Kulturella tendenser under 2000-talet

Okategoriserade

I de inlägg som på bloggen föregick årsskiftet hävdades flera gånger att man i populärkulturen redan nu kan ana en anpassning till den nya verkligheten i den europeiskättade världen. Här användes liknelsen med den tålmodiga mullvaden vars arbete länge är osynligt, och underförstått den historiesyn som använder sig av begreppen evolution och revolution, yta och djup. Vad detta innebär är att under långa tidsperioder kan det på ytan verka som om det inte händer någonting. Tillväxten rullar på i lugn och ro, eller den politiskt korrekta ideologins vakthundar har ett fortsatt hårt grepp om debatten. Under denna yta kan det dock pågå både det ena och det andra. Bankerna kanske lånar ut väldiga summor, möjligheterna till nya lukrativa investeringar kanske krymper snabbt, och människor i allmänhet kanske är hjärtligt trötta på en politiskt korrekt verklighetsbeskrivning de allt mindre känner igen sig i. Förr eller senare leder detta till en samhällsförändring som bara kan beskrivas som en revolution (eller paradigmskifte). Den ekonomiska krisen blir ett faktum, och det blir plötsligt politiskt inkorrekt att vara PK. Mullvaden har grävt sina gångar under flera år, och hela trädgården rasar ner i underjorden.

Detta synsätt är användbart, och kan ofta ge skäl till optimism när allt ser som mörkast ut. Den segerrike motståndaren står egentligen på en underminerad gräsmatta. Man kan försöka identifiera några tecken på hur mullvaden gräver sina gångar i den kulturella och ideologiska sfären (de flesta vet redan hur diskussionerna kring ”mångkultur” och ”genuspedagoger” gradvis förskjutits runt fikabord och hos frisörer). Ytterligare exempel är alltid välkomna i kommentarsfunktionen.

Mullvad

Offentlig debatt

I den offentliga debatten noterar vi inte minst hur de verkligt extrema företrädarna för det politiskt korrekta projektet tystnat. Detta gäller tidskriften Gringo, som gick i konkurs och vars företrädare alltmer sällan skriver i etablerade media. Det gäller också professor Masoud Kamali, vars teorier en gång inspirerade en regering. Ett annat tecken på den mättnad som inträtt när det gäller politiskt korrekta initiativ och texter, är att Halal-TV lades ner efter massiva protester.

Parallellt med detta kan vi notera en försiktig normalisering även i etablerade medier. Kritik mot mångkulturens, radikalfeminismens och queerteorins enskilda aspekter kunde allt oftare framföras, systemkritiska bloggar kunde också direktlänkas från SvD.se när de kommenterade olika artiklar. Blondin-Bella menade efter ett övergrepp att resebyråerna borde varna för kvinnosynen i vissa länder. Sverigedemokrater, rentav nationaldemokrater, dök upp i media och behandlades hjälpigt acceptabelt. Och det finns inget som tyder på att mullvaden kommer att sluta med sitt strävsamma arbete, så det är bara en tidsfråga innan vi även ser identitärer i debatter på TV.

Litteratur

Man kan också notera hur etniska relationer och identitet i ett senmodernt samhälle tagits upp allt oftare i litteraturen. Detta sker ur ett flertal perspektiv, inte nödvändigtvis negativa till det mångkulturella projektet som sådant, men med en gryende medvetenhet om att det hela är förenat med problem och risker. Några exempel på detta är Per Nilssons Svenne, Renzo Aneröds Vildsvinet och Houellebecqs böcker. Det kanske inte heller är en ren slump att intresset för Ernst Jünger på sista tiden ökat, med flera nyutgivningar.

Filmer

2000-talet har också kunnat bevittna hur de europeiskättade folken gång på gång strömmat till biograferna när man i dessa visat filmer som bygger på deras historia och myter. Sagan om Ringen och Narnia är uppenbara exempel på detta, detsamma kan sägas om 300 (som dessutom genomsyras av ett direkt fascistiskt patos och estetik). I början av 1900-talet förekom sådana politiskt inkorrekta gestalter som Wagner och Stefan George på den kulturella arenan, i vår tid får vi nöja oss med filmer där mindre grupper av spartaner försvarar sitt folk mot ett multietniskt imperium. Men även här kan man ana mullvadens tålmodiga arbete. Frågan är också om inte teman knutna till ”implicit whiteness” blivit vanligare, exempelvis i serier som Breaking Bad, och om den ofta omotiverade kvoteringen av skådespelare inte minskat. Man kan också notera en reaktion mot den moderna mannens domesticering i filmer som Fight Club. Samhällskritiska teman har redan varit mer regel än undantag i vissa genrer, och belyser den historiska legitimitetskrisen, men det rör sig då lika ofta om en ganska uttjatad samhälls-”kritik” från en vänster som redan har en stor del av makten över sagda samhälle (exempel på detta är V for Vendetta, oavsett hur snyggt gjord den är).

Musik

Man har också kunnat ana hur ledande musiker reagerat på den politiskt korrekta inkvisition som likt en våt filt lagt sig över Västerlandet. De har normalt lika snabbt tvingats be om ursäkt eller ta tillbaka saker, men detta har förmodligen mer med makt att göra än något annat, och har därmed egentligen bara bekräftat hur ofria våra samhällen blivit. Några exempel på kändisar som trampat i klaveret, på ett mer eller mindre pinsamt sätt, är ”Kramer”, den katolske traditionalisten Mel Gibson, Morrissey, och Johnny Rotten från det forna Sex Pistols. I Tyskland har flera rap-stjärnor provocerat etablissemanget genom att bland annat inte ta tillräckligt avstånd från ”högerextrema” fans, att hävda att ”ich bin Arisch”, eller rentav genom att påstå att ”ich bin der Leader wie A” (där A är första bokstaven i namnet på en historisk tysk ledare). Ideologins vakthundar vill att ett växande antal teman, ord och symboler ska vara tabubelagda, de unga generationerna bryr sig inte, oavsett härkomst.

Parallellt med detta kan man notera hur musikscener som bara kan beskrivas med termen ”implicit whiteness” vuxit fram, i några fall också med ett intresse för specifikt europeisk kultur, identitet och historia (inte minst black metal och neofolk). Det pågår här en intressant dialektisk process, där framgångsrika band ofta rör sig bort från mer kontroversiella teman, men då ersätts av mer extrema arvtagare i ”undergrunden”. Mindre kontroversiellt, men trots detta av kulturhistoriskt intresse, är att det nu även gjorts TV kring dansbandskulturen.

Som helhet innebär detta att det rör på sig under ytan, i folksjälen, eller vad man nu vill kalla det, även när det inte är helt uppenbart. Och den tålmodiga mullvaden fortsätter sitt arbete.