Alexander Dugin om etnos och samhälle

Filosofi, Historia, Identitarism, Ideologi, Inrikespolitik, Invandringspolitik, Konservatism, Kultur, Liberalism, Marxism, Metapolitik, Nya högern, Politik, Rekommenderat, Religion, Samhälle

  • 33
    Delningar

I den svenska debatten spelar frågan om vem som egentligen är svensk en återkommande roll. Definitioner och historiska perspektiv lyser vanligtvis med sin frånvaro, intrycket man får är snarare att ”svensk” är en synonym för bra. Av detta följer att alla som vill, och många som aldrig tillfrågats, är svenskar. Det handlar kort sagt om den svenska provinsialismen i oskön förening med amerikaniseringen.

Ett bra motgift mot den rådande begreppsförvirringen är boken Ethnos and Society av Alexander Dugin. Dugin är en framstående samhällsfilosof och metapolitiker, han är bland mycket annat involverad i arbetet för att skapa en fjärde politisk teori, rebellernas kamp i Ukraina och motståndet mot den nya världsordningen. Han är som följd av detta kontroversiell, inte minst bland globalister och bland russofober. Värt att nämna är dock att Ethnos and Society är skriven med både objektivitet, kunskap och nyfikenhet, här är det akademikern Dugin man möter snarare än den politiskt aktive. Han beskriver en historisk verklighet på ett sätt som kan vara givande oavsett om man sympatiserar mest med socium, nation eller etnos.

Etnosociologi
If the ethnos is the koineme, sociology deals only with its derivatives.
– Dugin

Dugin konstaterar att i modern sociologi utgår man från det moderna samhället, även för att förstå tidigare historiska formationer. Mot detta ställer han en mindre känd vetenskaplig tradition vid namn etnosociologin. Man utgår där från det ursprungliga, etnos, för att förstå senare samhällstyper. Dugins genomgång av den etnosociologiska traditionen är givande, inte bara som idéhistoria. Vi får stifta bekantskap med bland andra Gumilev, Eliade, Levi-Strauss, Marx, Mauss, Lefebvre, Huizinga, Hegel och Husserl men också mindre kända tänkare som Mühlmann, Gumplowicz, de Boulainvilliers, Turnwald, Redfield, Ivanov och Shirokogorov. För den intellektuellt nyfikne är det en enda lång julafton.

I boken beskriver Dugin ingående den ursprungliga samhällsformen, etnos. Han noterar att medlemmarna av ett etnos brukar se sig som besläktade, men att det varierar mellan olika etnos i hur hög grad detta överensstämmer med verkligheten. Det är Dugin som etnosociolog vi här möter, inte som biolog. Hans fokus ligger på världsbilden som etnos utgår från, och den är förvånansvärt likartad mellan olika etnos. Det finns likheter mellan exempelvis samojeders och indo-européers ursprungliga världsbilder. Såtillvida ligger hans tankar kring etnos väl i linje med traditionalismen.

Genomgången av etnos och dess världsbild är intressant. Dugin tar upp det ur olika perspektiv, från det etnostatiska via det etnodynamiska till det etnokinetiska. Han tar upp det etniska rummet, etnospatialitet, liksom det etniska heliga, etnonuminalitet. Både etnoekonomi och etnotemporalitet beskrivs. Centralt här är begreppet etnocentrum, etnos ser världen som en cirkel. Allt som finns ingår i etnocentrum, även om etnos självt finns i centrum (jämför Hegels Sein). Stammen, de döda/ofödda, djur, växter, gudar, grannfolk, alla ingår i etnocentrum. Etnocentrum är stabilt och integralt. Det har däremot ingen plats för individualism i modern mening, däremot olika masker (jämför Evolas persona). Intressant är inte minst de avsnitt där Dugin beskriver hur etnos bevarar sin stabilitet trots förändringar. Nya generationer föds men blir en del av etnos genom fostran och initiering, shamanen hanterar olika utmaningar i form av allt från övernaturliga till naturliga hot. Dugin tar upp bland annat äktenskap, de dödas socialisering och gåvan här.

Från etnos till det civila samhället
The ethnos is the structure of society.
– Dugin

Etnos och etnocentrum är det ursprungliga, förmodligen det vi är biologiskt anpassade för, men det är inte där vi lever idag. Dugin ger en hegelianskt färgad skildring av hur etnos möter utmaningar shamanen inte kan hantera. Det handlar inte sällan om existentiella hot, exempelvis en annan stam. Detta splittrar etnocentrum, dualism och ”den andre” gör sin entré (jämför Hegels Nichts). Samtidigt blir krigarna en viktigare del av stammen, hemliga krigarförbund uppstår (Dugins resonemang påminner här starkt om Evolas kring kasternas regression). Vid en viss punkt blir den Andre rent fysiskt närvarande inne i etnocentrum, genom tagandet av slavar. Dugin menar i likhet med Marx att detta är en brytpunkt, men noterar samtidigt att det snarare är ett symboliskt gift än ett rent materiellt. Slavarna behöver inte vara så många att de är ekonomiskt betydelsefulla för att börja fräta på etnos. Slaven är en representant för ”evil death”/Nichts i stammens mitt, den existentiella helhet som var etnocentrum är nu splittrad.

Denna process kan fortsätta, tidigare tänkare menade ofta att staten uppstod när ett folk erövrade ett annat (exempelvis germaner icke-germanska folk). Vi får då det Dugin kallar narod, eller laos. Etnos finns fortfarande kvar, det är i likhet med Hegels Aufhebung en dialektisk process där delarna finns kvar fast de nu ingår i en mer komplex formation. Narod motsvarar sociologins traditionella samhälle, från Babylon och Rom till det feodala Europa. Den helhet som var naturlig i etnos blir nu istället ett mål, något att sträva mot både i symbolisk, religiös och politisk mening. Det är på sitt sätt en heroisk utmaning, och hjälten gör nu sin entré. Vi har i narod å ena sidan en elit präglad av heroiskt och ”logiskt” tänkande och å andra sidan en huvudsakligen lantlig massa som ännu i hög grad hör hemma i etnos och etnocentrum. Dugin talar om stat, religion och civilisation som tre former knutna till narod, och går igenom olika konkreta exempel på dem.

Processen från etnos till narod kan ibland brytas, och etnos återuppstå. Men processen kan också fortskrida, något den gjort i Västerlandet. Narod skapar förutsättningar för staden, för byråkratin och för borgarklassen. Den traditionella staten blir en modern stat, narod ersätts av nationen. Nationen återknyter ofta, som Benedict Anderson beskrivit, till etnos för att vinna legitimitet. I detta finns korn av sanning och korn av lögn. Dugins beskrivning av denna komplexa process är spännande att följa, kast ersätts exempelvis av klass, de olika etnos och andra grupperna underordnas medborgarskapet, och materiella intressen ersätter heroism. Borgarskapet blir normaltypen för den unga nationen. Det var mot detta den tidiga högern vände sig.

Borgaren är inte sällan den som flyttade in till staden först, men borgarna följs senare av vågor från landsbygden. Narods och den unga nationens splittring mellan elit och borgare å ena sidan och en landsbygd mer präglad av etnos ersätts därför gradvis av en mellan borgare och proletärer. Här blir relationen till etnos också mer komplex, för proletärerna kan fortfarande representera etnos i varierande mån. Längtan efter etnocentrums helhet kan exempelvis komma till uttryck i socialismen. Dugin tar här upp sådant som ”stor” nationalism och ”liten”, irredentism och chauvinism.

Men processen är inte nödvändigtvis slut med nationen. Dugin identifierar tydliga tecken på ett möjligt nästa steg, kopplat till globalism och postmodern liberalism. Nationen är nu själv ett hinder både för penningen och för individen. Vi möter här socium, ”det civila samhället”, samhället enbart bestående av individer, som ideal och mål. Det är etnos antites, etnocentrum ersätts av egocentrum. Dugin beskriver här en global splittring, sociums ansatser är närmast begränsade till den vita världen medan den till både yta och invånarantal dominerande resterande världen står betydligt närmare etnos än socium. De är inte alltid särskilt intresserade av att bli ”individer” utan etnos, oavsett om de bor i Afrika eller Malmö. Detta är en genuin motsättning, demografiskt är det inte socium som växer.

Dugins beskrivning av socium är högintressant, han tar upp uttryck för det som EU, pacifism, transgenderism, världsregering och mänskliga rättigheter. Han framstår som tveksam till fenomenets livskraft, ”the egocentrum of civil society is a complex fragment, but one with weak energy and its face turned toward entropic virtuality”. Genomgången går från etnos via narod/laos och nation/demos till idiotes. Den liberalt postmoderna individen är en av idiotes, ”in civil society all collective forms are fractured into individual units.” Vi har gått från shaman via hjälte och bourgeois/medborgare till det Heidegger beskrev som ”planetarisk idiotism”. Dugin lämnar frågan om sociums framtid öppen, men går också igenom etnocentrums fortlevnad inne i det. Även i individens egocentrum finns spår av etnocentrum, något som torde möjliggöra en framtida syntes av något slag.

Sammantaget är det en mycket läsvärd bok. Dugin utforskar och kombinerar olika perspektiv med tydlig nyfikenhet, närmast leklust, och når ett stort antal matnyttiga slutsatser. Boken torde innehålla många aha-upplevelser, bland annat blir det tydligt att ”svensk” i dagens Sverige kan syfta både på etnos, nation/demos och socium (i det senare fallet dock bedrägligt använt). Det finns etniska svenskar, historiskt har Sverige också varit präglat av etnos i ovanligt hög grad in i modern tid. Etnocentrums helhet och tillit har därför kunnat användas mot etnos, för att omdefiniera svenskheten. Idag har vi därför en svensk nation där det ingår både ett svenskt etnos och många som Ivar Arpi med ett behändigt uttryck kallat ”svenskländare”, människor av svensk nation men annat etnos. I vad mån detta ses som acceptabelt och hanterbart är en politisk fråga, men den kan inte diskuteras så länge debatten präglas av medveten begreppsförvirring. Dugins studie pulveriserar den begreppsförvirringen.

Hans genomgång hjälper oss också att förstå skillnaderna mellan olika etablissemangskritiker. Det finns invandringskritiker som utgår från etnos eller rentav ras, men det finns också sådana som utgår från demos och laos. Det finns de som främst ser hjälten eller rentav shamanen som idealet, men det finns också de som hellre lyfter fram borgaren och argumenterar utifrån ekonomiska perspektiv. Man kan också identifiera en tendens där den rena individen ersätter borgaren, även om det än så länge är vanligast inom etablissemanget finns det som synes en viss logik i en glidning från demos till socium. Vi kommer framöver allt oftare se försvarare av individualism som vänder sig mot ”den globala söderns” företrädare för etniskt och religiöst tänkande.

Det bestående intrycket är alltså att Dugins studie är en guldgruva. Hans dialektiska synsätt och omfattande kunskap gör det till rolig och nyttig läsning, men boken innehåller också flera avgörande insikter och perspektiv som kan användas för att förstå och förändra vår tid.

Vi införskaffar Ethnos and Society bland annat här: Arktos


  • 33
    Delningar