Två framträdande aspekter av den samtida kulturindustrins produktioner, oavsett om vi talar om Hollywood, Disney eller musikindustrin, är avtagande kreativitet och det som getts namnet spoliation (”där äldre storverk retroaktivt görs om för att passa världsbilden hos underlägsna epigoner”). Samtidigt genomsyras allt fler produktioner av en mer eller mindre tydlig ”vithetskritisk” norm. Ett exempel i mängden på detta är Chip ’n Dale: Rescue Rangers från 2022. Räddningspatrullen med Piff och Puff var en populär tecknad serie under 1990-talet och nostalgi och igenkännandefaktorn hos de som då var unga är av naturliga skäl en attraktiv källa till profit för kulturindustrin. Samtidigt blir en jämförelse med originalet oundviklig, en jämförelse som med pinsam tydlighet visar den kulturskymning vi genomlever.
TV-serien följde en grupp hjälpsamma, modiga och uppfinningsrika smådjur på äventyr, kort sagt en barnvänlig tolkning light av heroiska och faustiska dygder. Budskapet var att livet är värt att ta på allvar och att även smådjur kan göra skillnad om de vill det. Utöver detta var det inte något djupare budskap, vilket man heller inte kunde förvänta sig. I förbigående sagt var detta ett problem mycket av 1990-talets kultur bar på, decenniet innebar ihop med 1980-talet ett visst tillfrisknande men utan djup. Tillfrisknandet kom därför att bli tillfälligt.
Den nya filmen spolierar retroaktivt serien genom att bryta ner ”suspension of disbelief” och istället gå meta. Det visar sig att Piff och Puff egentligen aldrig var några små hjältar utan bara små skådespelare med små skådespelares problem (”mänskligt, alltför mänskligt” frestas man utbrista innan man påminns om huvudpersonernas zoologiska genus). Dessa problem ledde till att de gick skilda vägar och serien lades ner. Vi möter dem i filmen 30 år senare, när de framlever var sin banal tillvaro. Saker händer sedan och de tvingas samarbeta för att rädda andra tecknade skådespelare.
Filmen utspelar sig i en värld där tecknade figurer och människor lever sida vid sida, föga förvånande dyker Roger Rabbit i förbigående sagt upp i förbifarten. Något han inte är ensam om, igenkännandefaktorn mjölkas till fullo med mängder av gamla TV-spelskaraktärer och annat. Filmen inte bara är en del av Debords skådespel, den utspelar sig i skådespelet och kan dessutom sägas vara ännu ett exempel på ”Hollywoodmänniskor som gör filmer om Hollywoodmänniskor”. Några roliga scener bjuds vi på, bland annat med ”Ugly Sonic” och Flula, men i jämförelse med igenkännandefaktorn är de få. En viss endimensionell kvalitet i skeendet är tydlig, återigen karaktäristisk för samtiden, där det faustiska berättandets dalar och toppar ersatts av ett postmodernt, monotont ”nu hände det, sen hände det och sen hände det och sen var filmen slut”.
Intressant är att identifiera ovan nämnda ”vithetskritiska” inslag i filmen. Dessa är subtila men framträdande. Vi kan notera att vita cis-män lyser med sin frånvaro bland protagonisterna, till skillnad från icke-vita kvinnor. Musen Pärlan och flugan Zipper har bildat familj och fått ett otal barn, Zippers röst görs i förbigående sagt av afro-amerikanske Dennis Haysbert. Än mer subtila är skurkgalleriets hyperboreanska kopplingar, vi har här att göra med en isbjörn, en viking och Peter Pan. Framställningen av den sistnämnda lämnar en olustig eftersmak, verklighetens Peter Pan-skådespelare fick sluta efter att han fått acne, utvecklade ett missbruk och dog senare av en överdos. Även filmens Peter Pan uttrycker bittra känslor för att rollerna sinat efter att han blivit finnig, en besynnerlig referens till en verklig tragedi.
Sammantaget är det hela en halvt om halvt underhållande film, jämförbar med en påse chips. Kulturindustrins brist på inspiration kommer leda till ett otal reboots, prequels och remakes, i hög grad med referenser till andra produktioner och normalt sämre än originalen. Man kan se dem om man inte vet vad man vill göra med sin begränsade tid, man kan också låta bli. Som ett exempel i mängden på några samtida trender i ideologi och kultur kan man också se den, möjligen till glädje för de människor man ser den ihop med om man givmilt och med utomhusrösten delar med sig av sina analyser i realtid.
Om skribenten: Joakim Andersen
