Under mina år som medlem i Nordiska Rikspartiet (NRP), under 1980-talets senare hälft, så hade min ortsgrupp en postbox i Mariestad. Ett och annat spännande brev hamnade där, och jag minns att vi fick regelbundna utskick från den sydafrikanska ambassaden i Stockholm. Dessa konsulära bulletiner intresserade mig i ärlighetens namn inte nämnvärt mycket. I ett parti som pedagogiskt proklamerade ”Afrika åt afrikanerna! Europa åt européerna!” fanns det brännande frågor på närmre håll att fokusera på, framförallt den om ett återförenat Tyskland och i förlängningen ett enat Europa, fritt från amerikansk och sovjetisk överhöghet. Nordiska Rikspartiets utrikespolitiska hållning var ingalunda motsatsen till Olof Palmes, och efter att Sveriges statsminister mördats 1986 visade jag Solhjulets (NRP:s ideologiska tidskrift) minnesnummer om Olof Palme för den lokale SSU-ledaren Urban Ahlin som läste det med förvåning.

Urban Ahlin är numera Sveriges ambassadör i Washington. Hans kollega i Pretoria, Håkan Juholt, har gett ut en bok om diplomati och han berättade nyligen för mig att han gav det första engelskspråkiga exemplaret till John Steenhuisen, alltså (den vita) partiledaren för det största oppositionspartiet Democratic Alliance (DA). På sätt och vis är detta symptomatiskt. Sverige gör numera allt för att inrätta sig under USA, och DA är ett parti som hellre vill att Sydafrika samarbetar med USA, Storbritannien och Israel än med BRICS, alltså det samarbetsorgan som Sydafrika anslöt sig till 2010 tillsammans med Brasilien, Ryssland, Indien och Kina. Förra veckan när  president Ramaphosa höll sitt årliga tal i parlamentet (State of the Nation Adress) skakade DA-ledaren John Steenhuisen demonstrativt på huvudet då statsöverhuvudet redogjorde för Sydafrikas åtgärder för att ställa Israel till svars för den judiska statens missgärningar i Gaza. Man bör känna till att DA tar emot betydande belopp i form av privata bidrag från de största partidonatorerna i Sydafrika, och att dessa råkar vara just judar, nämligen Martin Moshal och familjen Oppenheimer. Jag tror inte att Urban Ahlin och Håkan Juholt har glömt bort vilken position som Olof Palme intog i den alltid så brännande Israel-Palestina-konflikten.

När apartheidsystemet, som varit rådande sedan 1948, slutgiltigt upplöstes 1994 (inte minst med långt och troget stöd till ANC från Sverige), så allierade sig fyra organisationer för att fullfölja den nationaldemokratiska revolutionen (NDR). Dessa organisationer var fackföreningsfederationen COSATU, regeringspartiet ANC, Sydafrikas kommunistparti SACP, och SANCO en paraplyorganisation som spelade en huvudroll i civilsamhället vid övergången från det gamla till det nya systemet.

NDR kan beskrivas som en tvåstegsstrategi där det första steget är den anti-koloniala nationella befrielsekampen. Det andra steget innebär en övergång från kapitalism till socialism, för att så småningom nå det klasslösa samhället. Det första steget fullföljdes 1994, men det andra steget har det sydafrikanska folket inte sett mycket av. Visserligen har alla sydafrikaner numera lagstadgad rätt till skola och sjukvård, och som arbetare omfattas man av en viss anställningstrygghet, men den stora arbetsmarknadsreformen Black Economic Empowerment (BEE), som introducerades 2003, fokuserar ensidigt på att främja de svarta i arbetslivet, och att gynna svarta företag vid upphandlingar. Under sitt ovan nämnda tal förra veckan uppehöll sig president Ramaphosa länge vid dessa sociala och ekonomiska reformer. I anförandet jämförde han flera gånger Sydafrika av idag, med Sydafrika för 30 år sedan.

Sett i backspegeln så landade Sydafrika i en kompromiss. De svarta fick rösträtten och de vita fick behålla äganderätten. På så vis förvandlades Sydafrika till ett socialdemokratiskt klassamhälle av brittisk snitt à la Labour. Nu var det ANC-pamparnas tur att äta, så det styrande partiet placerade sitt eget folk på höga positioner i offentlig förvaltning och i statliga bolag utan att ta någon egentlig hänsyn till kompetens.

Sydafrika påminner på många sätt om USA. Historiskt sett så är båda länderna engelska satellitstater, och det engelska sättet att tänka har påverkat både det ekonomiska systemet och rättsordningen. Stora delar av ländernas yta utgörs av jordbruk (inklusive vinodling) och djurhållning (framförallt nötboskap), så om man uppskattar rött kött och likaledes rött vin så är Sydafrika en utmärkt destination. Samtidigt måste man komma ihåg att, till skillnad från i USA, så har många sydafrikanska bönder fått plikta med livet när de försvarat sina gårdar från våldsverkare. Amerikanska bönder lever heller inte under hotet att staten ska kunna expropriera deras mark, vilket är ett politiskt förslag som ständigt debatteras. I USA är det snarare privata makthavare som Bill Gates som är problemet. Gates är nu det väldiga landets största ägare av jordbruksmark.

Utvecklingen i många storstäder är också sorglig att bevittna. En stad som Johannesburg påminner mycket om Detroit. Det tidigare så ekonomiskt betydelsefulla Johannesburg Central Business District (Joburg CBD) har övergivits av banker, försäkringsbolag och andra företag, och övertagits av ett svart trasproletariatet. Detta skedde redan på 90-talet, och i stället byggdes nya kontor, hotell och köpcentrum i stadsdelen Sandton en bit norr om CBD. Även huvudstaden Pretoria, fem mil norr om Johannesburg, är drabbat, och ett talande exempel är Capitol Theatre, som förvandlats från teater till någon sorts spontangarage (se bilden ovan). Sydafrika har för övrigt tre huvudstäder, Pretoria (den exekutiva maktens säte), Kapstaden (den lagstiftande maktens säte) och Bloemfontein (den rättsliga maktens säte).

Sydafrikansk infrastruktur är, liksom den amerikanska, i hög grad bilberoende. Det har delvis med den individualistiska livsstilen att göra, men också med det faktum att kollektivtrafiken inte bara är eftersatt, utan också riskabel på grund av brottsligheten. Den avgjort vanligaste transportformen för sydafrikanska pendlare är dock minibussarna, även kallade taxis. Det finns mer än 200 000 taxis i landet och varje minibuss tar 16 personer inklusive föraren. När mobilitetstjänster som Uber och Bolt gjorde sin entré i Sydafrika ledde det handgripliga konflikter mellan bil- och minibusschaufförer. De flesta Uber- och Boltförare undviker att hämta och lämna alltför nära minibussarnas samlingsplatser (taxi ranks) eftersom en krossad backspegel eller spräckt vindruta kostar pengar att åtgärda. Själv brukar jag dock använda de nya mobilitetstjänsterna, och det är också ett utmärkt sätt att läsa av den politiska temperaturen i landet. Ett tio minuter långt samtal med kanske fyra förare per dag brukar ge mig en åtminstone grovkornig bild av hur väljarkåren resonerar för dagen, och sydafrikaner är i allmänhet mer politiskt medvetna än svenskar.Många förare med Zulu-ursprung som jag talat med är tydliga med att de kommer att lägga sin röst på ”landsmannen” från den östligaste provinsen KwaZulu-Natal, den tidigare presidenten Jacob Zuma och hans nybildade MK-parti. Tribalism, eller stamtänkande, är inte ovanligt i Sydafrika, och en röst på Zuma är förenklat en röst på Zulu. Många minns också att under åren med Jacob Zuma vid makten (2009-2018) så hade folk det bättre ställt än idag. Det var knappast Zumas förtjänst, men mödrar och taxichaufförer minns att brödet och bensinen var billigare då. För inte så länge sedan blev jag något förvånad då min förare tog president Ramaphosa i så starkt försvar. Den sittande presidenten är nämligen inte speciellt populär. Några minuter in i samtalet visade det sig att föraren liksom presidenten tillhör Venda-folket från den allra nordligaste delen av landet. Efter resans slut, då föraren vände sig om mot mig i baksätet, visade det sig dessutom att han var presidenten upp i dagen (minus 40 år).

Sydafrika har elva officiella språk. Sydafrikas två första svarta presidenter, Nelson Mandela och Thabo Mbeki, tillhör Xhosa-folket. Zuma är som sagt Zulu och hans efterträdare på presidentposten Ramaphosa är Venda. John Steenhuisen som leder det liberala partiet Demokratisk Allians (DA) är engelsktalande, och Julius Malema som frontar det vänsterradikala Economic Freedom Fighters (EFF) tillhör Pedi, även kallat Nord-Sotho. I en intervju från 2021 berättade Julius Malema att han under sin tid som ungdomsledare i ANC kom bättre överens med Ramaphosa än med Zuma. Rent kulturellt och geografiskt så låter det sannolikt. Både Ramaphosas stam (Venda) och Malemas stam (Pedi/Nord-Sotho) är hemmahörande den nordliga provinsen Limpopo.

Det finns två uttalat etniska partier i det sydafrikanska parlamentet; det zulu-nationalistiska och anti-kommunistiska Inkatha Freedom Party (IFP) som bildades 1975, och Vryheidsfront Plus (VF Plus) som slår vakt om de afrikaans-språkigas rättigheter. VF Plus sympatisörer består till största delen av afrikaans-språkiga boerättlingar, men även av färgade (ej svarta) sydafrikaner som talar samma språk som alltså härstammar från holländskan. Under apartheid utgjorde den färgade gruppen en egen kategori vid sidan av svarta och vita. Senare tillkom en fjärde asiatisk grupp som dominerades av Indier och Pakistanier. Judar räknades som vita.

Inför de kommande valen har flera oppositionspartier formerat en koalition för att försöka utmana ANC som har haft egen majoritet i parlamentet sedan 1994. I denna nya koalition ingår bland andra DA, IFP och VF Plus. EFF som är landets tredje största parti ingår av ideologiska och sakpolitiska skäl inte i mitten-höger-koalitionen. I stället har man den senaste tiden sett tecken på att Julius Malemas EFF och Jacob Zumas MK-parti försökt närma sig varandra. Ideologiskt och sakpolitiskt borde det inte vara några större hinder. De båda herrarna har en bakgrund som ungdomsledare respektive partiledare i ANC. Rent strategiskt skulle ett samarbete kunna vara gynnsamt. Zuma har troligen ett starkare stöd bland äldre ANC-väljare i landets nio provinser, och hemma i KwaZulu-Natal kan han säkerligen utmana både ANC och IFP på allvar. Malema attraherar i första hand studenter och andra unga väljare runt om i landet, men kommer också att dra många röster hemma i Limpopo som är en eftersatt provins. Zuma och Malema har tidigare visat att de kan samtala, då de för tre år sedan möttes vid det numera famösa Nkandla Tea Party (se bild nedan).

Min avancerade gissning är att EFF och framför allt MK har större möjligheter att utmana ANC är den DA-ledda mitten-höger-koalitionen, men att ANC kommer att vilja samarbeta med det liberala DA om regeringspartiet inte får fortsatt egen majoritet efter valet i år. Oavsett hur valet går så har mycket i Sydafrika gått förlorat under de 30 år som gått sedan det första steget av den nationaldemokratiska revolutionen genomfördes 1994. Det kommer ta åtminstone 30 år till att återställa ordningen om det överhuvudtaget går.

Relaterat:
Det förlovade landet
Nationens spjut
Deutschland 86

Om skribenten: Patrik Ehn

Patrik Ehn är en svensk folkbildare och opinionsbildare. Han är utbildad vid Uppsala universitet och har en filosofie kandidatexamen med kulturgeografi som huvudämne. Tidigare var han gruppledare för Sverigedemokraterna i Göteborgs kommunfullmäktige och Västra Götalands regionfullmäktige. Ehn satt även med i partiets centrala valberedning och representerade Sverigedemokraterna i Kyrkomötet. Därmed betraktades Ehn som en av de ledande företrädarna för sitt parti. Patrik som tidigare varit bosatt i Tyskland, har ett stort intresse för den konservativt revolutionära idéströmningen som var rådande där för hundra år sedan. Han har även studerat internationella relationer och gör därför gärna utrikespolitiska betraktelser.