Förutom att vara krigshjälte från Första Världskriget, konservativ revolutionär, psykonaut och entomolog, var Ernst Jünger även författare, och som sådan en nyskapare inom science fictiongenren genom sitt verk The Glass Bees.
Det är en genre som lämpar sig väl för både historiepessimism, funderingar kring människans och samhällets natur, cyklisk historiesyn och arkeo-futuristiska visioner, vilket demonstreras av författare som Asimov, Stirling och Heinlein (jag är dåligt bevandrad inom genren, men Lundensis har sammanställt en liten lista med lästips). Denna möjliga koppling mellan sci-fi och konservatism görs också tydlig genom The Glass Bees.
Glass Bees utspelar sig i en värld mycket lik vår egen (vi får inte veta vilket år det är eller hur gammal huvudpersonen är), som genomgått en serie stora krig och parallellt med detta en teknologisk utveckling vilket lett till att det finns robotar.
I likhet med Marmorklipporna, så spelar den yttre handlingen mindre roll i Glass Bees, vilket kan innebära att den nog är ganska tråkig om man föredrar böcker med action. Handlingen går i korthet ut på att huvudpersonen, som är en gammal krigsveteran från det lätta kavalleriet, erbjuds ett jobb av storföretagaren Zapporoni. Huvudpersonen har som så många veteraner före honom hamnat i fattigdom efter krigen, och att få jobb hos den mytomspunne Zapporoni, som leder utvecklingen av ständigt nya robotar, är därför frestande även om han inser att det nog är ett ljusskyggt arbete. Jag ska inte avslöja vad som händer, men större delen av boken består av huvudpersonens återblickar på sitt liv, och tankar kring det samhälle han hamnat i. Detta är skickligt gjort, eftersom man gradvis får veta mer och mer om huvudpersonen, även hans mörkare sidor. Huvudpersonens liv påminner också, som i Marmorklipporna, en del om Jüngers eget, och detsamma gäller det samhälle han lever i.
Hederns död
Det är också samhället och dess utveckling som kommenteras i Glass Bees, utifrån ett konservativt perspektiv. Huvudpersonen har tjänat i det lätta kavalleriet, och utbildats under läraren Monteron. Där har han fått en syn på världen och livet som innebär lojalitet med kamrater, trohet mot Kung och Fosterland, heder även i krig, och inte minst den kärlek till hästen som präglat många kavallerister genom historien. När Jünger beskriver hur Monterons auktoritet var mer än bara grundad i fruktan, påminner det starkt om Evolas begrepp auctoritas, som till sin natur är något mer än det rent personliga och byråkratiska:
Since I lacked Monterons super-personal authority, I had to rely on my personality alone.
We clearly understood that something more than the King, more than his office, stood behind the Old Man [Monteron].
Men huvudpersonens heder blir alltmer föråldrad i det samhälle som tar form. Hästarna ersätts av stridsvagnar. Rikedom ersätter alla andra egenskaper som grund för status och makt. Även krigets lagar ersätts av en ny verklighet, vilket blir tydligt i huvudpersonens minnen från inbördeskriget i Asturias (sannolikt Spanska Inbördeskriget, även om Jünger själv inte tjänade som frivillig där bör han ha hört om de rödas brott av andra som var där):
In the first town we entered, the monasteries had been raided, the coffins in the vaults forced open and the corpses set up in the streets in grotesque groups. Then we knew that we had come to a country where no mercy could be expected… On that day a great sadness overcame me. I knew with certainty that this was the end of everything we had respected and honored.
Övergreppen upprepas sedan av huvudpersonens egen sida, vilket inskärper hederns död i det moderna samhället.
Det finns ett teknikfientligt inslag i Glass Bees, där den industriella revolutionen inte ses som enbart god. Den kanske har skapat rikedom, men den har också dödat så många andra värden. Huvudpersonen återger den sorg och den avsmak han kände när han fick veta att med den nya tekniken kunde man döda alla fiskar i en sjö på en gång med elektricitet. Vi får veta att arbetsglädjen försvunnit, att huvudpersonens gamla kavalleristvänner förvandlats till små tjänstemän, skrupellösa strebers, eller i ett fall avslutat sitt liv för egen hand.
Det enda hopp som Jünger ger i boken är att det gamla Europas kärna i vår tid kan överleva i den lilla världen, bland nära vänner eller i familjen :
I came to recognize that one single human being, comprehended in his depth, who gives generously from the treasures of his heart, bestows on us more riches than Caesar or Alexander could ever conquer. Here is our kingdom, the best of monarchies, the best republic. Here is our garden, our happiness.
Today, only the person who no longer believes in a happy ending, only he who has consciously renounced it, is able to live. A happy century does not exist; but there are moments of happiness; and there is freedom in the moment.
Detta kan tyckas olidligt uppgivet, men Jünger nämner också att historien rör sig i cykler. Detta innebär att även om han själv levde i en av de mörkaste tiderna, så kanske vi lever i en tid då moderniteten, Kali Yuga eller vad vi väljer att kalla den, går mot sitt slut. Och då är inte längre den passiva inställning som genomsyrar både Marmorklipporna och Glasbina lika nödvändig.
Linjen
Vill man läsa Glasbina ur ett mer filosofiskt perspektiv, bör man läsa det ihop med Jüngers skrift Över linjen. Linjen kom ut 1949, Glasbina kom ut 1957. I Linjen fortsätter Jünger den brottning med nihilismen, som han kan sägas ha inlett i Der Arbeiter, eller redan innan. Han finner att vår tid präglas av nihilismen, som dessutom ständigt ökar. Inte bara ”Gud är död”, utan alla fasta värden urholkas, utmanas, och förvandlas till tomma skal som inte längre styr människors handlande. Detta är ju samma tema som tas upp i Glasbina, där huvudpersonen brottas med sin föråldrade känsla för rätt och fel i en värld där sådant ses med medlidsamt förakt, där heder och övertygelser ses som handikapp.
Ett viktigt påpekande som Jünger gör i Linjen är att nihilism och kaos är inte samma sak. Tvärtom fungerar nihilismen bäst i samhällen präglade av ordning, maskinsamhällen, Leviathan.
Med tiden har det visat sig att nihilismen väl kan leva i harmoni med ett utvecklat ordningssystem, ja att detta snarare är regel vid tillfällen då nihilismen blir aktiv och utvecklar makt. Ordning är för den en gynnsam grundval; den ombildar denna grundval för sina syften. Den enda förutsättningen är att denna ordning är abstrakt […] Nära förbundet med detta händelseförlopp, i vilket staten blir till ett nihilistiskt objekt, är masspartiernas framträdande i storstäderna.
Kaos är således på sin höjd en konsekvens av nihilismen, och inte ens den sämsta. Det avgörande är hur mycket äkta anarki som finns dold i detta kaos, och därmed också en ännu oordnad fruktbarhet. […] Skillnaden mellan kaos och anarki förstår vi här som den mellan oordning i det bebodda och i det levande. Öken och urskog skulle kunna vara dess former. I den meningen är kaos inte nödvändigt för nihilisten […] Ännu mindre tycker han om anarkin. […] Till och med på de platser där nihilismen visar upp sina allra mest ohyggliga sidor, som i de stora fysiska utrotningslägren, råder nykterhet, hygien och sträng ordning in i minsta detalj.
Jüngers råd till motstånd i Linjen och Glasbina påminner också om varandra. Han ser kyrkorna som ett viktigt skydd mot att nihilismen förvandlar människorna till rena kannibaler, till odjur (detta tema tas inte upp i Glasbina):
Hur som helst är det bara kyrkan, förutom några äkta soldater, som man kan tacka för att det vid massornas jubel inte har kommit till öppen kannibalism och hänförd tillbedjan av djuret.
Ett ytterligare tillbakaträngande av kyrkorna offrar antingen fullständigt massorna åt det tekniska kollektivet och dess exploatering eller driver dem i armarna på dessa sekterister och scharlataner, som idag gör sig viktiga i vartenda gathörn.
Vidare tar han upp vildmarken (jämför begreppet Waldgänger), vänskapen, kärleken, konsten som medel för frihet i ett nihilistiskt samhälle:
Men friheten bor inte i tomheten, den vistas snarare i det oordnade och osöndrade, i de områden som visserligen går att organisera men som inte räknas till organisationen. Låt oss kalla det vildmarken […] Också i våra öknar finns det dock oaser i vilka vildmarken blomstrar. […] Det är trädgårdarna dit Leviatan inte har tillträde och som han rör sig kring med vrede. Först och främst har vi döden. Idag, liksom förr, är människor som inte fruktar döden oändligt överlägsna också den största jordiska makt. Det är orsaken till att fruktan oavbrutet måste spridas. Makthavarna lever alltid med den ohyggliga föreställningen att inte bara enskilda utan många skulle kunna lämna denna fruktan bakom sig: det vore deras säkra fall.
Den andra grundläggande makten är Eros; där två människor älskar varandra undandra de Leviathan ett område – de skapar ett utrymme som han inte kan kontrollera. Eros kommer alltid, som en gudarnas sanna budbärare, att triumfera över alla titaniska bildningar.
Eros lever också i vänskapen, som genomgår det slutgiltiga provet inför tyrannerna. Här renas och prövas den som guld i ugnen. I en tid då misstänksamheten tränger ända in i familjen anpassar sig människan efter statens form. Hon rustar sig som en fästning ur vilken inte ett endaste tecken tränger ut… I en sådan situation kan ett samtal med en vän vara inte bara oändligt trösterikt, det kan också bekräfta och återföra världen i dess fria och rättfärdiga mått. En människa räcker som vittne för att friheten inte ska försvinna.
I likhet med Nietzsche tror dock Jünger att nihilismen bara är en övergångsfas, ur vilken nya värden och nya gudar kommer att födas, när vi väl passerat ”linjen”, nihilismens nollpunkt. Om jag tolkat Över linjen rätt, så menade han åtminstone inledningsvis att Arbetaren som gestalt (och det är då inte i ordets socio-ekonomiska eller vänsterinriktade betydelse han använder det) skulle bli den titan som ersätter nihilismen. Kanske kan man ana denna optimism även i slutet av Glasbina, men det är en ganska osäker tolkning i så fall.
Utdragen ur Linjen är dels hämtade från Excerpter, dels mina egna.
Mer Jünger här: På Marmorklipporna
Om skribenten: Joakim Andersen
