I högerns historieskrivning spelar ofta Frankfurtskolan en framträdande roll som exempel på framgångsrik metapolitik från vänster. Man ignorerar då ett flertal andra grupper, med den kritiska teorins fäder föga bekanta, men som ett stycke idéhistoria är det ändå ett fenomen väl värt att bekanta sig närmare med. Inte minst då det antyder några orsaker till varför vänsterns metapolitik var så effektiv under 1900-talet (vid sidan av historiska faktorer som ett välvilligt inställt etablissemang och utgången av ett världskrig, faktorer svårare att rekonstruera). En närmare bekantskap med Frankfurtskolan ger oss också möjlighet att dekonstruera den, att identifiera vad som fortsatt är av värde och vad som är historisk ballast.
Adorno – reaktionär sensibilitet och progressiv identitet
Not the least of the tasks which stands before thought, is putting all the reactionary arguments against Western culture into the service of advancing enlightenment.
– Adorno
Theodor Adorno (1903-1969) var en av Frankfurtskolans mest centrala företrädare, ihop med Horkheimer. Adorno, liksom än mer vännen Walter Benjamin, är idéhistoriskt intressant då han hade en romantisk eller rentav reaktionär sensibilitet men valde att identifiera sig med vänstern. Vad gäller Benjamin frågade sig Adorno varför han envisades med att ”beundra sina fiender”, att brevväxla och umgås med både Klages och Schmitt och att hålla fast vid att det hos dessa fanns ovärderliga insikter om den moderna världen. Men samma paradox genomsyrar Adorno. Om det att vara reaktionär innebär att man vill vrida klockan tillbaka så var Adorno inte reaktionär, men om det innebär att man upplever att det var bättre förr är situationen en annan. Adorno är en utpräglad historiepessimist i sina skrifter, allt från umgänge till arkitektur har försämrats. Han är dessutom elitist, och vänder sig mot massan och den kulturindustri som ”ger folk vad folk vill ha”. Här har vi, i förbigående sagt, en av hemligheterna bakom Frankfurtskolans framgångar och attraktionsförmåga. Radikal höger a la Klages och Schmitt förknippades med förlorarsidan i ett världskrig, och de fick endast begränsat utrymme som civilisationskritiker efter detta. Men teman från deras miljö, som miljöfrågan, djurens situation, masskulturen, andens elitism, sådana kunde föras vidare av bland annat Adorno. I en tid av allmän bildningsförlust kunde Adorno citera klassiker som Hölderlin, George, Goethe, Kierkegaard med flera, utan att riskera att stämplas som fascist. Samtidigt var han medveten om att hans egen generation också var ”dvärgar på jättars axlar”:
Moreover we no longer know Greek or Latin like Wolf or Kirchhoff. We point out the transition of civilization into analphabetism and ourselves forget to write letters or to read a text of Jean Paul, as it must have been read in his time. We abhor the coarsening of life, but the absence of any objectively binding common decency compels us at every step into modes of conduct, speech and calculation which are barbaric, measured by humane standards, and tactless, even by the dubious standards of the good society.
I förbigående sagt bidrar en liknande paradox till Marx attraktionsförmåga, där i form av en romantisk eller gotisk sensibilitet som nätt och jämnt hålls i schack av en saklig framställning. Men åter till Adorno. Flera av de teman han sysselsätter sig med är varken ”höger” eller ”vänster” i sig, utan har flyttat sig över gränserna historiskt. Idag har de övergetts av ”vänstern”, det gäller bland annat kritiken av kulturindustrin, marknadslogikens dominans och frågan om det autentiska livet bortom konsumismen.
Adorno som progressiv är samtidigt en självmotsägelse, på grund av den långt gångna pessimismen. Endast genom ett radikalt brott med historiens logik, att jämföra med Benjamins mytiska och gudomliga våld, är det möjligt att föreställa sig processen av försämring brytas. Inget talar emellertid för det, och till skillnad från den mer aktivistiske populariseraren Marcuse har Adorno svårt att identifiera grupper som kan skapa en bättre värld. Han är ganska desillusionerad även vad gäller ”vänstern”, liksom dess romantiska inställning till ”folket”. Detta då medlemmar av ”folket” ofta möter dem i specifika situationer, jämför ”den schysste pizzabagaren”:
Other people, especially the simple folk whose virtues intellectuals are wont to praise, usually meet them in the role of someone trying to sell them something, who doesn’t have to worry about the customer horning in on their turf.
Adorno påverkade mot slutet av livet det som skulle komma att bli studentrörelsen i Västtyskland, delvis i konkurrens med Niekisch. Men hans högborgerliga sensibilitet ledde oundvikligen till en konfrontation, som slutade med att han kontaktade polisen vid ockupation av lokaler och att barbröstade feminister riktade en ”aktion” mot honom. Kort därefter dog han. Värt att nämna är annars att det i den västtyska 1968-rörelsen fanns ett tydligare nationellt tema än i exempelvis den amerikanska, på grund av demografiska och geopolitiska faktorer, men mer om det framöver.
Adorno och kulturindustrin
The culture industry intentionally integrates its consumers from above. To the detriment of both it forces together the spheres of high and low art, separated for thousands of years. The seriousness of high art is destroyed in speculation about its efficacy; the seriousness of the lower perishes with the civilizational constraints imposed on the rebellious resistance inherent within it as long as social control was not yet total… The customer is not king, as the culture industry would have us believe, not its subject but its object.
– Adorno
Det finns två områden där Adorno idag är av särskilt värde. Det gäller dels analysen av kulturindustrin, ”populärkulturen”, en analys som för det mesta skulle kunnat vara skriven av en reaktionär. Hans förhållande till jazz är kontroversiellt, och hade inte varit acceptabelt idag. Men det går att tillämpa på en hel del samtida musik:
The aim of jazz is the mechanical reproduction of a regressive moment, a castration symbolism. ‘Give up your masculinity, let yourself be castrated,’ the eunuchlike sound of the jazz band both mocks and proclaims, ‘and you will be rewarded, accepted into a fraternity which shares the mystery of impotence with you, a mystery revealed at the moment of the initiation rite.
Adorno beskriver hur marknadens logik invaderat kulturen, hur kultur blivit varor. Så var inte alltid fallet historiskt, och det har haft mycket negativa konsekvenser. Det passiviserar, omöjliggör för människor att tänka sig alternativ. Det leder också till historielöshet, Adorno skriver:
Advancing bourgeois society liquidates memory, time, recollection as irrational leftovers of the past.
Det råder en skriande brist på kritik av konsumism och populärkultur i dagens Europa, och där kan bland annat Adorno spela en roll. Värt att nämna är också hans tidiga koppling mellan kulturindustri och auktoritetstro, särskilt tillämpbar på Sverige:
The magnetic power which ideologies exert over human beings, while they have become entirely threadbare, is to be explained beyond psychology, in the objectively determined decay of logical evidence as such. It has come to the point that lies sound like truth, and truth like lies. Every statement, every news report, every thought is preformed by the centers of the culture-industry. What does not bear the trusted mark of such preformation lacks credibility in advance, all the more so that the institutions of public opinion garnish what they send out with a thousand…
Antingen är man en del av kulturindustrin eller så är man en ”fascist” och ”konspirationsteoretiker”.
Adorno och livets förfall
…there is no more society and no more ladies…
– Adorno
Kulturindustrin och samhällets underordning under marknadens logik har än mer djupgående effekter. Det förstör för det första de vardagliga relationerna. Adorno är här alltid kategorisk i sina yttranden, han kanske inte var en rolig gäst på födelsedagskalas med den inställning han här företräder:
The decline of gift-giving is mirrored in the embarrassing invention of gift articles, which are based on the fact that one no longer knows what one should give, because one no longer really wants to.
Det finns heller inte längre några riktiga hotell:
Probably the decline of the hotel craft [Hotelwesens] dates back to the dissolution of the antique unity of hostel and bordello, whose memory lives on nostalgically in every glance at the smartly-dressed waitress and the telltale gestures of the maids.. Step by step, and always on irrefutable grounds, the
means annihilate the ends. The division of labor, the system of automatic performances, ensures that noone is really interested in the comfort of the customer.
Den moderna bostaden är inte längre ett hem:
The newly functionalized ones, constructed as a tabula rasa, are cases made by technical experts for philistines, or factory sites which have strayed into the sphere of consumption, without any relation to the dweller: they slap the longing for an independent existence, which anyway no longer exists, in the face.
Även vår relation till döden har påverkats av den moderna världens fattigdom:
The less subjects live anymore, the more abrupt, frightening, the death. In that the latter literally transforms the former into a thing, it makes them aware of their permanent death, of reification, of the form of their relations, which they are partly culpable of.
Inte heller promenader är längre möjliga:
Going on promenades, being a flaneur were private ways of spending time, the legacy of the feudal pleasure-jaunts of the 19th century. Walking is dying out along with the liberal epoch, even where autos are not being driven.
Bilismen skapar dessutom våld:
And which auto-driver has not felt the temptation, in the power of the motor, to run over the vermin of the street – passersby, children, bicyclists?
I sin kritik av vardagens självklarheter är Adorno ofta underhållande och skapar känslor av igenkännande. Han tar också upp hur marknadens logik invaderar de sociala relationerna. ”Intressena” smyger in i den privata sfären, något som var otänkbart i de sociala kretsar där han växte upp:
Earlier, when there was still something like the disreputable bourgeois separation of occupation and private life, whose passing one would almost like to regret, whoever pursued goals in their private life was eyed with distrust, as a loutish gatecrasher… For they are the ones who subtly apprehend and despoil the last hiding-places of resistance, the hours which remain free from the demands of the machinery. Their belated individualism poisons what still remains of the individuated.
Själva språket anfräts, genuina samtal omöjliggörs:
Speaking is taking on a malign gesture. It is becoming sportified. One tries to score as many points as possible: there is no conversation which the opportunity for competition does not worm itself into, like a poison.
Adorno framstår inte som någon given vän av du-reformer och annan nedmontering av civiliserade former:
Because everything is business, it may not be named as such, rather like the rope in the house of someone who has hanged themselves. Behind the pseudo-democratic demolition of formulaic modes, archaic courtliness, and useless conversations which are not unfairly suspected of being gossip, behind the apparent clarification and transparency of human relations, which no longer permits anything which is undefined, stands the arrival of open barbarity. The direct answer, which tells others the facts of the matter to their face, without digressions, hesitations, or reflections, already has the form and sound of the commands, which under Fascism the dumb issued to the silent. The matter-of-factness between human beings which clears away the ideological ornamentation between them, has itself already become an ideology of those who wish to treat human beings as things.
Källor till mänsklighet och motstånd
Every human being has an archetype out of a fairy-tale, one need only look long enough.
– Adorno
Något som snabbt blir tydligt är att Adorno ställer en äldre tids hövlighet och ideal mot sin egen samtid, och att den förra är att föredra (”leisure, even pride and arrogance, endowed the speech of the upper crust with something of independence and self-discipline”). Det som gör att han inte blir reaktionär är inte minst övertygelsen om att det är omöjligt att vända historien. Borgarklassen är inte längre det den var:
Whatever was once good and proper in what was bourgeois – independence, persistence, thinking ahead, consideration – is rotten to its innermost core… The bourgeoisie have lost their naivete, and for that reason have become wholly obdurate and malevolent.
Redan hos Adorno är det egentligen tveksamt om det klasslösa samhället är en realistisk framtid. De som fört den kritiska teorin vidare efter honom drog olika slutsatser, den mest intressanta utvecklingen förknippas med kretsen kring Telos och Paul Piccone (även om två av de mest centrala libertarianerna, Hoppe och Gottfried, också studerat för Frankfurtföreträdare). Piccones slutsats är logisk även given Adornos tänkande, det ”progressiva” är sällan emancipatoriskt. Vilket antyds av Adornos tankar kring familjen, steget till Piccone eller den av kritisk teori likaledes influerade Christopher Lasch är här inte långt:
Even the neurotic peculiarities and malformations of the older adults represent character, that which is humanly achieved, compared with pathic health, infantilism raised to a norm. One realizes in horror that when one previously clashed with one’s parents, because they represented the world, one was secretly the mouthpiece of a still worse world against the merely bad… The end of the family cripples the counter-forces. The dawning collectivistic social order is the mockery of one without class: it liquidates, along with the bourgeois, at the same time the utopia, which at one time drew nourishment from the mother’s love.
Adorno och egalitarismen
Even in the smallest community, the level is determined by the most subaltern of its members. Whoever says something in a conversation which is beyond the grasp of a single person, becomes tactless. For the sake of humanity, the conversation is restricted to what is nearest, most dull-witted and banal, even if only one inhuman visage is present.
– Adorno om den lägsta gemensamma nämnaren
Intressant är också Adornos kritik av egalitarismen, delvis användbar även idag. Inte minst visar han kopplingen mellan marknadens logik och egalitarismen, alla är utbytbara. Han är heller inte alltid helt politiskt korrekt:
If one attested to blacks, that they are exactly like whites, while they are nevertheless not so, then one would secretly wrong them all over again. This humiliates them in a benevolent manner by a standard which, under the pressure of the system, they cannot attain, and moreover whose attainment would be a dubious achievement…
Målet är istället ett samhälle ”in which one could be different without fear.” Här anknyter Adorno som synes till en äldre konservativ kritik av massans samhälle som likriktningens samhälle.
Adornos brister
Vi har tidigare tagit upp Adornos brister, dit hör bland annat det kategoriska tilltalet (i sig totalitärt) och det oansvariga och utopiska i att skissera ett radikalt annorlunda samhälle utan att precisera det närmare. Hans antropologi brister i synnerhet genom att den inte har plats för thumos, Authoritarian Personality är dålig vetenskap och leder naturligt både till ”anti-fascism” och etnomasochism. Man kan också beklaga att Adorno inte själv tog de logiska steg som Piccone och Lasch senare gjorde. Man kan misstänka att hans bildade och elitistiska verk istället bidragit till att den nya klassen frigjorde sig från den tidigare ”arbetarismen”, vilket möjliggjorde deras historiska kompromiss med kapitalismen. Även om detta knappast var Adornos avsikt.
Metapolitiska lärdomar
Vad kan då Adorno lära oss om hemligheterna bakom vänsterns metapolitik under 1900-talet? Det elitistiska tilltalet och den imponerande bildningen har redan nämnts, liksom förmågan att överta element och teman från ”fienden”. Den hugade kan jämföra Adornos beskrivning av kapitalismens invasion med Klages skildring av hur Geist tränger undan Seele. Kanske viktigare var dock erkännandet av att ”det privata är politiskt”, förmågan att analysera vardagens inslag och bekymmer och koppla dem till en kritik av systemet. Adorno var här inte ensam, nämnas kan även Lefebvre och Vaneigem. Utgångspunkten var egentligen inte särskilt vänster (”liv eller överlevnad”-temat och alienationen), men Adorno med flera tog upp allt från relationer till indelningen av livet i arbete och konsumtion. Här lämnar dagens etablissemangskritiker mycket övrigt att önska, med ett starkt fokus på partipolitik och invandringens kostnader. Även om Adornos framtidsvision är diffus har den värdefulla inslag, knutna till naturen, drömmarna och barndomen. Detta påminner oss om vikten av en positiv, alternativ vision av framtiden.
Sammantaget kan vi alltså konstatera att Adorno egentligen inte var reaktionär, men hade en i hög grad reaktionär sensibilitet. Detta var han inte ensam om, något liknande gällde vår svenske Meurling. Här finns en del av hemligheten bakom vänsterns framgångsrika arbete under 1900-talet. Adorno kan med fördel dekonstrueras, det värdefulla skiljas från det skadliga (vilket Piccone och Lasch alltså gjort). Man bör dock vara medveten om att Adorno ofta är teoretiskt tung, och främst bör läsas av en specifik kategori människor.
Om skribenten: Joakim Andersen
