En syndikalistfamilj har fått bensin i brevinkastet, och debatten rasar. Vänstern vill i vanlig ordning göra något annat av det än det är, och media ställer upp. Men vad handlar det om egentligen, då? Är ”nazismen på frammarsch” på grund av bensin i brevlådor?
Artiklarna haglar om mordbranden mot en syndikalist och dennes familj för tillfället. "Nazisterna" är tillbaka med full kraft i det allmänna medvetandet till största delen genom upprörda vänsterbloggar, men givetvis också genom konventionella media. Jag skulle här kunna ta upp den långdragna serie misshandelsfall, mordförsök och skadegörelse som kan tillskrivas svensk "antifascism". Jag skulle också kunna påpeka att man fortfarande inte gripit någon i det här fallet, och att det faktiskt är långt ifrån uteslutet att det rör sig om andra gärningsmän. Bägge dessa punkter är viktiga. Samtidigt vill jag inte stanna där heller, eftersom det skulle göra mig till samma typ av idiot som de vänsterextremismens apologeter som nu gråter ögonen ur sig över denna händelse, samtidigt som de betraktar våld mot av dem utsedda nazister som "nödvändigt" och som "militant kamp".
Alltså tänker jag först och främst fastslå en sak: det är ett osannolikt svineri att sätta eld på en lägenhet med barn i. Det spelar ingen roll att fadern i huset var aktiv i en vänsterextrem sekt med starka kopplingar till Antifascistisk Aktion. Inte heller om han personligen varit aktiv i direkta angrepp på andra skulle ha betydelse. Hans tvååring var det i alla händelser inte. Det finns överhuvudtaget inget sätt att bortförklara denna händelse på, och det finns heller ingen anledning att försöka. Hade detta brott politiska förtecken, var det en idiotisk politik som låg bakom ur alla synvinklar.
Med detta sagt är det också ett svinigt hyckleri att gråta över en sådan här händelse, utan att sätta in den i dess verkliga sammanhang. Och det sammanhanget är inte det de flesta debattörer, både på internet och i media, vill ha det till. Det finns en utbredd vilja att skapa en fantasivärld runt sådana här händelser, vilket också ett flertal vänsterbloggar och tidningsartiklar visar på. "Nazismen är på frammarsch", heter det. Sedan kopplas händelsen  ihop med alltifrån Reinfelds diskussion kring svenskkontrakt till Sverigedemokraternas framgångar och varje form av skepticism mot storskalig invandring. Alltsammans är ytterst ett uttryck för samma "fascism", och nu har vi bara "antifascismen" och "alla goda krafter" att skydda oss.
Det är naturligtvis skitsnack, i synnerhet när det är extremvänstern som ägnar sig åt det, eftersom de vet bättre. Oavsett om de själva är våldsamma heller inte, vet de exakt vad det här handlar om, och det är inte någon "framryckning" från "nazismens" sida, utan ett led i det långdragna och synnerligen poänglösa inbördeskriget mellan "militant" vänster och höger i Sverige. Röda-Bruna Rosen, om man så vill. Det är ett krig där smärre grupper ur bägge läger ständigt utövar våld mot varandra oftast relativt harmlöst, men ibland grövre. Antifascistisk Aktion tycks nyligen ha rensat upp lite på sina hemsidor för inte så länge sedan kunde man läsa om utstuderat sadistiska misshandelsfall. Vid ett som jag minns hade man slagit en Sverigedemokrat i skallen med en batong så att han föll medvetslös till gatan och sedan krossat en flaska i ansiktet på honom. Det var ett tag sedan, men inte så länge sedan att Sverigedemokraterna inte hunnit bli ett genomparlamentariskt, totalt våldsbefriat parti.
Även om detta nu saknas behöver man inte googla mycket på "Antifascistisk Aktion" och "Motkraft" för att se att det pågår ständiga trakasserier, uthängningar och våldsaktioner mot diverse folk som utsetts till högerextremister. Typiskt för dessa trakasserier är att de normalt inte riktas mot några "våldsamma nazister", utan mot yngre killar utan allt för stort intresse för vad som pågår. Planen är att skrämma dem att byta åsikt, men lika ofta gör man dem förstås stryktåliga och revanschsugna. Och då smäller det förstås åt andra hållet. Vem det var som började med det här tänker jag inte uttala mig om det kan ha varit både 90-talets försupna skinnskallar eller de aggressiva nykommunister som ville driva bort dem från städerna. Det är heller inte viktigt.
Det viktiga är att det är i denna kontext den otrevliga attacken mot syndikalistens lägenhet måste läsas som det senaste av en serie stupida brott som begås av växelvis vänsterextremister och "nazister" mot varandra, i princip isolerat från den övriga politiska dagordningen. Det är kanske bekvämt att koppla invandringsmotstånd och "fascistiska" idéer till den här typen av brott men alla som har någon insikt vet vad det handlar om: Röda-Bruna Rosen. Ingenting annat.
Om skribenten: Solguru
