Bertrand de Jouvenel des Ursins (1903-1987) var en av 1900-talets mest givande tänkare, värdefull för både traditionell höger, frihetliga socialister och klassiska liberaler inte minst genom sin historiska skildring i On Power av hur det kalla monster han gav namnet Minotauren flyttat fram sina positioner. Minotauren var, och är, Makten, delvis men inte helt identisk med staten (jämför Moldbugs begrepp Katedralen). När Facebook censurerar maktens fiender blir det tydligt att Minotauren lika lite som elitaktörer respekterar prydliga teoretiska gränsdragningar mellan ”offentligt” och ”privat”. Jouvenel noterade även det europeiska frihetsidealets indo-europeiska och aristokratiska rötter (jämför MacDonald, Storey och Duchesne), han skilde dessutom fenomenen socialism och redistributionism åt (jämför Gothaprogrammet). Hans verk är kort sagt en guldgruva såväl som en vapenarsenal även för vår tid.
En fruktbar läsning av Jouvenels On Power genomför C.A. Bond i Nemesis: The Jouvenelian Versus the Liberal Model of Human Orders. Bond identifierar där kärnan i den jouvenelska teorin om det politiska, och ställer den inte bara mot det liberala alternativet utan även mot Jouvenel vid de tillfällen denne själv frångick den. Jouvenels modell visar sig i likhet med Schmitts vän-fiendedistinktion vara en användbar nyckel för att förstå politik och historia, men även en fundamental kritik av liberalismens utgångspunkter.
Kärnan i Jouvenels teori är att mänskliga ordningar är uppbyggda på likartat vis. De har bland annat ett centrum, det kan sedan vara sakralt, en oligarki, en kung, en institution eller något annat. Det är samhällets ”mystiska kärna”, dess symboliska mittpunkt, men det har samtidigt egenintressen. Kring detta centrum finns subsidiära maktcentra, underordnade auktoriteter eller institutioner i stil med klaner, aristokratier, fackförbund et cetera. Nästa kategori är periferin, kontrollerad av de subsidiära aktörerna och utan nämnvärd egen agens. De är massan, de fattiga, plebejerna et cetera. Den historiska logiken har varit att centrum allierar periferin mot andra sociala auktoriteter, i en process av destabilisering och centralisering. Mellanaktörerna kan naturligtvis också alliera periferin, jämför Fronden, men den huvudsakliga logiken har varit en annan. En grundtanke i den jouvenelska modellen är att periferin är beroende av ”patroner”, stöd från elitaktörer för att få politiskt genomslag. Bond skriver att ”revolutions and popular movements emphatically do not rise to success without patronage”, han jämför här den så kallade arabiska våren med de gula västarna i Frankrike. De förra hade stöd från mäktiga aktörer i Väst, de senare har det inte. Skillnaden påverkar allt från medialt genomslag till finansiellt stöd.
Jouvenel beskrev hur Minotauren använt sig av olika innovationer, som myntprägling, beskattning och stående arméer, för att flytta fram sina positioner. I vår tid kan det exempelvis handla om övervaknings- och vapensystem. Att makten allierat främlingar för att tränga tillbaka mellanskikt är heller inget nytt, historiska exempel är allt från sveakungarnas användande av trälar som ämbetsmän till de ottomanska janitsjarerna. Massinvandringen kan tolkas som ett logiskt uttryck för den jouvenelska mekanismen, de sverigevänner som beskriver vissa invandrargrupper som ”nyadel” kan alltså uttrycka en jouvenelsk insikt.
Bond och Jouvenel smular sönder den liberala bilden av verkligheten. Jouvenel skilde mellan ekonomisk frihet och politisk frihet, där den förra är en närmast aristokratisk eller odalmässig frihet byggd på reellt oberoende. Medan den politiska friheten är något man tilldelas från Minotauren, det ligger i sakens natur att en sådan ”frihet” också kan återkallas. Kopplat till detta är det moderna begreppet ”individen”, vilket visar sig vara en skapelse av maktens framstötar och intressen. Bond skriver här att ”it is central to the Jouvenelian system that the centralising elite of a given society must revert to anarchistic claims, and to the elevation of the individual specifically, in instances of political conflict or in the presence of barriers to the liberty of the centralising Power”. ”Individen” åkallas för att underminera äldre aktörer och gemenskaper, bland annat kärnfamiljen och nationen.
Bond visar här att mäktiga aktörer tenderar att understödja och finansiera idéer som gynnar deras intressen, det gäller även individualismens idéhistoria. Samma sak gäller dagens fokus på ”mänskliga rättigheter”, Bond skriver att ”these centres of power are selecting traditions and determining the direction in which they develop by a process comparable to the act of patronage”. Intressant är att det även gäller den statsvetenskapliga forskningstraditionen i USA, där Bond ”följer pengarna” tillbaka till bland annat Ford- och Rockefellerstiftelserna. Patronageteorin visar sig kunna tillämpas även på den akademiska världen och kulturen. Trender som gynnat elitaktörer har understötts och tillåtits, andra har marginaliserats. Bond skriver här att ”the modern liberal order, an order revealed by Jouvenel as a hyper-centralised one that has been patronising cultural trends and political theories in adherence to this hyper-centralisation.” Det gäller även vänstern, Bond noterar att vänsterns historia kan förklaras utifrån hur olika elitaktörer allierat sig med skiftande delar av vänstern. ”Depending on the circumstances, the elites within society can, and will, ally with different peripheral groups at different times; the manner in which the broad left wing has developed over history is a testament to this.” Samtidigt är han medveten om höger-vänsterdikotomins historiskt specifika natur, ”the development of a left and a right is a symptom of a fundamental and systematic blindness to the Jouvenelian mechanism which is fairly unique to modernity.” I likhet med Molyneux noterar han också det moderna storföretagets karaktär av privilegium, ”the formation of a corporation results from the granting of recognition of personhood by a legal system.”
Vi får genom den jouvenelska modellen alltså verktyg för att förstå samtida händelser som uttryck för en centraliserande elits försök att undergräva och attackera konkurrenter. Detta ofta i allians med perifera grupper, retoriskt framställt som en kamp för ”jämlikhet” och liknande snarare än elitens intressen. Det är egentligen överflödigt att nämna de olika exemplen, den hugade kan själv reflektera över om BLM eller ”Greta” passar in i den jouvenelska modellen. Jouvenels hypotes att tendenser i akademi och kultur brukar vara beroende av elitpatronage är här också givande, inte minst kopplingen mellan centraliserande Makt och ”individualistisk” ideologi. Samtidigt finns det en potentiell motsättning i den jouvenelska modellen, frågan är om någon elitaktör är intresserad av att understödja en jouveneliansk teori. Bond tar upp denna frågeställning och för fram möjligheten att istället vinna delar av Makten som finansiärer. Man kan ha delade meningar om det, som helhet är boken i varje fall en guldgruva. Det är svårt att ta den liberala modellen på allvar efter att man läst Jouvenel och Bond.
Om skribenten: Joakim Andersen
