Emmanuel Macron vann det franska presidentvalet, detta trots att majoriteten av fransmännen vill ha mindre invandring. Likt Obama presenterades den före detta bankiren som ett nytt ansikte, nästan en outsider, trots sin mångåriga politiska karriär och täta band med etablissemanget. Många fransmän övertygades av media och övrigt etablissemang, Slavoj Zizek talar om ”liberal utpressning”, att de var tvungna att rösta på nyliberalen Macron ”så inte fascisterna vinner”. Givet detta var Le Pens resultat ändå starkt, vi bör också notera att hon var betydligt mer populär bland de unga väljarna än i Macrons fäste, väljarna över 65. Macron kommer heller inte kunna lösa Frankrikes problem ens om han ville det. Kort sagt talar det mesta för en Le Pen-seger nästa gång.

Valresultatet har utlöst reaktioner präglade av förakt och vrede bland många. ”Är fransmännen så här dumma förtjänar de att gå under”. Detta är psykologiskt begripligt, men kan antyda ett för kortsiktigt tidsperspektiv. Kampen om Europas överlevnad kommer vara lång, med flera framsteg och flera bakslag (det franska valresultatet hade inslag av båda). Det kan vara intressant att återknyta till Sam Francis, författare till den samtida populismens Das Kapital (Leviathan & Its Enemies). Francis utvecklar i sitt postumt utgivna magnum opus en teori med utgångspunkt i både Spengler, Pareto och Marx, en teori som beskriver framväxten av dagens terapeutiska stat, nya klass, massorganisationer och politiska korrekthet. Liksom motståndet mot denna totalitära och överallt inkräktande Leviathan.

An Electorate of Sheep
It is all very well to blame the politicians, managers, media wizards, and incumbents who profit from this system, but the truth is that it is the citizens themselves who permit it to flourish and endure.
– Sam Francis

I samband med det amerikanska presidentvalet 1992 skrev Francis en läsvärd artikel om läget. Det fanns inga större skillnader mellan de båda kandidaterna vad gällde allt från krig till invandring, något Francis fann störande. Detta kopplade han emellertid till en analys av den moderna väljaren, och analysen av Leviathan. Den moderna väljaren är passiv och dum, eftersom den moderna medborgaren är passiviserad och fördummad var Francis slutsats. I det totalitära samhälle där vi lever och formats är det inte oberoende och självständigt tänkande som premierats. Francis skrev:

The entire structure of the system depends upon manipulating its members into believing (or not challenging the assumption) that they are not capable of performing the simple social functions that every human society in history has performed as a matter of routine.

Leviathan har tagit över sociala uppgifter som tidigare sköttes av människor själva, av familjer, kyrkor och lokalsamhällen. Om det samhälleliga varat bestämmer människors medvetande finns det ett outtalat budskap bakom detta, nämligen att de inte klarar av dessa uppgifter själva. De klarar inte av att ta hand om sina barn, därför måste staten göra det. De klarar inte av att försvara/uppföra sig, därför måste de avväpnas och betala staten för sitt beskydd. De klarar inte av att dra slutsatser kring hur de ska tänka, därför behöver de skola och journalister som berättar detta för dem. Det är också detta de gradvis lär sig i sin vardag.

Francis var alltså inte förvånad över att väljarna var så passiva och lätta att manipulera. Problemet var strukturellt, en nation av får ger logiskt en väljarkår av får. Francis förakt dolde han dock inte:

…a society that once declared its independence on the grounds of states’ rights now passively tolerates federal judges and civil servants who redraw the lines of electoral districts, decide where small children will go to school, let hardened criminals out of jail without punishment, and overturn local laws that are popularly passed and have long been enforced.

En sådan fåraktig massa skulle med jämna mellanrum låta sig representeras av olika till synes populistiska politiker, men Francis såg även detta som en del av problemet. Han noterade torrt: ”Sheep don’t fight back; they wait for others to fight for them.” Sammantaget är hans analys alltså värdefull, då den dels minskar besvikelsen något när väljarna beter sig som de är vana vid, dels påminner oss om vikten av att handla snarare än att hoppas att andra ska handla åt oss. Möjligen antyder han också varför de ”populist gunfighters” många sätter sitt hopp till aktivt motverkar framväxten av en genuin folkrörelse. De vill inte heller att fåren ska bli vargar.