Max Stirner och individualanarkismen

Okategoriserade

I idéhistoriens periferi finns en samling filosofer och skolor som är besläktade på så vis att de alla står för individens revolt mot samhälle och moral. De är också besläktade på så vis att de människor som påverkats av en av dessa tänkare ofta även känner de andra. Mest känd bland dessa är förmodligen Friedrich Nietzsche, och grundaren av Church of Satan Anton Lavey (född Levi). Vi finner här också socialdarwinisten Ragnar Redbeards rasande manifest Might is Right, ultramaterialisten de Sade, och objektivismens grundare Ayn Rand (även om det är tveksamt om hon egentligen passar i sällskapet). Dessa extrema och mer eller mindre antisociala ideologier kan i vissa fall vara av godo i en individs utveckling, då de hjälper honom/henne att genomskåda vissa moderna ideal som etnomasochismen och egalitarianismen. I normalfallet tycks de visserligen minst lika ofta tjäna som en ursäkt för att bejaka sina tråkigaste och lägsta sidor, och för att låta misslyckade och bittra individer se sig själva som övermänniskor, men detta beror förmodligen mycket på vilken människotyp det är som utsätts för dem. Dessa ideologier bör dock enbart ses som en möjlig fas i en individs utveckling, och de har stora brister på längre sikt. Dagens inlägg kommer därför att ta upp en lite mindre känd företrädare för denna ”tradition”, nämligen Max Stirner (1806-1856). Eftersom jag själv tidigare var ganska påverkad av Stirner, och fortfarande finner aspekter av värde i hans filosofi, så kommer dagens inlägg att bli mer personligt än vanligt.

Might is Right

Stirner var samtida med Marx och Engels, och av deras brevväxling kan man finna att Engels först blev mycket imponerad av hans verk Der Einzige und sein Eigentum. Det krävdes ett hätskt brev från Marx för att Engels skulle inse Stirners farlighet, och de båda herrarna skrev därefter tillsammans ett långt angrepp på Stirner och hans filosofi. Detta angrepp är förmodligen mer läst än Stirners egen bok.

Livets och historiens tre faser

Stirner var ursprungligen influerad av den tyske filosofen Hegel, vilket märks på hur han inleder boken. Dels är han historicist, dels återfinner man lätt Hegels tre begrepp tes, antites och syntes i hans historieskrivning. Stirner menar att mänsklighetens historia påminner om den enskilda människans historia. När vi är barn försöker vi lista ut hur världen och olika saker fungerar. När vi blir äldre blir vi idealister, vilket innebär att vi kommer på vad som döljer sig ”bakom” den fysiska verkligheten. Under denna fas kan vi bli djupt religiösa, eller liknande. Stirner menar dock att under denna period så är det idealen som äger oss, inte tvärtom. Han antyder sedan en tredje fas, där vi gör oss till herrar över den värld av ideal som vi skapat, på samma sätt som vi en gång gjorde oss till herrar över den fysiska verkligheten.

Stirner associerar dessa tre faser med de tre stora människoraserna, där barnets intresse för den rent fysiska verkligheten kallas negroid fas, ungdomens intresse för en värld av idéer för mongoloid fas, och den mogne och självägande människans fas för kaukasoid fas. Den kaukasoida fasen har ännu inte inletts enligt Stirner, utan vi är ännu slavar under hjärnspöken som vi själva skapat. Stirner menar också att de två första faserna motsvarar den antika (hedniska och judiska) perioden respektive den moderna och kristna. Här visar han prov på en vilja att tvinga in hela mänsklighetens många skiftande kulturer i en enda, monolinjär modell som rentav skulle fått Marx att skämmas. Hans kunskaper om hedniska samhällen tycks begränsa sig till greker och romare, vilket leder till att han tror att den indiska filosofin var barnslig och ”negroid”.

Stirner och ideologierna

Det torde vara ganska uppenbart att Stirner ser Gud som ett sådant hjärnspöke, eller ”hjul i huvudet”. Han motiverar aldrig detta med argument, utan utgår från att det är självklart att hans läsare är materialister (en illvillig läsare skulle kunna hävda att materialismen är Stirners eget hjärnspöke). Mer intressant är då att han ser ett sådant begrepp som Mänskligheten som ett hjärnspöke av religiös natur, faktiskt än mer krävande än de gamla religionerna. Detta innebär att även liberaler, konservativa och kommunister är religiösa, eller ”besatta”, enligt Stirner. Det är här han blir som mest användbar för oss idag, för han hjälper oss att identifiera de hjärnspöken som ligger bakom massinvandring och radikalfeminism som just en sorts religioner. För ”Mänskligheten” har i den liberala ideologin ersatt Gud, och är ett abstrakt väsen som styr allt från vår invandringspolitik till vår socialpolitik. Konkreta människors väl och ve är ofta rätt ointressanta för den som tjänar abstraktionen ”Mänskligheten”. Han påminner oss också om att en människa kan bli fri rent juridiskt, men att det inte hjälper mycket om han/hon fortfarande bär med sig sin slavdrivare i huvudet.

Stirner går dock längre än så, han ser även Moralen, Lagarna, Nationen, Familjen och Äganderätten som sådana hjärnspöken. Idag skulle man kanske använda uttrycket ”sociala konstruktioner”. Stirner är här dock mer kluven. Å ena sidan kan man ha känslor för sin familj, och då är de konkreta. Eller så kan man underkasta sig familjen, trots att man egentligen inte vill, och i det fallet är den ett hjärnspöke. Stirners ideal är här egoismen, och det enda som ”egentligen” finns är den Unika individen. Allt annat är hjärnspöken för honom, och hans ideal är att man äger och använder dessa efter egna intressen. På samma vis menar han att man ska ”använda” andra människor, om än ibland under så fredliga former som i form av kunder eller vänner. Detta är ett krasst och underligt sätt att uttrycka sig, men det som är positivt med Stirner är att han påminner en om att man bör gå igenom sina ideal och sina tankar och fundera över vilka som är ens egna och vilka som är en följd av ”hjärntvätt”. Däremot ger han intryck av att man ska kunna byta sina ideal mer eller mindre dagligen, av egoistiska skäl, och det är en brist på konsekvens som framstår som ovärdig. Så fort det blir obekvämt att ha en viss åsikt ska tydligen den unike egoisten kunna byta åsikt, men det är då mer en kappvändare än en självägande individ som beskrivs.

Tidvis påminner Stirner också om ett trilskande litet barn. Han skriver till exempel att han utan problem kan ingå förbund med andra människor, även om det begränsar hans frihet. Men Staten tål han inte, eftersom den kräver att han ser den som något som är överordnat honom själv (hur nu ett hjärnspöke kan kräva saker). På andra ställen i sin bok har han dock inga skrupler vad gäller öppna lögner, så varför det skulle vara så outhärdligt att ge läpparnas bekännelse även till Statens överhöghet blir aldrig helt tydligt. Däremot argumenterar han skickligt mot demokratin, då han menar att han som enskild individ är lika förtryckt oavsett om det är en enda person eller fem miljoner som bestämmer över honom (vilket han ju har helt rätt i. Något fungerande alternativ presenterar han däremot inte, annat än möjligen att staten byter namn till ”förbund”…).

Stirner

”Stirner bortom Stirner” – Jünger och Anarken, Jung och hedendomen

Det finns som synes ett flertal svaga punkter i Stirners egoistiska filosofi, och på många sätt representerar han, ihop med den likaledes extremmaterialistiska markisen de Sade, det sämsta i den moderna epoken. Ernst Jünger har dock med sitt begrepp Anarken visat att man kan utveckla Stirner till något mer användbart. Jüngers anark är som bekant en individ som står bortom diverse -ismer, och är sin egen herre. Skillnaden mellan Stirner och Jünger är däremot att Jünger utgår från den europeiska traditionen, så anarken framstår som en mer normal och mentalt frisk individ än Stirners kappvändande och sterila ”Einzige”. Snarlikt Jüngers Anark är den italienske traditionalisten Julius Evolas begrepp Apoliteia, vilket utvecklas i Ride the Tiger. Jünger och Evola påminner heller inte om uppstutsiga små barn, och kan till skillnad från Stirner ta den moderna statens ”krav” på vördnad med en nypa salt.

Det stora problemet med Stirner är dock att han framstår som en småborgerlig tråkmåns, vilket smittar av sig på hans Einzige. Det är fullt möjligt att en sådan ”unik” person kan skapa stor konst, utföra hjältedåd, eller liknande, men det är knappast det intrycket man får genom Stirners bok. Där är det istället en rätt småtråkig, unken och småskuren egoist, som på sin höjd kan tänkas stjäla från sina föräldrar eller ljuga i en domstol, som framträder. Här blir det alltså, för att utnyttja ett uttryck från Nietzsche, ytterst en fråga om smak som skiljer oss från Stirner. Själv ser jag mig också som unik, men detta är en följd av den unika sammansättning av egenskaper som gör mig till mig (alltså både etnicitet, kultur, gener, kön, och så vidare). För Stirner, och de flesta moderna liberaler och socialister, tycks det istället vara det som finns kvar när alla sådana personliga egenskaper tagits bort som gör honom intressant, men om han tar bort alla sina konkreta egenskaper och tror att något finns kvar så torde det snarare vara han som lider av hjärnspöken.

Man kan kanske invända att det inte är Stirners sak att säga till sina läsare att de ska bli Culture Heroes eller ariska anarker, men problemet är att han är så noggrann med att beskriva vad de inte ska vara att det bara blir rum för småborgare och pederaster till slut, kort sagt liberalismens rotlösa, atomiserade ”individer” (fast ännu lite mindre pålitliga än i normalfallet). Stirner har alltså en väldigt svag antropologi, och väldigt lite att säga till de individer som är ”great-souled” (för att använda ett äldre uttryck) eller differentierade (Evolas uttryck). En sådan individ nöjer sig inte med det rent negativa, med vad man inte ska vara, utan det är bara det första steget. Det andra steget är positivt, skapande, för denna människotyp. För en sådan person kommer det germanska hedersbegreppet naturligt, liksom mycket av traditionalismens självkontroll, för en sådan person vill visa att den kan ge sig själv en lag/hederskodex och följa den. För de undermänniskor som alltför ofta läser Stirner, Lavey och liknande upplevs hedersbegreppet, ansvarskänslor och uppoffring däremot som något som tvingas på dem, men för en högre människotyp är det något som kommer inifrån.

Nu kan man teoretiskt tänka sig att även en stirnersk egoist kan välja att kämpa för olika saker, av rent egoistiska skäl. Man kan till exempel tänka sig att en sådan Unik person mår dåligt av djurplågeri, och därför blir aktiv i djurrättskampen, eller att en annan Unik finner ett värde i sin egen etniska grupp, och därför blir etnisk aktivist. Men hur troligt det är kan man fråga sig.

Ernst Jünger visar med sitt begrepp Anarken hur Stirners tankar kan utvecklas i positiv riktning

En högre människotyp inser också att människan är ett både socialt och politiskt djur. Och Stirners egoister är inte kapabla att bygga ett fungerande och överlevande samhälle (de kan till exempel inte offra sig för det, och fanatism tycks vara dem mycket fjärran). Man kan kanske säga att Stirners Einzige står närmare Nietzsches ”last men” än den grekiska mytologins övermänniskor och halvgudar; Prometheus och Herakles. En differentierad människotyp inser också människans behov av myter. Detta innebär att när Lavey, vars filosofi annars påminner starkt om Stirners men är mindre originell och sämre strukturerad, använde den mytiska figuren Satan som arketyp för sin materialistiska ”kyrka” så var det ett marknadsföringsmässigt överlägset drag.

Personligen menar jag dock att det både är roligare och sundare att använda myter och arketyper ur vårt nordiska arv. De guldkorn som finns hos Stirner går dessutom allt som oftast att hitta i minst lika bra former i just vårt nordiska, eller indo-europeiska, arv. När Stirner varnar för att låta sig bli besatt av en enda passion, såsom girighet, så har det redan uttryckts i den indiska läran om de fyra livsmålen. När Stirner förgäves försöker ge mening åt begreppet ”det kreativa intet” så hittar man betydligt mer inspirerande beskrivningar i de sena asatroendes begrepp gudlausir menn (den mystiskt sinnade kan också finna det i Österns Tao). Ett människoideal som är mer passande än individualanarkismens, men ändå inte så främmande att det inte skulle kunna ge form åt en individualanarkists personlighet, uttrycks förövrigt i Österns bushidoideal. Men även i nordiska motsvarigheter som drengskapr och gaefumadr. Självägarskapet Stirner eftersträvar påminner om det indiska svadha, eller det europeiska ethos. Det mesta som är värdefullt och intressant i Stirners filosofi, och i Laveys, finns alltså redan i hedendomen. Och dessutom mer därtill.

Den verkligt infantila individualanarkisten kan i det här läget kanske invända att ”men jag tror inte att åskan kommer av Tor som åker runt i sin vagn”. I det läget kan man dock dra slutsatsen att om de inte ens kan inse att myten är ett språk, ett sätt att beskriva sammanhang, så kanske de egentligen inte är värda att lägga tid på, och man kanske inte ens behöver förklara att inte alla asatroende tog myterna bokstavligt heller. De individualanarkister som är differentierade lär däremot gradvis upptäcka bristerna och begränsningarna hos Stirner, och då ta steget vidare. För tolkad bokstavligt är Stirner en återvändsgränd.

Oden är en minst lika intressant och mångsidig figur som Laveys Satan

Stirners magnum opus återfinns här: Stirner