Kanye och Trump

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Konservatism, Kultur, Metapolitik, Musik, Politik, Rekommenderat, Vänstern


Dagens politiskt korrekta har ofta en underlig relation till kändisar och populärkultur. Det är tveksamt om de egentligen är vänster, tidigare vänster hade i varje fall ofta en kritisk inställning till konsumtionssamhället och ”skådespelet”. Dagens ”vänster” får istället sin världsbild serverad och bekräftad genom sådant som TV-serier, reklamer och kändisar. Att de har rätt bekräftas i deras egna ögon inte minst genom att alla kändisar delar deras åsikter (att detta kan bero på att kändisar som avviker också bestraffas med högst reella konsekvenser är inget de gärna reflekterar över, annat än i efterhand och skadeglatt). Vi har att göra med en fascinerande form av auktoritets- och kändiskult.

Detta innebär dock även en viss sårbarhet, om dessa kändisar avviker gör det ont i själen. Ett återkommande fenomen här är att kändisar med, relativt sett, mer djup än genomsnittet dels blir populära bland många politiskt korrekta, dels har svårt att underordna sig det politiskt korrekta. Detta gäller allt från författare som Botho Strauss till musiker som Morrissey. I någon mån gäller det också den populäre artisten Kanye West. Redan när Donald Trump valts till president närmade sig artisten den politiskt inkorrekte populisten och alfahanen, ett närmande som dock snabbt avbröts då ovan nämnda konsekvenser gjorde sig påminda. Gissningsvis kan artistens hustru också ha spelat en negativ roll här.

Kanye har den senaste tiden återigen närmat sig Trump och frustrerat sina mer politiskt korrekta fans. På Twitter har han i en strid ström av inlägg skrivit bland annat att ”You don’t have to agree with trump but the mob can’t make me not love him. We are both dragon energy. He is my brother. I love everyone. I don’t agree with everything anyone does. That’s what makes us individuals. And we have the right to independent thought.” och ”Obama was in office for eight years and nothing in Chicago changed.” Han har visat upp sin MAGA-hatt och sagt att slaveriet ”låter som ett val”. Detta har väckt starka känslor både hos Kanyes fans och hos andra. I synnerhet många ”konservativa” har försökt anamma Kanye som en av de sina, svältfödda som de är vad gäller de svarta sympatisörer de längtar efter. Detta projekt riskerar dock att leda till besvikelser, Kanye twittrade i samma veva en bild på vapenkontrollsaktivisten Emma Gonzalez och kallade hennes ”min hjälte”. Han har också twittrat att ”I haven’t done enough research on conservatives to call myself or be called one. I’m just refusing to be enslaved by monolithic thought.” och, i twittergenren toffelhjältecitat, ”my wife just called me and she wanted me to make this clear to everyone. I don’t agree with everything Trump does. I don’t agree 100% with anyone but myself.” Kanyes intresse för Trump handlar primärt inte om politik, utan om mer allmänmänskliga angelägenheter. Det handlar delvis om respekt för Trump då han har samma ”dragon energy” som Kanye själv strävar efter, men främst handlar det om sådant som rädsla och kärlek.

Kanye, Peterson och Klages
Trust your feelings. Stop thinking so much
– Kanye

Kanyes twitterström har i hög grad handlat om kärlek, konformism, äkthet och rädsla. Han förknippar rädslan och konformismen med politisk korrekthet (men inte enbart med den). Många av hans tweets har därför kunnat läsas som angrepp på politiskt korrekta, exempelvis ”most fear is learned” och ”we’re opening up the conversation to the psychologists sociologists and philosophers of the world and we’re moving away from infiltrating the youth and using them as a tool to create a cult following based off of a desire to fit in. people have their own voice”. Här säger han sådant som hans politiskt korrekta fans egentligen är väl medvetna om, bland annat att de härskar med hjälp av rädsla och att en följd av deras dominans är en mindre äkta kultur. Det är egentligen självklarheter, men självklarheter som inte får yppas av en artist de uppskattar och identifierar sig med.

Kanye följer Jordan B. Peterson, och ett tema som känns igen från den kanadensiske psykologen är fokus på kärlek. Kanye twittrar bland annat ”just think of someone you hate and try saying even to yourself that you love that person.” och ”it’s really cool to say I hate you. But it’s not cool to say I love you. Love has a stigma”. Återigen kan det läsas som angrepp på en alltmer hatisk ”vänster” (det innebär också att Kanyes kärleksförklaring till Trump kan tas med en nypa salt). Men i grunden är det mer en inställning till livet, potentiellt överspänd men ofta sund, än ett politiskt manifest.

Mer intressant är då att läsa Kanye som livsfilosof, eller rentav Lebensphilosoph. Lebensphilosophien var en tysk strömning med namn som Simmel och Klages, där i synnerhet den sistnämnde var intressant. Hans fokus på livet och själen, hellre än mer ytliga fenomen, överlappar delvis Kanyes och har ”återupptäckts” flera gånger av personer oberoende av Klages det senaste seklet. Kanyes starka, bitvis lite väl starka, fokus på kärlek, ”with love I am invincible. Truth is subjective but love is the most powerful force in the world and the world needs to express more of it”, är en mer urvattnad form av Klages ”kosmogoniska Eros”. Hans fokus på barnet, inte minst det inre barnet, är också ett eko av Klages även om det för Klages handlade om blonda och blåögda barn. Där Klages beskrev konflikten mellan Seele och Geist använder Kanye istället termerna feeling och thinking. Även Kanyes tankar om ego och konst påminner om Klages, ”We are all great artists. I said something ego driven in the Charlamagne interview that I’d like to update. I said I was the greatest artist but we’re all great artists.

Kanyes tankar på området är inte lika djuplodande som Klages, men det är intressant att synsättet gång på gång återupptäcks. Lite extra intressant är att Kanye rekommenderat konstnären Joseph Beuys i sitt twitterflöde, och Beuys var i likhet med Klages Völkisch. Om detta är slump eller synkronicitet får framtiden utvisa, Kanyes mer livsfilosofiska inställning är i varje fall i grunden oförenlig med politisk korrekthet oavsett hur man i övrigt ser på honom.

Kanye, hoteps och Trump
This is year one. We can’t ad empathy to MAGA by hating. We can only ad empathy with love and time and truly hearing all sides
– Kanye

Av mer politiskt intresse är Kanyes distansering från politisk korrekthet och relationen mellan svarta väljare och Trump. De svarta har ingått i ett historiskt block med ”vänstern” under decennier, en följd av detta har varit ett betydande fokus på offeraspekten i den egna identiteten. När Kanye vänder sig mot talet om slaveriet kan det förstås mot bakgrund av det. Om svarta ses som offer kan det ge materiella fördelar från skuldmedvetna vita, men det tar också ifrån dem deras egen agens. De reduceras från aktörer till objekt, vars intressen dessutom ska representeras av ”vänstern”. Detta trots att denna allians inte enbart varit av godo. Massinvandringen till USA drabbar exempelvis svarta i hög grad, både ekonomiskt och i form av etnisk rensning genomförd av bättre organiserade hispanics utan några som helst känslor av historisk skuld. Den svarta kärnfamiljen och medelklassen har också drabbats av ”vänsterns” projekt i form av den psykedeliska och den sexuella revolutionen. När svarta biobesökare gråtit öppet vid visningen av Black Panther, vars Wakanda inte saknar agens, och när Kanye twittrar ”we are programmed to always talk and fight race issues. We need to update our conversation” kan det förstås mot bakgrund av detta.

Det har därför funnits en viss potential för delar av det svarta blocket att överge demokraterna och istället ansluta sig till Trump (detta inte bara bland så kallade hoteps). Hans drag av alfahane underlättar detta, liksom hans ekonomiska nationalism och medvetna uppvaktning av de svarta. Efter Kanyes utspel har också Trumps stöd bland svarta ökat, enligt en undersökning har stödet ökat från 11 till 22% bland svarta män och från 6 till 9% bland svarta kvinnor. Det är tveksamt om några större grupper av svarta kommer lämna demokraternas historiska block, men det behövs i flera delstater inte särskilt många ”överlöpare” till Trump för att det ska skada demokraterna kännbart.

Det hela är kort sagt ett stycke samtidshistoria, och ett exempel bland flera på hur den liberala ordningen steg för steg undermineras.