/* Style Definitions */
table.MsoNormalTable
{mso-style-name:”Table Normal”;
mso-tstyle-rowband-size:0;
mso-tstyle-colband-size:0;
mso-style-noshow:yes;
mso-style-parent:””;
mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt;
mso-para-margin:0cm;
mso-para-margin-bottom:.0001pt;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:10.0pt;
font-family:”Times New Roman”;}
Den naturliga världen kan upplevas som ett fängelse, något som begränsar oss. Det är kanske inte helt och hållet felaktigt. Det finns dock andra sätt att betrakta världen. Då kan vi trots, eller till och med genom, den knivskarpa dualism med vilken vi betraktar världen, se något som går långt bortom den.
I
Bara man tittar ut genom fönstret och ser sol och himmel kan man ibland få en diffus känsla av en mening som övergår det vardagliga. Överger man dessutom de allt mer barocka konstruktioner av asfalt, stål och driftseggande konsumtionskonstruktioner som till och med mindre städer utgörs av numera, och ger sig ut i det vi brukar kalla "naturen", kan känslan bli ännu starkare. Till slut kan den till och med upphöra att vara bara en känsla. Tillräckligt djupt i skogen, tillräckligt högt upp på bergen, kan de sentimentala och psykiska reaktioner vi får vid kontakt med den skönhet naturen faktiskt besitter, upplösas och ersättas av något klarare.
Dualism är ofta något ofrånkomligt. Anser vi oss veta vad som är rätt, anser vi att det andra är fel. Tycker vi om en sorts musik, tycker vi illa om någon annan. Också inom metafysiken är dualism i någon form svår att komma ifrån. Gott och ont, kaos och ordning, ande och materia, ljus och mörker, Purusha och Prakriti,Yin och Yang. Men det gäller att komma ihåg att den verklighet vi lever i aldrig är renodlad i någon av dessa riktningar. Över hela den indoeuropeiska kontinenten, inneslutande både kaukasier och de gula folken, har denna medvetenhet sträckt sig i tusentals år, även om den tagit sig mycket olika uttryck. Kristendomen brukar ofta anklagas för att ha fördunklat den insikten, och för att ha delat in världen i strikta kategorier av dualism där "gott" och "ont" gjorts liktydigt med "själ" och "kropp" eller "ande" och "materia". Även om jag för några år sedan aldrig skulle sett mig själv som någon apologet för kristendomen, och nog inte gör det nu heller, måste jag påpeka att den kritiken är orättvis. Få trossystem tillmäter den materiella skapelsen ett sådant direkt värde som kristendomen faktum är att man, om man vill kritisera kristendomen ur ett traditionellt perspektiv, nog skulle komma längre om man ifrågasatte denna aspekt av tron. Materien och skapelsen är hos den kristna teologin i grunden nästan perfekt, med undantaget att den inte är Gud, och därmed inte kan vara fulländad. Den är grundad direkt i Guds rena vilja, och är besudlad endast av en enda (låt vara mycket väsentlig) bristfällighet; syndafallet.
II
Andlig erfarenhet kommer att tendera att ifrågasätta den bilden. Upplevelsen av att vara fjättrad i skapelsen är fundamental. Kristendomen menar här att det är synden och skapelsens imperfektion som fjättrar oss, inte materien i sig. Gnosticismen, många förkristna mystiska riktningar, liksom många österländska system, har här en radikalare bild: i någon mening är materien i sig det som binder oss, som hindrar vår ande från att frigöras och uppnå evigheten. Om skillnaden egentligen är så överhängande är förstås en annan fråga. Alla utvecklade metafysiska system är ju exempelvis överens om att Gud det Absoluta står bortom varje distinktion, och varje dualism, och att han i någon mening också manifesteras i den materiella världen, även om de saknar kristendomens optimistiska syn på världen som en i grunden positiv skapelse.
Givetvis finns det icke-kristna system som har en mycket "ljus" bild av skapelsen som sådan. Inte minst kan man nog argumentera för att många "hedniska" och naturorienterade religioner delar kristendomens bild av skapelseakten som något positivt, som sedan besudlas av en kosmisk "händelse" av samma art som syndafallet. Eddan och Veda manifesterar en oerhörd kärlek till kosmos till det skapade och manar till radikal krigföring mot de krafter som söker bryta ner ordningen.
Och visst finns det trots allt något att säga för detta "livsbejakande" perspektiv, som åtminstone principiellt återfinns inom både många former av hedendom och, ironiskt nog, inom den så "livsfientliga" kristendomen. Uppe på en bergstopp, med svensk gran- eller blandskog nedanför, så långt ögat når. På en stig som vindlar iväg över rötter och stenar, genom en doftande och dunkel sommarkväll. Bara utanför dörren när vinterkylan sliter i skinnet, och snö tynger granar och kala lövträds grenar. När vi slutar dikta poetiskt, och bara upplever verkligheten sådan den är, och sådan den egentligen är, bortom upplevelsen som sådan. Vi kanske är fångna i skapelsen, men det är ett vackert fängelse, där också friheten ständigt lyser in genom skönhetens vidöppna gluggar, och där fångvaktaren i alla händelser inte vill oss allt för illa.
Om skribenten: Solguru
