Manligt hat, kvinnlig kärlek

Efter terrordådet i Stockholm har det hållits en manifestation i Stockholm som präglades av blommor och kramar. Det har också på internet förekommit en hel del påståenden och diskussioner kring hur kärlek ska besegra terrorismen. Men är det här verkligen ett rimligt sätt att reagera på i den situation vi nu befinner oss?

Aktuellt, Debatt, Filosofi, Kultur, Metapolitik, Samhälle

Det finns många positiva egenskaper en människa kan ha. En del passar att komma till uttryck i vissa situationer, men inte i andra. Medkänsla, moderlig kärlek och öppenhet kan alla vara beundransvärda och positiva saker. Problem uppstår först när dessa saker appliceras på situationer och företeelser där de inte passar.

Ett barn behöver trygghet och omtanke, något våra instinkter har utvecklats till att påverka oss att ge barnet. Vi har också utvecklat en stark förmåga till empati för våra medmänniskor, främst riktad till de egna men i dagens samhälle även till de utanför den närmsta kretsen. Allt detta bejakas kraftigt i västvärlden, ofta på bekostnad av andra värden och tankesätt. Vi kan, utan att vara allt för spekulativa, hävda att denna vilja att skapa trygghet genom omtanke och värme är en feminin och moderlig egenskap och därmed hävda att samhället idag till stor del präglas av feminina värden.

Ett klassiskt manligt sätt att skapa trygghet på är genom försvar. Mannen vill också att de sina ska vara trygga, men bidrar till detta på ett annorlunda sätt än kvinnan generellt sett. De yttre hoten kan inte avvärjas endast med hjälp av kramar, utan måste hållas borta med fysiskt våld eller genom att hota med detsamma. Detta är på många sätt en civilisationens grundvalar. Ett fredligt och civiliserat land kan existera för att det skyddas av en ring av maskulint våldsutövande, idag via militären och polisen. Detta är något som lätt glöms bort av en befolkning som lever mitt i slutstadierna av en civilisations livscykel, som vi gör. Folkets materiella förutsättningar är så goda och har varit det så länge att de tas för givna, detta tillsammans med långvarig fred verkar skapa bortskämdhet. Vi förväntar oss helt enkelt att vi ska vara trygga och vet inte hur vi ska reagera när det visar sig att vi inte är det.

Den omoget feminina reaktionen på terrordådet i Stockholm var att kramas och mysa, i tron att detta skulle visa för terroristerna att vi står starka trots attacken. Jag skriver omoget feminina för att göra det tydligt att det rör sig om en lägre form av femininitet, där den högre formen torde utmärkas av en helt annan balans och förmåga till återhållsamhet. Alltså, ett moget feminint svar på attacken skulle vara att försöka skapa trygghet på ett klassiskt feminint sätt och samtidigt uppmuntra maskulint trygghetsskapande. Det har vi sett i mycket liten utsträckning nu.

De egenskaper som gör en person till en god och trygg vän, en varm förälder eller omhändertagande vårdare är inte nödvändigtvis samma egenskaper som gör en person lämplig att styra eller försvara ett land. Vi verkar ha glömt detta. Eller, rättare sagt, de som drivit kulturen dit den är idag verkar aldrig ha förstått det. Det feminina och det maskulin kompletterar varandra, både inom en individ och i ett samhälle.

Det korrekta svaret på terrorhotet är ett balanserat maskulint sådant, som karakteriseras av att vilja med kraft försvara landet och folket. Exakt hur detta kan gå till är det inte svårt att lista ut, jag har själv nämnt det i en tidigare artikel och andra har också gett förslag. Många svenskars reaktioner och uttalanden den senaste tiden visar tydligt att vår kultur är på fel spår, den är obalanserad och omogen. Trots att den är tämligen gammal. Vi måste återigen hitta en balans och erkänna både maskulina och feminina värden, inte enbart feminina. Det är enbart så vi kan överleva och bygga en ny och livskraftig kultur.