I USA har de senaste åren en intressant utveckling ägt rum. Det rör sig om ett antal närbesläktade och delvis överlappande sfärer, sfärer som riktar hård kritik mot den dominerande ideologin och dess företrädare. Dessa kritiker beskriver sig ibland kollektivt som ”the dark enlightenment”, ibland som neoreaktionärer. Antalet neoreaktionärer är idag betydande, och de har börjat uppmärksammas av etablerad media som här ser ett gryende hot.

Bakgrund

As humans are bony fishes, and the Cathedral the heretical spawn of Cromwell’s puritans, the neoreaction is the heretical spawn of Libertarianism and anarcho capitalism. Consider for example the blog title Anarcho Papist.

The Dark Enlightenment is libertarians mugged by reality, a libertarian who realizes that the eighteenth century was right about women, and Bull Connor right about blacks..
– Jims Blog

Mannen bakom Jims Blog konstaterar att neoreaktionärerna har en tydlig idéhistorisk koppling till libertarianismen/den klassiska liberalismen. Det var sannolikt oundvikligt att en stor grupp libertarianer skulle bryta med en del av inslagen i ideologin när den moderna världen så tydligt gjorde den till en utopi. Ett samhälle av fria och självständiga personer som klarar sig utan stat kanske var möjligt under 1800-talet, men idag har politiskt korrekta reformer gjort att det framstår som verklighetsfrämmande. Det antropologiska materialet är kort sagt inte längre optimalt.

Every neoreactionary I´ve met seems to have 1. at some point discovered the old books on mises.org, and 2. studied science or engineering. Make of that what you will.
– Foseti – Why now

Libertarianer som Hans-Hermann Hoppe har under en längre tid visat reaktionära tendenser, exempelvis i kritiken av demokratin och den positiva synen på monarkin i jämförelse. Hoppe har också försvarat rätten till exkludering och diskriminering, naturliga aristokratier, och kritiserat fri invandring. Samtidigt har den akademiska världen blivit alltmer homogen och allt mindre fri och spännande. Mycket av den verklighet vi kan bevittna, rentav den statistik som verkliga forskare samlar in, är politiskt inkorrekt och har ingen plats i den offentliga debatten eller i växande delar av akademin. Att detta föder en reaktion och ett intresse för ”hate facts” är ofrånkomligt, nyfikna människor finner inte politiskt korrekta dogmer spännande. Jim skriver:

If you realize the truth of some hate fact, you have been darkly enlightened (verb).

Samtidigt kan man ana en social aspekt i uppkomsten av den mörka upplysningen, det rör sig om det som ofta kallas geeks – programmerare, innovatörer et cetera. En central del av neoreaktionen är dess användande av kastbegreppet för att förstå det moderna västerlandet, och dessa innovatörer klassas ibland som en av kasterna, frontines. nydwracu skriver:

Frontines value scientific inquiry, productive work, and keeping up with technology; politically, they tend libertarian; and although they don’t cluster geographically as much as Dalits or Antyajas, notable concentrations of Frontines exist in Silicon Valley, the DC area, and presumably Research Triangle.

Det finns en latent konflikt mellan frontines och de ideologiskt och kulturellt dominerande brahminerna, och neoreaktionen kan i så fall betraktas som den ideologi de förra utvecklar i sitt motstånd mot de senares kulturmarxism och politiska korrekthet. Med tanke på att frontines ofta är unga och har betydande finansiella och intellektuella resurser finns det goda skäl för brahminerna att oroa sig. Att neoreaktionen betraktar vaisyas, optimater och antyajas (”svenssons”, traditionell överklass och ”rednecks” för att översätta till vanlig svenska) som allierade mot brahminerna är ytterligare ett skäl till oro.

Den mörka upplysningens hjältar

I grova drag har den neoreaktionära världsåskådningen skisserats i artikeln om Mencius Moldbug (som vi hittar här: Mencius Moldbug – en introduktion). Det rör sig om en radikal kritik av det moderna samhället och dess självbedrägerier. Så visar man att det inte alls är så väsensskilt från det indiska kastsamhället och heller inte så folkstyrt. Istället styrs det av en kast av ”brahminer”, lierade med delar av den icke-vita underklassen. Inte heller kan man tala om en ”åtskillnad av kyrka och stat”, brahminkasten och dess världsbild är den moderna kyrkan som kontrollerar både media och utbildning. Här talar Moldbug om ”the Cathedral”. Man visar också hur brahminerna faktiskt föraktar de såkallade vaisyas, vanliga ”vita” i arbetar- och medelklass.

Parallellt med detta visar man hur Katedralens världsbild på område efter område är felaktig. Detta gäller allt från relationen mellan könen till relationen mellan raser, kolonialismen, välfärdsstaten, kommunismen et cetera. Detta gör att för den som fötts upp på Katedralens mögliga gröt är neoreaktionens tankegods både spännande, intressant och givande, den som genomskådat en aspekt av Katedralens påståenden är dessutom ofta öppen för att ifrågasätta fler. Därav sannolikt överlappningen mellan olika sfärer. Neoreaktionärerna är inte sena att utnyttja detta faktum, med ordval som den mörka upplysningen, ”join the dark side” och ”the red pill”. Att tänka själv och ifrågasätta gamla 68-ors övertygelser är kort sagt spännande, sexigt och roligt.

En god introduktion till den mörka upplysningen ger Radish i artikeln Heroes of the Dark Enlightenment. Den delar in ett antal skribenter och bloggare i olika sfärer (”formalister”, futurister, rasrealister, maskulinister med flera) och ger korta men underhållande beskrivningar av dem. Här finner man bland annat Mencius Moldbug, Lawrence Auster, Jack Donovan och Steve Sailer men också ett flertal mindre kända talanger, kompletta med fantasykort.

Sammantaget rör det sig alltså om en heterogen samling tänkare, med stora skillnader inbördes. Men kritiken av Katedralen och det som i Sverige kallas politisk korrekthet är ett gemensamt drag. Man kan också identifiera ett antal värdefulla resurser. Dels den sociala bakgrunden som nämnts ovan, frontines är en kast med betydande och förhoppningsvis växande resurser. Överlappningen av systemkritiska sfärer är också ett intressant fenomen. På liknande vis kan man identifiera det starka intresset för självförbättring som en viktig resurs, neoreaktionen överlappar också sfärer som ”game”, träning och olika metoder att undvika löneslaveriet. Den kastanalys Moldbug utvecklat, där alliansen mellan vaisyas, antyajas, optimater och frontiner är mer eller mindre manifest, är också en styrka. Så även det faktum att en hel del neoreaktionärer själva har bakgrund i brahminkasten och på så vis kan tilltala andra sociala grupper än, exempelvis, ”white nationalism” kunde. Genom återkopplingen till traditionalister som Julius Evola, tänkare som Carlyle och gamla elitforskare och realistiska sociologer som Pareto och Mosca har man också tillgång till ett rikt arv.

Man kan också identifiera svagheter. I jämförelse med ovan nämnda och likaledes nordamerikanska ”white nationalism” kan man exempelvis notera en avsaknad av idealism och offervilja, uttryckt genom omfattande anonymitet. Det rör sig heller inte, ännu, om en massrörelse. Man kan också notera att själva kärnan i Evolas traditionalism, Traditionen, ofta lyser med sin frånvaro och ersatts av sekulärt sociologiska tankar kring behovet av en religion (å andra sidan finns det också ett flertal kristna i miljön, bland annat intressanta Orthosphere).

I Sverige kan man ännu inte identifiera någon egentlig neoreaktionär miljö. Den libertarianska sfär som finns i USA saknas här i hög grad, antalet läsare av Hoppes eller von Kuehnelt-Leddihns kritik av demokratin är alltså begränsat. En av de ekonomer som många neoreaktionärer intresserar sig för har dock svensk koppling, Tino Sanandaji. Det är tveksamt om Sanandaji själv betraktar sig som en av den mörka upplysningens sithlorder, däremot utmanar han ofta Katedralens förgivettaganden på ekonomins och invandringspolitikens områden.

Tydligt neoreaktionära drag finner man också hos den intressanta bloggaren Rytger/Social Ingenjörskonst, liksom i mindre grad hos Ordning och Anarki. Man kan misstänka att en hel del frontiner och andra framöver kommer att bekanta sig med aspekter av den mörka upplysningen, alternativt, om det förra låter för infantilt, neoreaktionen.

Vidare läsning

Techcrunch – Geeks for Monarchy: The Rise of the Neoreactionaries
Reactionary Philosophy In An Enormous, Planet-Sized Nutshell
More Right – Neoreactionary Glossary
Thumotic – Seven Ways The Red Pill Will Improve Your Life
How Hate Facts Kill Scientific Inquiry

Några länkar

Theden
nydwracu
Radish
Unqualified Reservations

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.