Från medborgare till undersåtar och tillbaks igen

Aktuellt, Historia, Ideologi, Inrikespolitik, Invandringspolitik, Metapolitik, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Utrikespolitik

Vi genomlever en historisk epok präglad av fundamentala sociopolitiska förändringar. En historisk samhällsform är på väg att ersättas av en helt annan, i varje fall är detta den agenda ett antal elitskikt driver. En samhällsform är en komplex helhet, vilket innebär att olika aktörer kan identifiera skilda aspekter av det som sker. Från vänster har till exempel förändringen i riktning mot ökad ojämlikhet identifierats av Thomas Piketty, från höger har invandring och politisk korrekthet som murbräckor riktade mot en samhällsform med inslag av såväl folkhem som republik analyserats.

Det sistnämnda leder oss naturligt över på amerikansk mark, där redan grundlagsfäderna var medvetna om de förutsättningar som måste uppfyllas för att en republik i egentlig mening ska kunna upprätthållas. Matematiskt uttryckt är det ett flertal variabler som inte får ändras för mycket för att inte ”kvantitativ förändring ska slå över i kvalitativ”. En begränsad invandring kan till exempel vara förenlig med republikens fortbestånd, men omfattande demografisk förskjutning innebär att republiken blir något annat. Jefferson skrev i Notes on the State of Virginia att invandring från ofria samhällen utan den högst specifika anglo-saxiska traditionen riskerade att leda till just detta, ”they will bring with them the principles of the governments they leave, imbibed in their early youth; or, if able to throw them off, it will be in exchange for an unbounded licentiousness, passing, as is usual, from one extreme to another. It would be a miracle were they to stop precisely at the point of temperate liberty.” Något liknande märker vi idag i dialektiken mellan islamisk hederskultur och amerikanisering.

En intressant bok som i hög grad utgår från Jeffersons perspektiv är The United States in Crisis – Citizenship, Immigration, and the Nation State av Edward J. Erler. Erler är professor i statsvetenskap, i likhet med Christopher Caldwell är han knuten till Claremont Institute. Det innebär att hans perspektiv i mångt och mycket bär på samma styrkor och brister som det amerikanska projektet, The United States in Crisis är oavsett vilket en högst läsvärd bok då den sätter ord på en central aspekt av det som pågår. Erler har tidigare också skrivit en artikel med just titeln From Subjects to Citizens, ”från undersåtar till medborgare”. Skillnaden mellan å ena sidan undersåtar och fria män, allmoge eller medborgare å den andra är såväl psykologisk som sociopolitisk, det är två värdefulla begrepp för att förstå samtiden.

Erlers bok utgörs till stor del av detaljerade studier av rättsfall som definierat amerikanskt medborgarskap och invandringspolitik. Dessa är främst av intresse för en mindre grupp läsare. Det verkligt intressanta är hans perspektiv, och analysen av grundlagsfädernas perspektiv. Erler menar att de företrädde en högst specifik syn på medborgarskapet, och ett idékomplex kopplat till suveränitet, medborgarskap och gränser. Den tradition de bröt med hade beskrivit folket som ”subjects”, grundlagsfädernas fokus på ”citizens” företrädde istället ett perspektiv Erler kallar ”social compact”. Det innehöll ett starkt inslag av autonomi och val, både från medborgarens sida och från gemenskapen av medborgare. Han skriver här bland annat att i en gemenskap som utgår från ”social compact” ”no one can be ruled or become a citizen without his consent. The common law of subjectship was involuntary and perpetual” och ”no one could become a citizen without his consent and no one who was unwilling or unable to fulfill his obligations as a citizen would be acceptable as a citizen.” Vi rör oss här i närheten av Castoriadis autonoma gemenskaper, föga förvånande givet att både grundlagsfäderna och Castoriadis studerat de gamla grekerna. ”Social compact” rör sig i gränslandet mellan folk och nation om vi använder oss av Dugins etnosociologiska terminologi, även om det som synes lättare än Erler gärna vill tro slår över i socium. Vad grundlagsfäderna hade ansett om en politik där människor får medborgarskap utan att ens behärska landets språk lämnar vi däremot osagt.

Analysen av det såväl ideologiska som högst sociopolitiska komplexet ”suveränitet, medborgarskap och gränser” är också intressant. Erler skriver om ”the Founders who knew better than today’s Progressives the crucial relationship of citizenship to the sovereign nation, constitutionalism, and the equal protection of equal rights, which we designate as the rule of law.” En suverän nation måste ha kontroll över såväl medborgarskap som gränser. Det innebär även att medborgare enbart kan finnas i suveräna nationer, ”citizens (as opposed to clients) can exist only in “separate and equal nations” where exclusive rights and privileges belong to “one people” who have consented to become members of a political community.” Ett intressant ämne Erler tar upp här rör för övrigt grundlagsfädernas fokus på ”rätten till expatriering”. Om gemenskapen är ett ”social compact” byggt på ömsesidiga val så måste medborgarna ha rätt att lämna gemenskaper de inte trivs i (jämför ”sovereign citizens” och Reichbürgerrörelsen).

Rätten till expatriering är en logisk följd av grundlagsfädernas perspektiv. Av större realpolitiskt intresse idag är tendenserna i riktning bort från republiken och mot en oligarki. Erler för här in det antika klassperspektivet och noterar att Aristoteles ”noted the tendency of democracies and republics to become oligarchies: the rule of the few for the benefit of the few. On occasion, he noted, one of the oligarchs appeals to the people for their support in overturning the oligarchic class and returning to the old regime.” Denna klasskamp kopplar han explicit till konflikten mellan Trump och det amerikanska etablissemanget. Istället för anklagelser om Trumps ”populism” som något negativt skriver Erler att ”in his campaign against the American oligarchy, he appealed to the closely tied ideas of citizenship, sovereignty, and borders. Bypassing the ruling class elites that dominate the media, the universities, professional political class, and government bureaucrats, Trump’s campaign was a direct appeal to the people as the ultimate source of sovereign authority.” Även om Trump led ett mer eller mindre tillfälligt nederlag kan man notera att klasskamper är långdragna fenomen, där dagens förlorare mycket väl kan bli morgondagens segrare. Konfliktens utgång kommer hur som helst bidra till att avgöra om morgondagens västerlänningar är undersåtar eller fria medborgare, en distinktion Erler och den idétradition han representerar identifierar tydligt.