Jean Bricmont

Okategoriserade

Den belgiske fysikprofessorn Jean Bricmont är kanske mest känd för sina politiska ställningstaganden. Han har kritiserat obegripliga filosofer, han har i likhet med Noam Chomsky försvarat yttrandefriheten även för historierevisionister som Robert Faurisson, och han har identifierat och kritiserat både ideologin om ”humanitär interventionism” och den ”anti-anti-krigsvänster” som numera försvårar framväxten av en antiimperialistisk fredsrörelse.

Bricmont och humanitära interventioner

All those who prefer peace to power, and happiness to glory should thank the colonized people for their civilizing mission. By liberating themselves, they made Europeans more modest, less racist, and more human. Let us hope that the process continues and that the Americans are obliged to follow the same course. When one’s own cause is unjust, defeat can be liberating.
– Bricmont

I likhet med Alain de Benoist visar Bricmont hur ideologin och retoriken om ”mänskliga rättigheter” är ett redskap som används av imperialistiska stormakter som USA. Fysikprofessorn har en realistisk ansats, och utgår från att den ståndpunkt som ”känns rätt” (”vi måste göra något”) inte alltid har de bästa konsekvenserna. Om det internationella regelverket kring suveräna stater och invasioner av dem börjar frångås, blir resultatet snarare att stora stater kan hota och invadera sina mindre grannar, liksom att mellanstora stater som Nordkorea inser att den enda garanten för överlevnad är kärnvapen. Det som ”kändes rätt” leder till mänskligt lidande och kapprustning.

…there is no proof that Gaddafi massacres his people just for the sole purpose of slaughtering them. It is a bit more complicated than that : it is an armed insurrection, and I know not of any government that would not repress an insurrection of this kind..
– Bricmont

Samtidigt identifierar Bricmont vem som intervenerar och varför. Det är USA, en stat med en egen agenda, en stat vars media bland annat ignorerade folkmordet i Kongo eftersom en av aktörerna var nära allierad med just USA, en stat nära lierad med Saudiarabien. Att lita på en sådan ”världspolis” är vansinne.

Det alternativ till amerikanska interventioner Bricmont beskriver är respekt för det internationella regelverket, och samarbete även med icke-liberala stater:

…the best alternative is to cooperate with all the countries of the world regardless of their systems of government… trade is a much less bloody alternative as opposed to sanctions and embargoes, which are the soft version of humanitarian wars.

Bricmont och vänstern

These two different world views divide both the Left and the Right: liberal interventionists and neoconservatives on one side, libertarians, paleoconservatives and traditional leftists on the other, and it may call for new and heterodox alliances.
– Bricmont

Bricmont har en bakgrund i vänstern, men har idag omvärderat ett antal av dess centrala ståndpunkter. Andra ståndpunkter har han istället behållit, samtidigt som stora delar av den övriga vänstern övergett dem (yttrandefrihet och antiimperialism). Han skisserar också en förklaring till vänsterns impotens. Efter Sovjets fall genomgick den en period av självkritik, kombinerad med extern borgerlig sådan, och drog slutsatsen att den lidit av en tvångsmässig antiamerikanism och ett lika tvångsmässigt stöd till diktaturer. Vad Bricmont visar är att den drog felaktiga slutsatser av detta:

The present-day Western Left is the first to denounce the “Stalinist" regimes of the past, including those of Mao, Kim Il Sung or Pol Pot. But do they forget that Lenin fought against tsarism, Stalin against Hitler, Mao against the Kuomintang, Kim Il Sung against the Japanese and that the last two ones, as well as Pol Pot, fought against the U.S.? If history should have thought us anything, it is that struggling against oppression does not necessarily turn you into a saint.

Resultatet blev alltså en oförmåga att analysera USA:s motiv så snart landet hamnade i konflikt med en inte alldeles liberal regim, kombinerat med en fortsatt oförmåga att kritiskt bedöma rebellrörelser. Bricmont talar här om en ”anti-anti-war left” (de idealtypiska företrädarna för denna torde vara de tyska ”antideutsche” och Tony Blair). Den manipuleras lätt av propagandan som föregår amerikanska interventioner, där exempelvis Iran och talibanerna framställs som fientliga mot HBT-personer och kvinnor, eller en Assad och en Milosevic som diktatorer. Samtidigt har den betydligt svårare att analysera islamistiska eller albannationalistiska rebellers motiv jämfört med dess kritik mot forna tiders kommunistiska rebeller.

Bricmont menar att denna antiantikrigsvänster har föga realpolitiskt inflytande, många amerikanska beslutsfattare känner inte ens till dess existens, men den förhindrar framväxten av en verklig fredsrörelse. Samtidigt illustrerar den hur politisk korrekthet ersätter realism med känslor, symbolfrågor och tabun, även på utrikespolitikens område. Anti-anti-krigsvänstern saknar förmåga att förstå hur politik fungerar, och ersätter politisk analys med moralism baserad på det etablerad media matat dem med. Likheten med politisk korrekthet exempelvis på invandringspolitikens område är uppenbar, även om anti-anti-krigsvänsterns offer snarare bor i Tredje världen.

Intressant är att Bricmont, återigen i likhet med de Benoist, Dugin och Terracciano, konstaterar att i en politisk fråga som imperialism och interventionism är höger-vänster-distinktionen irrelevant. Det finns krigshetsare både till höger (neokonservativa) och till vänster (liberala interventionister och antiantikrigsvänster), liksom det finns antiimperialister i båda läger (libertarianer, gammal höger, gammal vänster). Ett bredare samarbete mellan dessa vore därför av godo, även om den mentalitet som ligger bakom antiantikrigsvänstern kan försvåra det. Samtidigt menar Bricmont att människor i gemen i Europa inte fallit för krigspropagandan lika lätt som vissa i vänstern, det finns därför hopp för framtiden.

Mer Bricmont

Beware the Anti-Anti-War Left
In Defense of Gilad Atzmon
The Wishful Thinking Left
An Interview With Jean Bricmont
Libya in face of humanitarian imperialism

Pin It