Häromdagen träffades Cyril Ramaphosa och Donald Trump i Vita huset. Sannolikt förväntade sig den sydafrikanske presidenten inte att Trump inför pressuppbådet skulle ta upp behandlingen av den vita minoriteten i landet som ett allvarligt problem. Men så blev fallet, Trump hade förberett sig med såväl videoklipp där sydafrikanska politiker inför tiotusentals väljare uppmanar till mord på vita som nyhetsartiklar om det. Både teori och praktik som det brukade heta i vänstern, det hela var en lika historisk händelse som när Elon Musk använde X, det gamla Twitter, för att tvinga etablissemanget att bekanta sig med omfattningen och karaktären hos de så kallade ”brittiska” ”groominggängen”.

Det hela har såväl geo- som metapolitiska dimensioner. Geopolitiskt kan noteras att Sydafrika tillhör BRICS svagare länkar, något spelet mellan Trump och Ramaphosa under mötet också bekräftade. Metapolitiskt är det hela en brytning med 1968 års idéer och sentiment. Trump 2.0 har utan att koppla det till några ideologiska manifest eller utspel monterat ner centrala inslag i den praktik som hänger samman med dessa sentiment. Bland annat har han börjat ta itu med det som kallas affirmative action, i praktiken anti-vit diskriminering. Den hegemona ideologin har under decennier utgått från en mytologi där bland annat slaveriet, medborgarrättskampen och kampen mot apartheid ingått, liksom gestalter som Martin Luther King och Nelson Mandela. Den mytologin har förutsatt att obekväma fakta, som statistiken över våldsbrott med svarta gärningsmän och vita offer, varit tabu att lyfta i etablerad media, populärkultur och debatt. Vad som hänt i Sydafrika efter apartheids fall har varit ett annat tabu, den gängse versionen är att apartheid försvann och att sedan blev allt bättre. Korruption, anti-vita mord och ekonomiskt förfall passar inte in i mytologin och har därför varit förpassat till alternativa medier.

Trumps intervention var ett brott med den mytologin. Han tog upp morden på vita bönder, den antivita retoriken från politiker som Malema och planerna på att konfiskera vita bönders mark. Han tog även upp hur politiskt styrd etablerad media är, då de inte rapporterar om detta alls. ”If we had real reporters, they’d be covering it… if this was the other way around it would be the biggest story” för att citera Trump. Han nappade inte heller på Ramaphosas återkommande försök att återknyta till Mandelamyten, och reagerade på försöken att presentera Malema som en marginell gestalt genom att konstatera att om han pratar och sjunger om att döda vita inför en publik på 100000 så är det ”a pretty big movement”. Trump tog också upp den otrygghet många vita upplever i Sydafrika, och noterade att givet de extrema våldsdåd som riktas mot dem är det inte en irrationell känsla. Detta knyter an till att USA under Trump börjat ta emot vita flyktingar från landet.

Effekten av Trumps intervention har varit att det som varit känt i dissidentkretsar under decennier nu också når en bredare allmänhet. Det är kunskap som underminerar den hegemona ideologin, bland annat visar Sydafrika att det inte bara är vita som kan vara rasister. Det visar även att det kan vara farligt att bli minoritet i sitt hemland. Lika betydelsefulla kan etablissemangets närmast tvångsmässiga försök att tillrättavisa Trump vara. Media har satt ”flyktingar” inom citationstecken när det handlar om vita från Sydafrika, de har ansett sig tvungna att förklara att det inte alls äger rum något folkmord på vita bönder i landet. För de hjälpligt objektiva betraktarna kan detta väcka nyfikenhet om etablissemangets drivkrafter och sentiment. Varför kan de inte erkänna att även vita människor kan utsättas för rashat och våld, och välja att fly från det? Är ”flykting” egentligen en synonym till ”icke-vit”? Finns det ett anti-vitt animus här och är de dominerande sentimenten i Västerlandets etablissemang en form av afrolatri? Genomsyras nedtonandet av Malemas utspel av en cuck energy specifik för vita liberaler? Et cetera.

Samtidigt illustrerade Ramaphosas svar att situationen ytterst handlar om demografi snarare än ideologi (det ena är nedströms från det andra som det brukar heta). Ramaphosa försvarade sig med att kriminaliteten i Sydafrika är extrem och riktas mot alla grupper i landet. Den är svår att hantera. Det är sant, och antyder att landet i flera avseenden fungerade bättre under apartheid än under ANC. Samtidigt innebar den demografiska utvecklingen att apartheids dagar sannolikt varit räknade även utan Mandela, de vita blev en allt mindre del av befolkningen. Ramaphosa sade också att han ingått i en koalition med det gamla oppositionspartiet Democratic Alliance just för att hålla Malema borta från makten, en koalition där även mindre partier som zulukonservativa Inkatha, muslimska Al-Jama-ah och afrikanderpartiet Vryheidsfront Plus ingår. Noteras kan dock att ANC förhandlat även med Malemas EFF om att bilda regering, den demografiska verkligheten gör att det finns ett betydande och sannolikt växande stöd för att omfördela vitas egendom även om det just nu neutraliserats. I förbigående sagt finns det även ett utbrett motstånd mot massinvandring även i partier kopplade till svarta och färgade, våldsdåd riktas återkommande mot invandrare från andra afrikanska länder. Att beskriva våldet mot de vita bönderna som vanlig kriminalitet blir samtidigt fel, det har ofta tydliga inslag av rashat. Ett rashat som kan vara såväl ideologiskt som preideologiskt, det är fullt möjligt att närvaron av tydligt främmande men framgångsrika grupper väcker hat och territoralism. Det innebär att Trumps fråga avseende Malema, ”varför går han fri”, är nödvändig men inte tillräcklig som lösning. Afrikanderna behöver på sikt en Volkstaat för att kunna överleva, även om det ofta skjutits på framtiden på grund av beroendet av billig svart arbetskraft. Ett intressant initiativ i sammanhanget är samhället Orania, om vilket Jonas Nilsson skriver i den läsvärda boken med samma namn. Om en sådan folkstat ingår i ett federativt Sydafrika, som en del av en fri Kapprovins eller något annat återstår att se. Trumps ingripande till försvar för den utsatta vita minoriteten i Sydafrika framstår oavsett vilket som historiskt.

Relaterat

Det förlovade landet
Det förlorade landet
Advent i Pretoria
Nationens spjut
Lästips: Sailer och Sydafrika
Det nya Sydafrika

Jonas Nilsson – Orania

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.