflytelserik släkt, med flera framstående medlemmar, var hans ämbetskarriär fylld av motgångar och han hade ofta svårt att försörja sin familj. Dessa svårigheter förstärktes ytterligare av de många sjukdomar han drabbade av under åren i landsflykt. I sin ungdom misslyckades han av oklar anledning i en viktig ämbetsexamen, och när han väl hade fått en position som rådgivare till tronföljaren kom guvernören An Lu-shans ödesdigra uppror och han tvingades på en mångårig flykt med sin familj. Någon meditativ eremittillvaro var aldrig att tänka på för poeten. I staden K’uei-Chou levde han under en av de lugnare och mera produktiva perioderna av sitt liv. Tornet som nämns i dikten ska ha fungerat som inspirationskälla till ett flertal dikter från den tiden. Tu Fu var den förste poet som ställde den sociala och politiska verkligheten i centrum för sin diktning. Detta gjorde han delvis i upplysande syfte, för att väcka makthavarna till besinning och handling, men också i den taoistiskt inspirerade övertygelsen att poesi för att var sann måste omfatta alla aspekter av människans liv och erfarenheter, höga som låga, sköna som frånstötande. Även om inlevelsefulla naturbetraktelser spelar en framträdande roll också i Tu Fus i hög grad självbiografiska diktning fungerar naturen ofta som en bakgrund som sätter människans liv i perspektiv, och den får ibland något mörkt och oroande över sig. Tu Fu var en man med stort mod och stor integritet. Med sina alltför uppriktiga och moraliskt krävande råd irriterade han makthavarna. Lu Yu tycks ha identifierat sig med honom på ett personligt plan.


Kinesisk poesi

De vita fåglarna som lyfter i mörkret i avslutningen på dikten om Tu Fus torn är en ytterst suggestiv rad. Kinesisk poesi är full av sådana till synes enkla men djupa bilder. Det är bilder som inte har reducerats till metaforer och som därför äger ett eget liv – ett liv som vi kan livnära oss av.

Klassisk kinesisk poesi är formellt sträng. Ett bestämt antal tecken på ett bestämt antal rader, normalt ordnade parvis. Varje tecken motsvarar ett ord eller begrepp. Teckenraderna samspelar sedan med varandra genom sina rytmiska egenskaper, genom parallellismer av olika slag och andra formella konstgrepp. (Det finns även mindre stränga och mer varierade versmått.) I mina översättningar av David Hintons översättningar har jag inte brytt mig om detta. Jag kan inte återge mina upplevelser av Lu Yus dikter i ett schema som jag inte behärskar. Istället rekommenderar jag varmt David Hintons antologi Classical Chinese Poetry. Hans översättningar håller hög klass. Han lyckas hur som helst göra de kinesiska poeterna så angelägna att de känns som samtida. Den innehållsrika antologin är till både nytta och nöje. Den virtuose Alf Henrikson, som även han har översatt en hel del kinesisk poesi och gjort det på ett livfullt och känsligt sätt, använder rimmad form. Men hur rimmar man i kinesiskt skriftspråk?

Det finns mycket visdom och styrka att hämta ur kinesisk poesi. I längden är det sådant som räknas. En svensk kritiker, minns ej vem, hävdade en gång att lärodikten är död som genre. Men lever de dikter, lever den konst och litteratur som man inte lär sig något av? För de klassiska kinesiska poeterna är filosofisk insikt och personlig utveckling konstens själva huvudsyfte. Konsten, och då kanske främst poesi och måleri, vilka förenas till en helhet i kalligrafin, är en väg till självkännedom och självförbättring – eller m.a.o. till att bli den man är.