Kanye West, Ye även kallad, är en av den samtida populärkulturens mest enigmatiska gestalter. Han är dessutom en av de mest framgångsrika, West är uppenbart begåvad och är i likhet med sin förebild Trump något av en januskaraktär. Det gäller oavsett om vi ser honom som en sen Generation X vars estetik i hög grad överlappar Millennialgenerationen, eller om vi ser honom som stående i skärningspunkten mellan det svarta och det vita USA. Kanye har en ovanlig personlig ekvation, han har diagnosticerats som bipolär och har ett uppenbart narcissistiskt drag. Hans intresse för konst är framträdande, det har bland annat resulterat i samarbeten med Spike Jonze, i design, och i erkända inflytanden från Jodorowsky och Beuys.
Ett intressant drag hos Ye är den koppling till det tyska som den sistnämnde, Völkischkonstnären Joseph Beuys, antyder. Yes världsbild är svårgreppbar men det finns ett starkt inslag av det som kallas biocentrism. Det märktes bland annat under den halvhjärtade presidentkampanjen Ye24, där den kristne abortkritikern West förespråkade en ”culture of life”. Kanye har hamnat i blåsväder flera gånger då han brutit igenom Overtonfönstret med mer eller mindre full kraft. Han har påstått att vita liv spelar roll, ”White Lives Matter”, han har hyllat Trump och han har uttryckt sig tvetydigt om judar. Många gånger har det sannolikt handlat om uttalanden som tolkats politiskt utan att nödvändigtvis ha varit politiska, det framstår i varje fall som att Kanyes relation till just judar är ansträngd. West har sedan hans karriär hotades på allvar 2022 fört en sorts gerillakrig där han regelbundet först bryter gränserna och därefter retirerar en aning.
Ett inslag i detta har varit hans intresse för tysk estetik. Det ursprungligen tänkta omslaget till albumet Vultures utgick från en av Caspar David Friedrichs tavlor, West gjorde också reklam för skivan med den kejserliga tyska dubbelörnen. Som om detta inte vore illa nog, vilket i förbigående sagt belyser hur patologiskt den dominerande ideologins förhållande till Tyskland är, fortsatte han sedan med att bära en Burzumtröja i sociala medier. Därefter var det lugnt ett tag, men under februari 2025 var det återigen dags. I en strid ström av inlägg på X, före detta Twitter, skrev Kanye bland annat att han tänkte normalisera att prata om Hitler, hänvisade ironiskt till sig själv som Yaydolf Yitler, gjorde gällande att alla läsares kvinnliga partners ville lära känna honom på ett köttsligt plan, och skrev att judar använder svarta mot vita. Därefter slog han fast att det varit ett socialt experiment där han skrivit allt han tänkt under en begränsad tid, och konstaterade att han segrat eftersom hans konto inte blivit avstängt.
Det hela är fascinerande på två plan. Dels är det ovanligt att en så framgångsrik person som West så totalt bryter med diskursens ordning utan att de facto försvinna från offentligheten. Det kan bitvis vara svårt att skilja geni från galenskap i Yes utspel, sannolikt är båda aspekterna närvarande. West har en förmåga att läsa och åtminstone delvis förutse samtidskulturen, en förmåga som varit värdefull för honom som musiker och designer. Det kan också innebära att han kan läsa diskursens ordning och identifiera dess blottor och akilleshälar. Förhållandet till vita i gemen och tyskar i synnerhet är uppenbart patologiskt, och kommer antingen korrigeras eller leda till Västerlandets undergång. Kanye tycks betrakta det hela som orättvist och sjukt, det är möjligt att han också förutser att det är en fråga om relativt kort tid innan det korrigeras. Att sätta fingret på det, att bära tröjor med tyska teman och ”White Lives Matter”, blir då både ett uttryck för sympati med grupper han uppskattar, ett sätt att reta grupper han ogillar, och en investering i framtiden. Hans starka intresse för Hitler, vilket ibland tycks närma sig identifikation, är svårare att förklara. Sannolikt finns det en Kanye West vi inte känner, med sidor som hålls dolda från offentligheten. Det är möjligt att den Kanye gråter när han läser om det öde som drabbade tyskarna efter världskrigen och oironiskt betraktar Hitler som historiens tragiske hjälte. Det är också möjligt att den Kanye själv identifierar sig med det europeiska arv flertalet afro-amerikaner genetiskt bär på. Det för oss vidare till det andra planet, frågan om Kanyes förhållande till Europa och Evolas razza dello spirito. Ska vi tro Clauss råder det inte nödvändigtvis alltid full identitet mellan kropp och Seele i den moderna världen. Kan Ye med andra ord ha en europeisk själ? Utan att ha studerat hans samlade corpus kan vi dra slutsatsen att det finns sådana inslag. Kanyes dragning till germansk estetik och musik talar för det, vissa av hans verk förmedlar också en strävan mot det högre. Men vi finner också snabbt flera tecken på det motsatta, återkommande texter om pengar, sex och det egna egot är ett sådant. Att attraheras av tysk estetik och att skapa tysk kultur är två skilda ting. Svaret blir kort sagt ”det är komplicerat”. Komplicerat men tämligen fascinerande samtidshistoria.
Relaterat
Kanye och Trump
Ludwig Klages och den biocentriska världsåskådningen
Om skribenten: Joakim Andersen
