Bland alla som är intresserade av samtida idéhistoria bör neoreaktionärerna och Mencius Moldbug vara något av hushållsnamn. Det handlar om en fruktbar kombination av libertarianskt och äldre reaktionärt och maktrealistiskt tankegods, som bland annat påverkade den unga alternativhögern. Föga förvånande förärades miljön ett eget kapitel i min bok Ur ruinerna, för övrigt ett av de roligare att researcha och skriva eftersom det handlar om en nytänkande, bildad och intelligent tendens.
Den neoreaktionära strömningen är svår att föreställa sig utan mannen bakom pseudonymen Mencius Moldbug, egentligen Curtis Yarvin. Han beskrev i sina långa texter bland annat USA som ett kastsamhälle, med innovativa namn på kasterna som brahminer och vaisyas. De udda namnen torde ha haft en pedagogisk funktion genom att bidra till en viss distans från det annars ”självklara”. Moldbug beskrev också konflikten mellan kasterna, där brahminer (mer eller mindre ”den nya klassen” eller managers) allierar underklassens daliter och heloter mot ”Middle America”, vaisyas. Moldbug beskrev också Katedralen, den verkliga makthavaren i USA, med delar som utbildningsväsendet och media (även kopplingen mellan Katedralen och den manageriella revolutionen är uppenbar, olika intellektuella traditioner har olika namn för samma saker). Men 2013 slutade Moldbug i princip att skriva.
Därför var det en positiv överraskning att han nyligen påbörjade en essäserie i The American Mind. Den som kan sin Moldbug känner snart igen resonemangen i den inledande texten. Han utgår från den maktrealistiska världsbild som förknippas med Burnham och Mosca, och skriver att ”all states are ruled by elites who subdue their subjects with illusions”. Man kan som bekant göra mycket med bajonetter, men man kan inte sitta på dem. ”Mjuk” makt behövs också, hegemoni eller ideologi. För att härska behöver man kunna berätta historier som människor tror på. Moldbug skriver: ”public opinion is an effect, not a cause. Told the same story, most people will have the same opinion. Story drives opinion; opinion drives action.” Verkligheten är orwelliansk.
Denna insikt påverkar hur vi ser på historia och samtid. Moldbug skiljer mellan två sorters regimer. Där finns den klassiska enpartistaten, där repression spelar en betydande roll och bara en berättelse tillåts. Han kallar detta two-stroke regime. Men det finns också en mer sinnrik modell, four-stroke regime. Där tillåts hela två konkurrerande berättelser, dessa utgör åsiktskorridoren eller Overtonbubblan. Effekten är att möjliga alternativ osynliggörs, liksom att de områden där båda berättelserna är överens ses som självklara. Moldbug noterar att ingen av de båda berättelserna nödvändigtvis är mer sanningsenlig än berättelsen i en two-stroke regime.
Moldbugs modell är klarsynt, och kan ge en och annan en aha-upplevelse. Den som så önskar kan jämföra med situationisten Debords distinktion mellan koncentrerat skådespel (i bland annat östblocket och fascismen) och diffust skådespel (liberaldemokratier). Även Debord varnade för övrigt mer allmänt för falska dikotomier (för Greta Thunberg eller mot miljöpolitik, exempelvis). Man kan också jämföra med Samuel Francis distinktion mellan hård och mjuk managerialism.
En viktig poäng är att Overtonbubblan och stabiliteten i en four-stroke regime som USA upprätthålls, medan verklig demokrati omöjliggörs, genom en maktbalans mellan politik och förvaltning. I praktiken har de folkvalda svårt att påverka förvaltningen. När Moldbug ska definiera den ena sidan känner vi igen Katedralen, ”the civic core is the permanent civil service, plus what in other countries the press calls “civil society.” Bland annat media (och utbildningsväsendet, kan misstänkas). Han resonerar också kring kongressens funktion i sammanhanget.
Därefter övergår han till en klass- eller kastanalys av USA, där de innovativa namnen ersatts av mer vardagliga. USA:s tre konkurrerande grupper är gentry, commoners och clients. På äldre moldbugianska: brahminer, vaisyas och daliter. Återigen lierar överklassen underklassen mot ”vanligt folk”, majoriteten. Återigen är för övrigt överklassen inte identisk med 1800-talets ”borgare”. Men inget varar för evigt, goda tider leder till svaga män och korruption. Och eliten urartar, varför systemet fungerar sämre. Då undermineras de två konkurrerande berättelserna. Moldbug formulerar det kärnfullt att ”the consequence of sustained elite incapacity is that all narratives within the Overton bubble become unconvincing. The illusions stop working. Stories outside the bubble arise.” Sådana berättelser är populismens etablissemangskritik, liksom alternativhögern och en radikaliserad vänster. Som god machiavellian menar Moldbug att dessa berättelser är som farligast för systemet om de riktar sig till ”rogue gentry”, alltså missnöjda eliter. Varje systemkritiker bör identifiera, eller själv bli en del av, sådana eliter för bondeuppror blir sällan långsiktigt framgångsrika. Farliga är de alternativa berättelserna också om de är sanna och lyfter fram commoners på bekostnad av clients.
Vi vet inte vad Moldbug kommer dra för vidare slutsatser i de kommande essäerna, den första är oavsett vilket lovande och ett bra exempel på hans pedagogiska begåvning och machiavellianskt realistiska perspektiv. Läsning rekommenderas kort sagt varmt för den som är trött på den efemära och debila förolämpning som är den svenska Overtonbubblan.
Om skribenten: Joakim Andersen
