Herrens Öga – Kortfattat nationaldagsinlägg

Okategoriserade

Så här på nationaldagen tänkte jag avhålla mig från både teoretiskt babbel, och negativt gnäll. Eftersom kvällen kommer att tillbringas med någon form av grillkött och byggandet av en lagom stor pyramid av folkölsburkar, blir det nog inte att sitta något vid datorn ikväll heller. Alltså bjuder jag på en mindre reflektion från en dagstur jag tog i slutet av maj.

Åker ut till en ö en halvmil utanför kusten samma dag som våren definitivt övergått i sommar. Värmen skulle vara skoningslös, om det inte vore för vindarna som hela tiden sveper över stenarna och genom skogarna. Medan mitt resesällskap vilar sig, tar jag en promenad över den klippiga stranden för att hitta någonstans att kyla det medhavda mineralvattnet.

Jag tar en paus efter att ha ömsom hoppat och ömsom nästan klättrat fram över strandens olikformade stenblock i omkring en kilometer. Ser ut över havet. Himlen är intensivt blå, liksom vattnet. Horisonten breder ut sig framför mig – man tycker sig nästan ana Finland här och var längs utmed den, men det är omöjligt att veta om det verkligen är så. Det luktar hav men fräscht, och inte ruttet. Bakom mig hör jag hur vinden susar i den tjocka, gröna granskogen.

Det är som att stå på Guds kindben och stirra in i Hans öga. Att betrakta detta sceneri och inte känna, med samtliga sinnen, hur det liksom strålar ut från, och upprätthålls av, Honom, vore otänkbart. Ett annars irriterat sinne är lugnt. Alla känslor av ansträngning och utmattning bleknar, medan själen liksom skjuter ut i evigheten.

Här på klipphällen är hans närvaro uppenbar glasklar. Blixtrande, ljus. Oändlig och universell, men ändå manifesterad i just denna givna situation på just denna givna plats på jorden. Lika oänligt fjärran och överordnad, som nära och förenad med allt.

Känner vinden smeka över ansiktet. Fordom nämndes han här Oden, därefter Vår Herre. På andra platser har han haft andra namn, och många tycks ha förlorat varje möjlighet att söka honom. Han har avbildats i varje tänkbar form och färg från det rent symboliska, över det naivt primitiva till det för oss fullständigt absurda. Folk har sökt honom i klosterceller som en odefinierbar men självklar känsla, eller genom offer till djurhövdade statyer. Just här känns inte något av detta väsenligt. Här, fem kilometer utanför det svenska fastlandet, är Gud blåögd. Evig och blåögd.